I en skyddad dal i Kalifornien breder techjättarna ut sig. Här ligger dataindustrins Mecka, Silicon Valley. På de solbelysta sluttningarna skulle vindruvor kunna växa, men här är silikon den största råvaran, den gråa kemiska kiselförening som används vid tillverkning av datorer. Dalen har också absorberat några av världens skarpaste hjärnor vad gäller IT – men dresserat dem i en av de grövsta former av tillämpad marxism och förljugen politisk korrekthet som världen hittills skådat och därmed korrumperat ansenliga mängder begåvningskapital.
Allting i Dalen kretsar kring datorer och digital kommunikation. Baksidan är åsiktskontroll, censur, lögner, manipulation, politisk styrning och bestraffning av dem som inte lyder Dalens agenda. Det överordnade målet är att med alla medel få bort Donald Trump som USA:s president. Han ses som det stora hindret mot att styra världen utifrån Dalens egna extrema vänstervärderingar. När Trump vann valet 2016 blev det startsignalen för en politisk offensiv från Demokraterna och Dalen som sedan har trappats upp med alltmer ohederliga metoder.
Josef Stalin (1878-1953) kunde inte ha gjort det bättre. Han var politiker, diktator i den kommunistiska enpartistaten Sovjetunionen – ett totalitärt imperium som varade i 74 år. I Dalen utövas makten av kommersiella aktörer som inte är folkvalda, som arbetar utan demokratisk insyn och är lika totalitära som något av historiens kommunistiska system. Dalen är vårt nya kommunistiska imperium med totalitära maktambitioner som berörda befattningshavare inte gör några försök att dölja. Grunden är en marxistisk maktanalys där världen befolkas av förtryckare och förtryckta, förövare och offer – dock inte främst mätt i ekonomiska termer.
Dalen har lagt ett annat filter på Karl Marx (1818-1883), en av historiens största skitstövlar, som hellre lät sina barn svälta ihjäl än tog ett hederligt jobb. Dalen väljer att se förtryck utifrån ras, etniskt ursprung, kön, sexuell läggning, kast, ålder, funktionshinder, religion och identitet. Vi är kort sagt alla förtryckta, och vita heterosexuella män är de utpekade förtryckarna – de som i förbifarten råkade bygga hela vår västerländska civilisation.
Dalen anser att världen är orättvis. Så långt är många beredda att instämma. Det är när det gäller metoderna att ändra på sakernas tillstånd som Dalens agerande skiljer ut sig, frångår demokratiska spelregler och tar på sig rollen av allsmäktig Gud. Dalen vill utjämna och utplåna alla olikheter, gynna alla som de anser vara missgynnade, vända uppochner på alla omständigheter som har utvecklats av evolutionen under miljontals år, till exempel byta ut evolutionens naturliga urval mot ”social rättvisa”, och riva alla hierarkier som människan har byggt lika länge som hon har existerat som art.
”Vi har tillbringat det här århundradets första år med att försöka förstå en kommunikationsrevolution som är så enorm att den får uppfinningen av tryckpressen att framstå som en fotnot i historien.”
Det skriver den 40-årige brittiske författaren och debattören Douglas Murray i sin bok ”The Madness of Crowds. Gender, Race and Identity”. Han har grundligt gått till botten med vad som döljer sig bakom begrepp som identitetspolitik, intersektionalitet, rasism och sexism. Boken är ett veritabelt reningsbad för alla som känner den politiska korrekthetens mest utflippade uttryck attackera sin sinnesfrid och krypa under skinnet på det sunda förnuftet. Köp den, läs den! De fakta Murray presenterar ligger till stora delar till grund för den här krönikan.
Med skrämmande hastighet har Dalen tillskansat sig makt över yttrandefriheten genom att göra hela den anglosaxiska världen beroende av sina kommersiella tjänster. Deras affärsmodell är satanisk och noggrant utprovad i enlighet med den biologiska och psykologiska kunskap som finns om hur människans hjärna och psyke fungerar.
