Förföljelsen av invandringskritiker intensifieras under ”flyktingkrisen”
Idag är det många som har gått vidare och glömt hur smal den svenska åsiktskorridoren faktiskt var under den så kallade ”flyktingkrisen” 2015. Etablissemanget hade vid detta tillfälle gjort det till sin främsta uppgift att jaga alla kritiska röster som förespråkade nationsgränser och värnandet av internationella åtaganden såsom Dublinförordningen. Stora rubriker om migrantbåtar i medelhavet användes som underlag för att stämpla kritiker av den massiva invandringen som ”barnamördare”, ”rasister”, ”fascister”, och ”nazister”. Den aggressiva ”brunssmetningen” skedde helt utan att bemöta invandringskritikernas argument i sak utan handlade enbart om regelrätta trakasserier.
Förföljelsen av invandringskritiker skedde i symbios mellan vänsterliberal media och den våldsbejakande vänstern där oppositionella privatpersoner fick utstå allt från TV-team i trädgården till mordbränder. Bland annat så anlitade etablerade mediekanaler medlemmar från den vänsterextrema terrorgruppen AFA.
Däribland AFA-grundaren Mathias Våg som har hyllat mordbränder samtidigt som han har arbetat som researcher åt vänsterliberala medier. Insikt24 har tidigare redogjort för Mathias Våg fortsatta samarbete med våldvänstern i ett annat reportage.
Ett annat exempel är den fängelsedömda vänsterextremisten Ayman Osman, före detta Taki, som försökte sälja flera kilo marijuana och kokain när han enligt egen uppgift hade dåligt med pengar. Ayman Osman var med och grundade bolaget bakom AFA-dokumentation där han och Mathias Våg genomförde olika former av koordinerade drev tillsammans med vänsterliberala mediekanaler. Idag har Osman kommit tillbaka till offentligheten genom sin roll i den vänsterextrema poddplattformen Radio Noden och öppenhjärtade stöd för terrorstämplade PKK.
I AFA-dokumenation ingick även vänsterextremisten Martin Fredriksson som dömdes efter att han hade misshandlat en meningsmotståndare med järnrör. Organisationen bytte senare namn till Researchgruppen och det skulle inte dröja länge innan Niklas Orrenius började hylla gruppens arbete i sociala medier.
I vår granskning tittar Insikt24 närmare det kanske mest uppmärksammade drevet som vänsterliberal media har genomfört i modern tid: uthängningen av pseudonymen ”Julia Ceasar”. Drivande i kampanjen var bland annat Niklas Orrenius som hade förföljt den då 71-åriga pensionären genom upprepade hembesök. Insikt24 tog sig hem till Julia Ceasar för en längre intervju om hela händelseförloppet, samtidigt som Niklas Orrenius ges utrymme att kommentera sitt beteende mot ”Julia Ceasar”.
Niklas Orrenius ringer upp
I slutet av maj blev jag kontaktad av Niklas Orrenius som ville göra en intervju med mig till Dagens Nyheter. I telefon gav han ett trevligt intryck men flera varnade mig om att han var en ulv i fårakläder. En av personerna som var högst kritisk till min kontakt med Orrenius var kvinnan bakom pseudonymen ”Julia Ceasar” som först kom i kontakt med honom när han stod utanför hennes gård och stirrade in genom fönstret.
Journalister från vänsterliberal media anser oftast att ändamålet alltid helgar medlen och att deras aktivism skulle vara någon form av samhällstjänst. Jag bestämde mig för att gå med på att möta Niklas Orrenius på ett kafé i Stockholm för att ta reda på om han hade omvärderat sin syn arbetsmetoder efter den massiva kritikstormen som kom efter hans upprepade hembesök. Till min hjälp tog jag med mig ett TV-team för att spela in hela intervjun som underlag till mitt kommande reportage.
