torsdag, 26 maj, 2022
torsdag, maj 26, 2022

Neokonservatismens död?

Afghanistans fall skulle kunna uppfattas som neokonservatismens död. Men idéerna bakom lever i hög grad kvar hos amerikanska och europeiska politiker. Simon O. Pettersson föreslår en alternativ riktning.

Reductio ad absurdum är en argumentationsteknik, vilken går ut på att man visar att den yttersta konsekvensen av motståndarens argument leder till något absurt. Tekniken är litet riskabel, då det som är absurt i dag snart kan bli morgondagens sanning. Frans G. Bengtsson bjuder på ett fantastiskt exempel på detta sätt att argumentera i sin essä Ulysses S. Grant (1931). Ett av Bengtssons ärenden är att visa det orimliga i uppfattningen att slaveriet skulle ha varit det som startade det amerikanska inbördeskriget. Han drämmer till med: ”att bortse från rättsliga förhållanden och företaga ett korståg mot slaveriet i en högre moralitets namn vore ungefär detsamma som om Europa företoge ett korståg mot det muhammedanska månggiftet, – odiskutabelt en grov våldshandling.”

För Bengtssons 30-talspublik får man anta att tanken tedde sig absurd. För oss som upplevt USA:s interventionspolitik blir formuleringen i stället kusligt profetisk. Vi har under 2000-talet sett krig i Afghanistan, Irak, Libyen och Syrien – allt försvarat med argument om demokrati och mänskliga rättigheter. I stället har förödelse följt i dess spår. Nu när det land, vars angripande markerade början på 2000-talets amerikanska aggressioner, återtagits av talibanerna, finns det anledning att reflektera över denna utveckling och höja ett varningens finger inför framtiden.

För den amerikanska interventionspolitiken uppstod inte ur tomma intet, utan var ett resultat av en tydlig ideologi. George W. Bush var själv ingen stor ideolog och sköt ofta från höften, men han hade bakom sig ett nätverk av personer med mer utvecklade idéer. Den intellektuella bakgrunden till hans krigspolitik står att finna i den så kallade neokonservatismen, utförligt kartlagd exempelvis i statsvetarprofessorn Claes G Ryns böcker. Detta slags ”konservatism”, ofta torgförd av personer med trotskistisk bakgrund, anser att USA har en särskild roll i världen att med vapen sprida vad de själva uppfattar som demokrati och frihet, utan att ta hänsyn till kulturella särdrag eller andra förutsättningar. Den saknar koppling till traditionell konservatism och har större beröringspunkter med den franska revolutionens imperialistiska utopism.

En sådan inställning satte Afghanistan, Irak, Libyen och Syrien i brand, utan att de löften som utställdes var i närheten att uppfyllas. Själva idén var besynnerlig – att länder där en majoritet vill ha sharialagar, plötsligt skulle vilja ha ett liberaldemokratiskt styrelseskick. Nu när Afghanistan direkt återtagits av talibanerna, efter att de amerikanska trupperna lämnat, har idéerna också i praktiken visat sig fullständigt verklighetsfrämmande. Talibanerna är kanske inte vad alla afghaner vill ha, särskilt kan icke-pashtuner ha problem med den pashtunska dominansen, men långt fler var beredda att kämpa för det alternativet än för den amerikanska marionettregeringen.

Talibanernas återkomst skulle kunna ses som neokonservatismens slutliga kollaps. Dess anhängare sitter stukade och häckar på diverse amerikanska tankesmedjor, och deras idéer väcker allt mindre genklang i offentligheten. En amerikansk återerövring av Afghanistan känns exempelvis avlägsen.

Men jag tror vi gör det för enkelt för oss om vi tror att idéerna är helt borta. Liknande tankegångar utövar ännu stort inflytande på såväl amerikansk som europeisk politik. Det är långt kvar innan vi utvecklat en mogen och seriös inställning till utrikespolitik. Om vi går till oss själva i Sverige, tjatar det politiska och offentliga Sverige om att vi inte kan ha normala relationer med Kabul förrän de inför svensk feminism – en orealistisk och barnslig inställning, som dessutom gör att vi inte kan uppnå några faktiska mål.

En realistisk inställning vore i stället att vi tillåter oss ha goda relationer med talibanerna, så länge de går med på vissa grundläggande krav. Jag tänker här framför allt på två saker: 1) De måste vara beredda att ta emot afghaner som vi utvisar. Detta skulle egentligen, om politikerna förstod det, vara ett ypperligt tillfälle att igångsätta ett ordentligt återvandringsprogram. 2.) De skall inte på något sätt verka för terrorism eller islams spridande i västerlandet.

Men västerlandets politiker nöjer sig med tomma demonstrationer, så kallat godhetssignalerande. Ryssland och Kina verkar i detta avseende bättre förstå hur man bedriver politik.

Senaste