De senaste decenniernas utveckling kan ses både som en katastrof och en succé för nationella och konservativa partier. Katastrofen är att Europa nu till hög grad består av utomeuropéer och att de värden som byggde Europa på andra sätt eroderats. Succén är att det i land efter land uppstått ett motstånd, inte minst i form av väljarmässigt framgångsrika oppositionella partier.
Under pandemin såg det ut som att denna utveckling höll på att bromsa in. Det var snarare en tendens i riktning mot att ett antal partier började stagnera eller till och med gå tillbaka i opinionen. Befolkningarna tydde sig till etablissemanget och de partier som sökte utmana dess narrativ tycks ha förlorat opinionsmässigt på det, i alla fall kortsiktigt.
Ur askan i elden kunde sammanfatta vad som hände därefter. Efter Rysslands invasion av Ukraina var i stället detta frågan på allas läppar och etablissemanget kunde nu återuppliva det gamla Rysslandsnarrativet – och beskylla alla samhällskritiker för att vara Rysslandsvänner. Så hade etablissemanget hittat ett utmärkt knep att motverka alla kritiska röster.
Det verkar dock inte ha fungerat något vidare. Många nationalistiska partier verkat ha klarat balansgången i denna fråga väl och lyckats skilja på kritik av sanktions- och krigspolitiken och försvar av invasionen. Motståndet mot sanktionerna och dess ekonomiska konsekvenser har också visat sig vara utbrett enligt europeiska opinionsundersökningar.
Faktum är att flera nationalistiska partier går bättre än någonsin. Tyska Alternative für Deutschland (”Alternativ för Tyskland”) visar efter ett par sämre år nu 20 % av rösterna i olika opinionsundersökningar. Österrikiska FPÖ visar över 30 % och synes med råge ha återhämtat sig efter den mycket uppmärksammade skandalen kring Heinz-Christian Strache 2019. Det finns också nya stjärnor på den nationalkonservativa himlen. Det rör sig här om exempelvis spanska VOX och portugisiska Chega som både ligger i häradet kring 13 %. EU-valet i maj kan mycket väl bli en chock för etablissemangets partier.
Det torde också vara så att reaktionerna på folkutbytet och dess konsekvenser i längden inte kan undertryckas, oavsett tillfälliga distraktioner som corona och Ukrainakriget. Invandrarupploppen i Frankrike har återigen fått upp frågorna på dagordningen.
Nu strömmar också invandrare över Medelhavet på ett sätt som liknar 2015, men denna gång kommer knappast Europas folk övertygas av en död pojke på en strand. Sanningen är att nya ”flyktingkriser” med tanke inte minst på Afrikas exploderande befolkning ständigt kommer uppstå på nytt, till dess att vi bestämmer att göra något åt det.
Negativt kan sägas att Europas demografi ständigt försämras, att vi som vill se Europas överlevnad för varje dag som går är längre från vårt mål. Det kan också vara desillusionerande att se att massinvandringen ständigt fortgår i västeuropeiska länder, trots direkt inflytande, såsom i Italien, eller indirekt, såsom i Sverige, för nominellt nationalistiska partier.
Samtidigt finns det en kraft i motståndet som nu visar sig. I land efter land växer nationalistiska partier, trots skillnader i politisk kultur och övriga samhällsförhållanden.
Det verkar som ett strukturellt faktum att nationalistiska partier uppstår och blomstrar i Europas länder, oavsett skillnader i politisk kultur och samhällsförhållanden i övrigt. Folkutbytespolitiken skapar en naturlig motreaktion. Också den liberala statsvetaren Andreas Johansson Heinö menade igår i DN att nationalkonservativa partier kommer vara en naturlig del av det europeiska partisystemet. Han gjorde även den intressanta observationen att det inte nödvändigtvis innebär att de blir vad denne kallar mindre radikala, utan att han tvärtom ser tecken på ”återradikalisering”.
Trots ständig propaganda från medier, utbildningsinstitutioner och myndigheter är det helt enkelt många européer som vill Europas överlevnad. Och konstigt vore väl annars – att tänka sig att ett folk låter sig utplånas utan motstånd är dock en alltför pessimistisk hållning.