Det trevliga och tillmötesgående intrycket som Niklas Orrenius försöker skapa i media var som bortblåst. När jag kom fram till kaféet satt han på uteplatsen och ville ganska fort sätta sig inomhus för att kunna spela in mig utan bakgrundsljud. På vägen upp för trappan i det lilla kaféet på Birger Jarlsgatan var han helt tyst med en stirrig blick. Vi sätter oss ned och jag märker direkt att han blir både spänd och irriterad.
Nedan följer ett antal intressanta citat från intervjun:
Jag: ”Hon säger att hon ansökt om kontaktförbud mot dig.”
Niklas Orrenius: ”Ja, jag tror att hon skrev det. Jag minns det, men hon fick ju inte det.”
Jag: ”Hon fick polislarm efter att du hade gjort flera besök och så.”
Jag: ”Att ni var kvar länge, stirrade in genom fönstret och bankade på hennes dörr flera gånger. Ni kom tillbaka flera gånger. Det låter inte som något vi skulle gjort.”
Jag: ”Varför var hon en viktig person att…”
Niklas Orrenius: ”Det var faktiskt nyfikenhet. Jag var nyfiken på den roll hon hade inom den nationalistiska nätmedierörelsen.”
Jag: ”Hon hade bara några tusen följare på Twitter.”
Niklas Orrenius: ”Hon lyftes ju fram på…”
Niklas Orrenius avslutade inte meningen om att Julia Ceasar skulle ”lyftas fram” av någon eller något men antagligen syftade han på att texter ibland delades av ett fåtal politiker från Sverigedemokraterna. Detta var något som vänsterliberal media tog fasta på och använde som grund för att hänga ut hennes fullständiga identitet.
Mötet med Niklas Orrenius blev omtumlande och jag skulle ganska snabbt göra samma slutsats som flera andra journalister har gjort efter att de har kommit i kontakt med honom.
Mats Dagerlind sammanfattade Orrenius karaktär ganska väl i en krönika från Samhällsnytt: ”Hans texter dryper av förställd empati men bakom den närmast pekoralt goda fasaden döljer sig en person som inte drar sig för att begå hemfridsbrott hos sjukpensionerade journalister som inte rättat in sig i det vänsterliberala ledet”.
Dagen därpå ägde en huvudförhandling rum vid Stockholms tingsrätt där jag, i egenskap av Förtalsombudsman närvarade. Under pauserna skulle en stirrig Orrenius dyka upp där han ställde frågor om mina klienters politiska bakgrund för att skapa insinuanta videoklipp till Dagens Nyheters hemsida. Något som inte tillhör kutym i rättsliga sammanhang.
Efter mitt möte med Niklas Orrenius kände jag att någon behövde gå till botten om vad som faktiskt hände under hembesöket hos ”Julia Ceasar”. Det var då jag bestämde mig för att träffa henne och på nära håll möta kvinnan som fick sitt liv förstört av Niklas Orrenius. Något som hon med egna ord beskriver som en ”mardröm”.
”Utan plötsligt såg jag bara okända personer som rörde sig ute i min trädgård.”
– Julia Caesar
Jag reser till Gotland
Det är ingen enkel resa att ta sig till det lilla samhället där ”Julia Ceasar” bor. Niklas Orrenius hade hoppat på flyget från Malmö, mellanlandat i Bromma och flugit vidare till Visby där han hade hyrt en bil för att ta sig långt ut på Gotlands slätt. Eftersom Orrenius, med fotograf, hade besökt Gotland vid två tillfällen innebär det att Dagens Nyheter måste ha spenderat tusentals kronor för att finansiera sin förföljelse. En flygbiljett från Malmö ligger på drygt 3000 kronor vilket innebär att resekostnaden för bara flyget kan ha kostat över 24 000 kronor.
