lördag, 26 november, 2022
lördag, november 26, 2022

Ny bok om Sveriges kris

Tobias Hübinette och Catrin Lundström tecknar i sin nya bok en bild av en svenskhet i kris. Den innehåller vid sidan av substanslös akademisk jargong och en hel del tvivelaktiga påståenden några tänkvärda analyser. Det märkliga är att boken, trots att den beskriver en nation i kris, inte uttrycker något slags sympati för det svenska folket. Det går inte att uttrycka det på något annat sätt än som att författarna hatar det svenska folket.

Tobias Hübinette är ett märkligt fenomen i svensk samhällsdebatt. Trots sin bakgrund i våldsvänstern har han rönt en viss uppskattning hos radikalhögern, bland annat för att han på ett mer ärligt sätt än de flesta talar om Sveriges demografiska utveckling. Ja, han anser rent av att man borde tala om ras, att begreppet ras är oundgängligt för att uppnå ett jämlikt samhälle. Därför är han också illa omtyckt i stora delar av den vanliga, anti-rasistiska vänstern.

Han har nu, tillsammans med sociologen och den ”kritiska vithetsforskaren” Catrin Lundström utkommit med en ny bok, Vit melankoli – en analys av en nation i kris (Makadam förlag 2020). Rastänkandet går igen också här, då boken avser att analysera svenskhetens utveckling i termer av vithet.

Studien börjar 1905, vilket författarna menar är början på den vita renhetsperioden, då Sverige uppfattade sig själv som ett vitt homogent samhälle. Årtalet 1905 är valt med tanke på unionsupplösningen, då det hävdas att det är slutet på den tidigare mångkulturella och mångspråkiga perioden. Argumentet är märkligt, då unionen inte ändrade på vem som definierades som svensk, möjligen på vem som var svensk undersåte. Att Sverige tidigare skulle ha varit mångkulturellt underbyggs också med påståendet att Sverige besatt kolonin Saint-Barthélemy. Att denna obetydliga, karibiska ö skulle göra att Sverige tidigare var mångkulturellt är ett minst sagt besynnerligt argument, som är svårt att ta på allvar. De få exempel på utomeuropeiska invandrare som fanns i det faktiska Sverige, till exempel hovnegern Badin på 1700-talet, väckte stor uppståndelse och uppfattades inte på något självklart sätt som svenska.

Detta är ett av många exempel på att boken i hög utsträckning utgör ett slags pseudohistoria, det vill säga årtal och historiska händelser nämns, men utan att de placeras in i ett korrekt sammanhang. Det framgår inte om någon riktig historiker konsulterats, men det hade uppenbart behövs. Stör gör också felaktigt bruk av citattecken, intetsägande och pretentiös akademisk jargong, uttryckt bland annat genom hopning av begrepp med närliggande betydelse, och över huvud taget en mängd stilistiska oformligheter.

Men jag kan följa författarna så långt, att 1900-talets första hälft onekligen präglades av en stark utveckling av det vetenskapliga rastänkandet, och att ingen period vare sig tidigare eller senare så starkt präglats av diskussioner om ras. 1950–1968 benämns som en transitionspediod, då rastänkandet började ifrågasättas och tankar på internationell solidaritet började uppstå.

År 1968, årtalet är valt med tanke på dess symboliska tyngd, uppges denna period vara över och i stället inträder en period som kallas vit solidaritet. Svenskheten, och vitheten, omformuleras nu i termer av anti-rasism och internationell solidaritet. Det blir svenskt att vara ”färgblind” anti-rasist och adoptera barn från främmande kulturer. På så vis vill denna studie se kontinuitet snarare än ett totalt brott mellan de två perioderna. Jag tycker tanken är intressant, särskilt som själva idén att människor på andra sidan jorden behöver vår hjälp bör tyda på en hög uppfattning av den höga kulturen, i sig kan tolkas som att den egna kulturen uppfattas som överlägsen.

Perioden från 2001 och framåt analyseras i bokens sista del som en period av ”vit melankoli”, som en kris för svenskheten. Den utmanas av det mångkulturella samhället och en möjlig framtid där svenskarna blir minoritet i sitt eget land. Svenskarna reagerar mot denna utveckling med nostalgi. De med nationalistisk läggning önskar tillbaka de förhållanden som rådde under den vita renhetsperioden, medan de s.k. anti-rasisterna önskar ha den vita solidaritetsperioden tillbaka – en tid av konsensus och utan dagens konflikter.

Analysen att både nationalister och anti-rasister kan känna nostalgi för det förflutna Sverige är intressant och tänkvärd, men lösningen på problemet som föreslås är minst sagt svårsmältbar. Boken avslutas med dessa ord: ”Vårt hopp inför framtiden är därför att en ny transitionsperiod ska inträda, som löser upp den nuvarande regressiva och destruktiva situation som präglar den vita melankolins tid – en situation som närmast kan beskrivas som en vit psykos. Men för att kunna uppnå en sådan transitionsperiod är det absolut nödvändigt att erkänna det faktum att kärleksobjektet – det vill säga både det vita och antirasistiska Sverige – nu är oåterkalleligen förlorat, hur smärtsamt det än kan vara att ta in och acceptera det.”

Svenskarna skall alltså acceptera att de går under. Det påminner faktiskt en hel del om vad en yngre Hübinette sade och senare tog avstånd ifrån: ”Låt den vita rasens västerland gå under i blod och lidande.”

Senaste