Så här går det till: Först binder företagen upp dig som kund genom att locka med oemotståndligt attraktiva tjänster som ”alla andra” har och som du alltså också ”måste” ha för att inte känna dig utanför gemenskapen. Här sätts du på prov, ofta utan att vara medveten om det.
Fråga dig själv till exempel: Hur viktigt är det för dig att lägga ut en bild på Facebook på den mat du äter till lunch? Vad är du beredd att offra för att få en samling ”gilla” för bilden på din lunchmat?
Dalens tjänster är uppbyggda så att du upplever ständiga lustkänslor från hjärnans belöningssystem genom att du får kickar av signalsubstansen dopamin när du är online och känner dig uppmärksammad och bekräftad, till exempel när du får ”gilla”, eller när något du har skrivit blir delat på på Facebook eller Twitter. För varje ”vän” du får på Facebook växer din självkänsla.
Kickarna ger så behagliga lustupplevelser att du snabbt blir beroende av dem. När de uteblir kan du drabbas av abstinens och bli stressad, rastlös och irriterad. Utan att du riktigt vet hur det gick till lägger du mer och mer tid på att jaga bekräftelse och kickar. Du har blivit beroende.
Ett beroende av dopaminkickar grundläggs allt tidigare. Idag använder mer än vart fjärde spädbarn internet, visar en rapport från Internetstiftelsen. Bland ettåringarna vart tredje barn. Bland fyraåringarna i stort sett alla. I förskola och skola är digitala verktyg enligt Skolverkets och regeringens beslut obligatoriska från ett års ålder. Från elva år har i stort sett varje barn en egen mobiltelefon. En undersökning gjord av Statens Medieråd 2014 visar att 92 procent av 15-åringarna använde internet i mobilen, och naturligtvis har den andelen ökat sex år senare.
Tonårsflickor är de verkliga högkonsumenterna som surfar mest i sina mobiler, minst tre timmar om dagen. År 2014 använde 75 procent av 16-åriga flickor mobilen mer än tre timmar per dag, enligt Statens Medieråd – en siffra som naturligtvis har ökat sedan 2014. Flickor använder också sociala medier i högre utsträckning än pojkar. Vid 17 års ålder ägnar 43 procent av flickorna mer än tre timmar per dag åt sociala medier, jämfört med 18 procent av pojkarna.
Nästa led i den process som går ut på att binda upp dig i ett livslångt beroende består av att techföretagen utnyttjar ditt behov av grupptillhörighet och din rädsla för att bli socialt utskämd genom att tvinga dig att lyda deras regler, eller ”Community Standards” som Facebook kallar dem.
Som kund har du ett val. Antingen underkastar du dig reglerna – eller också riskerar du att bli utesluten och utkastad i den digitala kylan. Antingen är du godkänd, en som tillhör, en som finns och räknas. Eller också är du ingen. En som inte finns.
Techjättarna vet att driften att tillhöra en flock är en av människans starkaste drivkrafter. Rädslan för att bli utesluten ur flocken kan få oss att säga och göra saker som egentligen går rakt emot vår natur, våra åsikter och vår moral. De här mekanismerna är de maktinstrument som Google och de andra datajättarna i Dalen spelar på.
Den makt de representerar har snabbt vuxit sig så stark att den sätter alltfler viktiga demokratiska spelregler och demokratiska värden, som yttrandefrihet och fri åsiktsbildning, ur funktion. Den åsiktsdiktatur som emanerar från Dalen utgör ett växande och allvarligt hot mot demokratin. Vi är fortfarande bara i början av en utveckling som inte går att överblicka, och den stora allmänheten är ännu djupt omedveten om det hot mot vår frihet som växer sig allt starkare medan vi sover sött och däremellan stirrar i våra älskade mobiler och bidrar till Dalenimperiets maktexpansion.