Själv besökte jag bara Gotland vid ett tillfälle eftersom jag på förhand hade ringt upp ”Julia” och frågat om hon ville medverka i en intervju, vilket hon också gick med på. Att kontakta personen man vill intervjua på förhand, innan man söker upp personen i det verkliga livet, tillhör det normala inom journalistiken.
När vi väl kommer fram till den lilla gotländska stugan sitter ”Julia” på farstun och ropar glatt mig när vi kör upp mot hennes uppfart. Hon tillhör den gamla generationen och lever en stillsam tillvaro på landsbygden utan smarttelefon och sociala medier. En tillvaro som rubbades helt och hållet när Niklas Orrenius uppmärksamhet riktades mot den ensamboende kvinnan.
Mardrömmen
Bloggaren ”Julia Ceasar” hade sedan en längre tid tillbaka skrivit söndagskrönikor på sajten Snapphanen.dk som drivs av en vän till henne. Hennes artiklar handlade framförallt om kritik av Sveriges vidöppna gränser och den rådande förföljelsen av oppositionella privatpersoner. Eftersom hon hade en journalistisk bakgrund som reporter på Dagens Nyheter var hon en rutinerad skribent som uppskattades av en mindre krets läsare.
Hösten 2015 skrev hon sin kanske mest modiga och uppmärksammade söndagskrönika som fick namnet ”Mardrömmen” som handlade om DN-journalisten Niklas Orrenius upprepade hembesök. Efter publiceringen av krönikan skulle hon hängas ut alla nästan samtliga svenska vänsterliberala medier.
Jag märker tydligt att Niklas Orrenius förföljelse har satt djupa sår i hennes psyke där hon minns varje steg i minsta detalj: ”Här ställde han sig och bankade på dörren och skrek att jag skulle öppna dörren. Här ställde de sig och stirrade in så här och fortsatte att skrika ”öppna dörren. Här inne satt jag och mådde jättedåligt, och var illa berörd, uppskrämd och kände mig väldigt utsatt. De såg mig, genom det här fönstret, att jag satt i en fåtölj där. De stod här och stirrade in och skrek.”
Det första steget var naturligtvis Dagens Nyheter och Expressens upprepade hembesök. Det andra steget var själva uthängningen där den tidigare DN-medarbetaren målades upp som ondskan själv: ”rasist”, ”nazist” och ”barnamördare”. Den slutgiltiga steget som skapades genom demoniseringen av henne i hans artiklar i kombination med det redan härskna debattklimatet mot invandringskritiker. Julia Caesar berättar bland annat att hon tvingades fly från sitt hem efter uthängningarna i media: ”Ja, den första tiden var det en hotbild mot mig som gjorde att jag inte kunde bo kvar hemma. Det kändes väldigt otryggt alltså. Det enda jag hade att förlita mig på var ett polislarm som polisen hade lånat ut till mig.”.
Julia Caesar är inte bara en ensamboende kvinna på ålderns höst utan hon är även svårt hjärtsjuk i kombination med andra sjukdomar: ”Jag är rörelsehindrad, lider av kronisk hjärtsvikt och lite andra sjukdomar. Jag ser mig själv som fysiskt väldigt bräcklig.” Hon berättar för mig att uthängningarna i media har varit en bidragande faktor i försämrandet av hennes hälsa: ”Ja, men det har varit en väldigt stark betydande faktor för att försämra min hälsa.”
Diskussion om medieetik
Till slut sätter vi oss ned i köket för en djupare diskussion om hennes egen bakgrund på Dagens Nyheter där vi går in på djupet om hennes syn på medieetik och den svenska åsiktskorridoren.
Med utgångspunkt i hennes mångåriga erfarenhet under den svenska journalistikens guldålder gör vi ett nedslag i det hätska debattklimatet i dagens Sverige. ”Julia Ceasar” lyfter bland annat hur journalistkåren har gått över från att vara förmedlare av politiken till aktiva deltagare i samhällsdebatten och agera som politiska aktivister. Hela intervjun går att se i denna video:
