– Det blir ännu ett fotavtryck på Gotland som visar på vilka övergrepp som bland annat det estniska folket utsattes för i samband med den sovjetiska ockupationen, säger Riina Noodapera, estnisk honorärkonsul på Gotland, till Nya Tider.
Under andra världskriget kom över 20 000 flyktingar från våra baltiska grannländer Estland och Lettland och i viss mån Litauen till Sverige. Av dessa var det cirka 11 000 som efter farliga och strapatsrika färder till havs steg iland på Fårö eller längs kusten på övriga Gotland. Många var det också som inte klarade resan över Östersjön utan försvann i havet, men hur många de är vet man inte.
En stor majoritet av flyktingarna kom under hösten 1944, när Röda armén återockuperade alla de tre baltstaterna och inledde över 50 år av förtryck av de baltiska folken.
Ny minnesplats på Fårö
Minnesplatsen invigdes den 22 juli vid Fårö kyrka, på kyrkogården. Den består av en minnesplakett som satts upp intill en barngrav efter en estnisk flicka vid namn Anny Himmest. Hennes familj hade flytt från ön Ösel och färdats i ett och ett halvt dygn med vågor som sköljde över den öppna båten. Anny avled strax efter framkomsten till friheten.
Att minnesplatsen blev verklighet kan man tacka en eldsjäl för, nämligen den pensionerade sjuksköterskan Kerstin Blomberg som har intervjuat många av de balter som trots allt lyckades ta sig till ön och övriga Gotland. Hennes efterforskningar har resulterat i två böcker med anknytning till ämnet, Fårö, min hemö och Människorna på ön. För Nya Tider berättar hon bland annat om en historia i en av dessa böcker, nämligen en lettisk man som nyligen avled. Han hade först tagit sig till Fårö, men sedan likväl riskerade livet och åkte tretton gånger över havet till Lettland för att rädda så många som möjligt undan de framstormande bolsjevikerna.
Blomberg har varit aktiv i Rädda barnen och var med och startade upp Rädda barnen i Lettland efter självständigheten.
Invigdes av honorärkonsuler
Honorärkonsulerna på Gotland från Estland och Lettland invigningstalade på sina respektive språk. Förutom Riina Noodapera från Estland deltog konsul Egil Linge från den lettiska sidan. Linge är psykoterapeut och mest känd för att han regelbundet gästar TV4:s program Malou efter tio.
Det blev dock ingen stor sammankomst på grund av coronarestriktionerna, berättar Kerstin Blomberg, som bara utannonserade invigningen ”genom några enkla affischer uppe vid affären”.
– Vi fick ju helt enkelt inte vara fler än 50, men det hela blev ju ändå känt via radio innan, så det fanns kyrkvärdar där som faktiskt fick stoppa folk från att komma in, berättar hon.
Bland de närvarande fanns både balter och andra intresserade från lokalbefolkningen.
Riina Noodapera berättar för Nya Tider att det finns många andra minnesmärken på Gotland och Fårö över estniska livsöden under modern tid, och hon återkommer till att det är viktigt att inte glömma.
– Det är så viktigt att vi har alla dessa minnesplatser som påminner oss om att vi aldrig får glömma det lidande som Estland men även Lettland fick gå igenom.
”Svenska skolbarn borde lära sig mer”
Kerstin Blomberg berättar om hur det kändes att besöka den estniska ön Saaremma, den ö som på svenska kallas Ösel men som också omsjungs med värme av den välkände, estniske kompositören Georg Otts i sången ”Saaremaa valss”.
– När jag kom till Ösel… Det såg ju exakt nästan ut som Fårö och då förstod jag hur nära vi låg varandra. Det var otroligt.
Även Riina Noodapera berättar i ett inslag för Sveriges Radio att många exilester i Sverige har köpt sommarhus på Gotland, helt enkelt eftersom de känner igen sig i den natur som finns.
Blomberg och Noodapera är också överens om en annan sak, nämligen att kunskaperna hos svenskarna om de baltiska folkens öde under andra världskriget är dålig.
– Jag brukar träffa estniska representanter, bland annat från ambassaden, som tycker att man generellt vet ganska mycket om vår historia här på Gotland. Däremot säger de att det är något helt annat i Stockholm. Där vet många väldigt lite, säger Noodapera.
Kerstin Blomberg har en liknande erfarenhet:
– Ibland när jag har varit ute och föreläst om vad som hände med de baltiska flyktingarna vid andra världskrigets slut har många ungefär sagt så här: ”Oj, inte visste jag att det var så här många som 11 000 flyktingar från Baltikum.” Dessutom blandar många fortfarande ihop Estland, Lettland och Litauen med varandra.
Trots att balter är några av svenskarnas allra närmaste grannfolk, inte bara geografiskt utan även kulturellt, har den svenska solidariteten under årtionden i stället riktats mot diktaturer som Vietnam och Kambodja och Zimbabwe.
– Jag tycker att man borde lära svenska skolbarn mer om vad som hände när baltiska flyktingar kom till oss; nu vet de nästan ingenting, säger Kerstin Blomberg.
Riina Noodapera är inne på samma linje, men utvecklar resonemanget ytterligare:
– I undervisningen tar Förintelsen mycket plats, men det talas väldigt lite om att det faktiskt begicks folkmord på ester men även letter, att det bedrivs etnisk rensning och stora folkomflyttningar hit och dit. Det talas det nästan inte om. Vi har inte haft någon Emerich Roth som har åkt runt i skolorna och berättat om vårt folks lidande under sovjetiskt styre.