Mikrobloggen Twitter har hittills varit en ganska fredad zon för Dalens inskränkningar av yttrandefriheten. Men nu är det slut med det. Den 11 februari meddelar Twitter att man från den 5 mars 2020 ska börja svartlista och rensa bort så kallade ”falska nyheter”.
Enligt TT ska ett särskilt team på företaget börja rensa bort inlägg som ”sprider falska eller förvrängda fakta”. Företaget gör det under förevändning att man vill skapa ett ”säkert internet”. Inläggen ska också få en särskild etikett. Twitter ansluter sig med andra ord till samma yttrandefrihetsfientliga policy som de övriga företagen i Dalen.
Ett yttrande som har tillskrivits både den danske dataforskaren vid Aarhus universitet, professor Morten Kyng, och den amerikanske framtidsforskaren Roy Amara (1925-2007) är att det enda som med säkerhet kan sägas om den nya teknologin är att vi överskattar dess inflytande på kort sikt och underskattar dess betydelse på lång sikt. En sak som var och en kan se är att internet, och i synnerhet sociala medier, har utplånat de gränser som tidigare fanns mellan det privata och offentliga samtalet. Sociala medier har visat sig vara ett oöverträffat sätt att saluföra nya dogmer och krossa en motsatt opinion under stövelklacken just när vi som bäst skulle behöva lyssna till den.
Eftersom jättarna i Dalen är privata, kommersiella företag gäller ingen demokratisk insyn eller demokratiska spelregler för deras verksamhet. Google och andra privata företag avgör självsvåldigt vilken information du ska få tillgång till, vilka bilder du får se och vilka sammanhang du ska tillåtas ha inblick i. Exempel på hur det går till återkommer jag till lite senare i texten.
De begränsar inte bara den information du tillåts införliva, de avgör också vad du får ge ut av dig själv. Det är techjättarna som med självpåtagen makt och via sina tiotusentals anställda lägervakter bestämmer om och vad du får säga eller skriva på nätet. På vart och ett av de områden som i dag präglas av galenskap, förvirring och krigsliknande konflikter kring begrepp som tidigare har varit givna i miljoner år – kön, sexualitet, identitet, ras och trans – vet Dalen vad som är det enda rätta och uppfordrar resten av mänskligheten att tycka likadant. Annars väntar straffåtgärder.
Om du skriver något som misshagar Dalen eller anses bryta mot deras godtyckligt påhittade regler bestraffas du genom att – utan förklaring – få ditt inlägg borttaget och bli avstängd för en period eller permanent. Det är på grund av dessa totalitära regler som Twitter kan bannlysa kvinnor från deras plattformar för att ha twittrat ”Män är inte kvinnor” – ett tämligen logiskt konstaterande, här syftande på transmän som påstår sig vara kvinnor.
Detta självklara påstående definieras av Twitter som ”hateful conduct”, det vill säga hatiskt uppträdande. ”Hate speech” är Dalens egen uppfinning, ett verktyg som används på högst godtyckliga grunder. Alla åsikter som inte överensstämmer med Dalens egna klassas helt enkelt som ”hat”, vilket underlättar för datajättarna att stänga av användare och attackera yttrandefriheten.
I slutet av 2018 ändrade Twitter sin ”Hateful conduct policy” så att de permanent kan bannlysa medlemmar som uppgett ”fel” kön på eller kallat en transperson för hens riktiga namn istället för det namn avsett för motsatt kön som personen själv vill kallas. Transpersoner anses av Dalen vara mest skyddsvärda av alla HBTQ-grupper för tillfället. Enligt Twitters beslut måste transpersoner skyddas från feminister, mer än vad feminister behöver skyddas från transaktivister.
Själv har jag ännu inte haft några problem med Twitter, och i getingboet Facebook har jag aldrig varit och kommer aldrig att bli medlem. Däremot har jag flera gånger utan godtagbar förklaring fått mina podcasts nedtagna av YouTube. I januari 2019 raderades min podd om Egohumanisterna, som bygger på ett referat av den danske författaren Kristian Törnings bok ”Egohumanisterna”. Jag överklagade nedtagningen men har aldrig hört ett ljud från YouTube.
Ett år senare har jag förstått att nedtagningen av min podd var helt i linje med de nya reglerna från slutet av 2018. Enligt dem har Dalen möjlighet att från ena dagen till den andra med olika makt- och straffåtgärder göra dig till en icke-person genom att bannlysa dina åsikter i transfrågan eller vilken annan fråga som helst. Som att hindra dig från att referera en nyutkommen bok.
Det finns en kritisk gräns för så gott som alla rörelser som växer sig tillräckligt stora. Vid en viss tidpunkt tycks de oundvikligen drabbas av inbyggda förstörelsemekanismer som på en organisatorisk nivå yttrar sig bland annat som bristande verklighetskontakt, makthybris och avsaknad av självkritik – mekanismer som vittnar om ett sjukt företagsklimat och snart får företagets utveckling att stagnera. I sina mest perverterade former kan de här fenomenen urarta till utpräglade sektbeteenden med fanatisk-religiösa undertoner; total slutenhet utåt, stenhård kontroll och militärisk disciplin inåt och en kultartad persondyrkan av rörelsens ledare.
Facebook och dess medgrundare och ledare Mark Zuckerberg, född 1984, är inget undantag. Är det en man som du skulle vilja köpa en begagnad bil av? Om du är medlem på Facebook eller anlitar någon annan av hans tjänster göder du och andra honom ändå med värden som motsvarar miljontals begagnade bilar. Dalen uppvisar överlag tecken på religiöst sektbeteende, blind auktoritetslydnad och en sjuk ledarkult i kombination med kärnan i en urspårad kapitalism – extrem girighet – låt vara utklädd till ”social rättvisa” i marxistiska maskeradkläder.
Dalen gör anspråk på att styra världen. Dalen har utropat sig till Gud i en sekt där alla troende förväntas tillbe och underkasta sig Dalens budord och evangelium. Det är därför de uppfattar USA:s president Donald Trump som sin mäktigaste fiende som till varje pris ska bekämpas och tillintetgöras. Trumps valseger 2016 var ingenting som Dalen hade räknat med.
Techföretagen togs inte bara med överraskning och bestörtning, de upplever Trump som ett farligt hot som de vill röja ur vägen. Deras motdrag blev den enorma upptrappning av censur och uteslutningsregler som sedan 2016 är väl synlig på Facebook, YouTube, Twitter, Instagram, Google och all annan verksamhet i Dalen. Merparten av den alltmer totalitära kontroll som drabbar Dalens kunder, till exempel vad gäller lögnerna och hysterin kring ”fake news”, bottnar i skräcken för att Donald Trump ska bli återvald som president i valet i november i år, och att hans makt ska växa ännu mer. Och Trump ÄR ett hot – han gör det avsevärt svårare för Dalen att verka i symbios med globalisterna för deras och FN:s marxistiska världsplan, sådan den kommer till uttryck i Agenda 2030.
Dalen följer en egen inskränkt och kränkande agenda som ingen har röstat fram, som saknar demokratisk förankring och som går på tvärs med rådande folkopinion i större delen av Västvärlden.
Om man till exempel på Facebook skriver namnet på den högerorienterade brittiske opinionsbildaren Tommy Robinson riskerar man att få sitt inlägg raderat. Om ”brottet” upprepas riskerar användaren att få sitt konto blockerat och nedstängt. Det räcker att nämna Robinsons namn, utan att avge några värdeomdömen, för att Facebooks dresserade lägervakter omedelbart ska ingripa.
”Och det är inget fel med det” säger Facebooks kommunikationschef i Norden, Peter Münster, i en intervju i danska Berlingske Tidene: ”Hänsynen till minoriteters säkerhet väger tyngre än yttrandefriheten.” Som om Tommy Robinsons skulle hota minoriteters säkerhet.
Det är ett sensationellt uttalande som klart och tydligt visar att Facebooks agenda är politisk och sätter demokratiskt beslutade lagar ur spel. Facebook har alldeles själv hittat på en regel som upphäver den demokratiskt grundlagsfästa yttrandefriheten och byter ut den mot det politiskt ytterst luddiga och icke demokratiskt förankrade uttrycket ”hänsynen till minoriteters säkerhet”. På vilket sätt skulle nämnandet av Tommy Robinsons namn vara ett hot mot ”minoriteters säkerhet”? Vilka minoriteter avses? Vilken säkerhet? Och på vilket sätt hotas säkerheten?
För Facebook representerar alltså Tommy Robinsons namn en så stor fara att blotta nämnandet av hans namn utlöser politisk censur. Det är väl känt att Dalens politiska atmosfär ligger extremt långt ut på vänsterkanten. Världsomspännande social rättviseaktivism (”social justice”) förutsätts vara det normala hos alla anställda på techjättarna, och personalen genomgår skrupulösa intervjuer och personlighetstester innan de anställs för att sortera bort alla med felaktiga åsikter eller icke godkänd ideologi. Frågorna handlar om mångfald – sexuell, etnisk och kulturell, rasism och sexism – i mycket extrema tolkningar. Politiskt korrekta svar är en given förutsättning för att bli anställd.
För att moderera innehållet på kundernas konton och kunna sparka ut människor med misshagliga åsikter har Google enligt uppgift cirka 10 000 och Facebook cirka 30 000 åsiktspoliser anställda. Antalet ökar hela tiden.
Möjligen agerar techföretagen utifrån skuldkänslor över bristande mångfald, för de praktiserar inte själva de budskap de predikar. Till exempel är bara 4 procent av Googles anställda latinos och futtiga 2 procent afroamerikaner. 56 procent är vita och 35 procent asiater, trots att de bara utgör 5 procent av USA:s befolkning.
Douglas Murray skriver i ett kapitel med rubriken ”The Impact of Tech” i succéboken ”The Madness of Crowds. Gender, Race and Identity”: ”Det är inte lokala traditioner eller ens de mest fundamentala värdena i existerande samhällen som styr det som kommer ut från Dalen, utan mycket specifika åsikter som bara existerar på de kvadratkilometer som är mest besatta av social rättvisa i hela världen.”
Som världens största sökmotor sorterar Google vad du får se och inte se, vad du får läsa och inte läsa. Det är ett mycket effektivt sätt att censurera verkligheten och påverka människor i den riktning Google önskar. Sökmotorn är så stor och viktig att den gett upphov till ett nytt verb – att googla. Du kan lätt undersöka hur Googles styrning går till. Följ med på en guidad rundtur i Googles förfalskade värld!
Bild-googla till exempel på ”Physicists” (fysiker). Bristen på kvinnliga fysiker är påfallande, och det är det ju inte så mycket att göra åt. Men Google kringgår problemet genom att kompensera med andra sorters mångfald som de finner viktig att lyfta fram. På första raden återfinner vi Albert Einstein. På framskjuten plats ser vi den svarte studenten Bienvenu Ndagano vid Wits University i Johannesburg, Sydafrika – som inte är fysiker men hoppas bli det.
Långt bak i en musiksatt lång bildkavalkad över världens 20 mest framstående fysiker finns Marie Curie (1867-1934) som enda kvinna – men det är hon som får agera skyltdocka bland 19 herrar. På tredje raden ser vi Stephen Hawking (1942-2018), som visserligen var en vit man och alltså en förhatlig förtryckare men som får vara med ändå, antagligen för att han led av den svåra sjukdomen ALS, vilket av Google verkar ses som en förmildrande omständighet.
Pröva att bild-googla på ”European Art”! Här skulle man kunna vänta sig rader av konstverk av exempelvis Michelangelo, Botticelli, Rembrandt, Vermeer och van Gogh. Men icke så. Istället får vi på första raden se två bilder av samma svarta afrikanska kvinna och på rad två ännu fler afrikaner, beledsagade av en imbecill artikel med rubriken ”People of color in European art history”. Där får vi lära oss att den europeiska konstens historia ingalunda har någonting med Renoir eller Matisse att göra, utan handlar om svarta afrikaner. Ja, strängt taget har Europa ingen historia alls, det är bara fantasier och bigott önsketänkande som närs av Hollywood och BBC:s kostymdramer, får vi veta.
På rad två lyckas Leonardo da Vincis Mona Lisa klämma in sig på en liten bild. Det är faktiskt förvånande att Google inte har valt den franske ”konstnären” Marcel Duchamps pubertala nidbild av Mona Lisa med pipskägg och mustasch för att förnedra det mest kända konstverket i hela världen som föreställer en vit kvinna. I övrigt är det mörkhyade människor rad upp och rad ner. Det är ren manipulation. Google levererar desinformation, avsedd att indoktrinera dig.
För att sprida ”rättvisa” och ”mångfald” ägnar sig Google åt historieförfalskning. Det yttersta syftet är hjärntvätt, att ge människor en falsk bild av den europeiska konsthistorien. Porträtt målade av eller föreställande svarta människor har knappast förekommit i historien förrän de senaste decennierna när massinvandring från främst Afrika och Asien har förändrat och bytt ut stora delar av Europas befolkning.
Lägg också noga märke till att det numera heter ”people of colour”. Att säga ”coloured people” kan stå dig dyrt, fast det betyder samma sak. Ännu en idiotregel från Dalen och det övriga meningsbärande etablissemanget, som på senare tid har börjat driva den extrema avart av politisk korrekthet som går under namnet ”woke” och som förklarar samtliga orättvisor i världen med rasism och sexism.
När den brittiske skådespelaren Benedict Cumberbatch medverkade i ”Tavis Smiley Show” i den amerikanska tv-kanalen PBS i januari 2015 protesterade han emot att flera av hans brittiska skådespelarvänner med annan etnisk bakgrund än brittisk har lättare att få roller i USA än i Storbritannien. Det var uppenbart att han stod på deras sida. Han råkade bara begå ett litet språkligt misstag som skulle komma att stå honom dyrt. Han sa ”coloured actors”, ovetande om att den politiskt korrekta termen i USA strax innan hade bytts ut mot det godkända uttrycket ”people of colour”.
Det blev ett omedelbart ramaskri från de kategorier som vanligen inte har något annat för sig än att utstöta ramaskrin. Det var nästan som om Cumberbatch hade sagt ”neger”. Han tvingades under förnedrande former be om ursäkt och intyga vilken idiot han var och hur förkrossad han kände sig över den kränkning och skada han orsakat genom att använda denna utdaterade terminologi.
Googla på ”Western people art”. Du kommer att bli förvånad över resultatet. Bild nummer ett föreställer en cowboy beväpnad med automatvapen. Bild nummer två är en svart man. Resten av bilderna domineras av fantasifullt tecknade versioner av infödda indianer.
Googla på ”Black men” – och först nu får du upp vad du söker. Idel svarta män, förlåt ”people of colour”, i ändlösa rader. Behöver jag säga att det är svarta män (och även svarta kvinnor, men de kanske känner sig som vita män?) som fyller raderna även om man googlar på ”White men”?
Resultaten blir alltmer absurda ju längre ner i kaninhålet man gräver. Googles uppfostrande pekfinger vibrerar anklagande över oss alla som i vår enfald trodde att vi skulle kunna få fram de bilder vi söker efter. Fingret får oss att inse dels att våra önskemål är grovt omoraliska, rasistiska och klandervärda, dels att det är Google som står för den enda rätta moralen. Världen är full av förtryckta ”people of colour” – hur kan vi ens komma på tanken att söka efter bilder på vita förtryckare? Hur kan vi över huvud taget besvära Google med tanken att det finns vita människor?
Pröva att googla på ”White couple”, och du får scrolla rejält länge innan du hittar ett vitt par bland alla svarta och blandraspar. ”Black couples” råder det däremot ingen som helst brist på, tvärtom, de finns i överflöd. Alla ler och verkar superlyckliga över att vara ”people of colour”.
Jo, ETT vitt par dyker upp överallt, så frekvent att jag blir nyfiken på orsaken. Bilderna på dem visar med all önskvärd tydlighet hur Google styr vad vi tillåts se och vad vi ska tänka och tycka. Det här paret representerar Googles mänskliga ideal som slår minst tre flugor i en smäll: de både ökar mångfalden på jorden, amorterar på den koloniala skulden och skaffar av ideologiska skäl barn av en annan ras än sin egen.
Aaron och Rachel Halbert, båda vita, presbyterianska missionärer, visste redan innan de gifte sig att de ville adoptera, och de visste också att de ville adoptera ett svart barn. Precis som Google vill de öka mångfalden och utplåna orättvisorna på jorden.
De adopterade två afro-amerikanska barn, en pojke och en flicka, via en adoptionsagentur i Mississippi. De hade inte planerat fler barn, men så fick de höra talas om det nationella embryodonationscentret och möjligheten att få embryon transplanterade – en möjlighet till ännu mer mångfald som de inte kunde motstå. För att de transplanterade embryona skulle passa ihop med de redan adopterade svarta barnen valde paret svarta tvillingembryon – och fick bingo när Rachel Halbert nedkom med svarta trillingar. Så nu har familjen fem svarta barn och känner verkligen att de har gjort en, eller snarare fem goda gärningar.
Det är historier av den här typen som Google älskar och lyfter fram som moraliska föredömen för alla som använder deras sökmotor.
Gör ett litet experiment och googla på ”Gay couple”! En uppsjö av lyckligt leende gay-par fyller bildraderna, alla unga och fräscha med tilltalande utseende. Här har vi ett ideal som Google uppenbart rankar mycket högre än heterosexuella par. Google gillar att laborera med livets uppkomst så att det blir som Google-Gud vill ha det. Allra lyckligast är de gay-par som har skaffat barn med hjälp av en surrogatmamma. För Johnny Lee, 39, och Sebastian Barleben, 42, i New York City behövdes det fyra försök med surrogatmödrar innan de fick sin son Vaughn.
Pröva sedan att googla på ”Straight couple”! Bara på de fyra översta raderna räknar jag till fem lesbiska par. Google vilseleder medvetet och levererar inte de tjänster som kunderna har anledning att förvänta sig av en professionell informationsleverantör. Och det är ingen slump. Det är en mycket medveten strategi utifrån Googles politiska mål.
Den anglosaxiska världen, i synnerhet Storbritannien, Kanada och USA, är utan tvekan mest utsatt för Dalens men även för feministers, transaktivisters, HBTQ-rörelsens och många andra identitetspolitiska rörelsers ansträngningar att vända upp och ner på grundläggande livsvillkor, gå emot folkmajoritetens värderingar och avskaffa yttrandefriheten.
Det finns hur många exempel som helst, men jag nöjer mig med att redovisa två som tävlar i absurditet. Douglas Murray, som själv är gay, berättar i boken ”The Madness of Crowds” vad som hände när en öppet homosexuell man för första gången ställde upp som representant för Republikanerna och för Donald Trump i ett konvent i Cleveland, Ohio, före det amerikanska presidentvalet 2016. Han heter Peter Thiel, och han sa:
”Jag är stolt över att vara gay. Jag är stolt över att vara republikan. Men allra mest stolt är jag över att vara amerikan.”
Publiken applåderade entusiastiskt. Men sedan hände underliga saker. USA:s mest kända gaytidning, Advocate, angrep Thiel i en lång artikel och uteslöt honom ur gayförsamlingens kyrka. Jim Downs, den historieprofessor som skrev artikeln, slog fast att Peter Thiel förvisso är en man som har sex med andra män – men han är inte gay. Man kan nämligen inte vara gay om man har konservativa värderingar och ställer upp för Republikanerna och Donald Trump i ett presidentval.
Peter Thiel är dessutom styrelsemedlem i Facebook och mångmiljardinvesterare i företaget. Han är Dalens mest prominente Trumpanhängare, så han står med ett ben i vardera lägret och löper uppenbar risk att spricka på mitten.
Det andra exemplet handlar om vad man kan tillåta sig om man har ”rätt” kön och befinner sig på ”rätt” sida av identitetspolitiken. I augusti 2018 tillkännagav The New York Times att de hade anställt den 30-åriga dataskribenten Sarah Jeong som medlem av redaktionsledningen. Tillsättningen tilldrog sig intresse, och någon började gräva i Jeongs Twitterförflutna. Det som hittades såg definitivt inte bra ut. Det visade sig att Sarah Jeong (av asiatiskt ursprung) länge hade haft för vana att vräka ur sig vidriga attacker riktade mot vita människor i sociala medier.
Några av hennes tweets löd:
”Är vita människor genetiskt predisponerade att snabbare bli brända av solen vore det väl logiskt om de bara klarar att krypa omkring under jorden som troll.”
”White men are bullshit. Avskaffa vita människor.”
”Åh, jag njuter fullkomligt sjukt av den glädje det ger mig att vara grym mot gamla vita män.”
Hon skrev återkommande ”Döda alla män.”
Detta var några av de tweets som hon skrivit under året närmast innan hon anställdes på tidningen. The New York Times fick naturligtvis kritik för att ha anställt en person som gick till så aggressiva rasistiska attacker mot vita människor. Men Jeong är kvinna, hon är ung och dessutom ”people of colour”, så tidningsledningen försvarade henne utåt, och hon fick behålla sin anställning.
Benedich Cumberbatch (vit man) och Sarah Jeong (asiatisk kvinna) – den ene gjorde en omedveten felsägning av ett enda ord i en tv-show. Den andra postade systematiskt under lång tid oerhört hatiska tweets riktade mot alla vita människor. Cumberbatch tvingades kräla i stoftet och be om ursäkt för ingenting. Sarah Jeong slapp undan, hölls om ryggen och fick behålla sitt högstatusjobb trots att hon gjort sig skyldig till mängder av hatiska och grova rasistiska attacker mot vita människor.
Skillnaden heter identitetspolitik. Med det synsättet är vita män alltid förövare och kvinnor, i synnerhet om de är av annat etniskt ursprung än vitt/kaukasiskt, alltid offer. Alltihop applåderas av vänstern med Dalen i spetsen. Det är så här de vill ha det. ”Divide et impera”, ”Söndra och härska”, kände redan de gamla romarna till.
Dalen söndrar, mer än vi vill se.
Dalen härskar, mer än vi förstår.
Google ser dig. Med hjälp av algoritmer, shadowbanning, förbud, bannlysning och deplattformering av alla som inte tycker som de har de makten att styra, kontrollera och bestraffa dig. För min del är jag med stor sannolikhet (man får aldrig veta) effektivt shadowbanned, det vill säga bortsorterad och osynliggjord av Googles algoritmer. Detta för att mina krönikor och poddar aldrig ska kunna nå stora läsar- och lyssnargrupper.
Google och de övriga företagen kommer inte att sluta censurera frivilligt. Det måste till kraftfull lagstiftning som reglerar och sätter gränser för deras verksamhet. Det handlar inte om normal affärsverksamhet. Vad det gäller är demokratins kärnvärden. Dessutom behövs kraftfull konkurrens från andra kommersiella aktörer.
Det här är en nedslående text, jag vet. Men det är bättre att försöka förstå och söka förklaringar till det som händer, och varför det händer, än att irra omkring i aningslöshetens kaos.
Det växer en proteströrelse mot Dalens makt, både i Europa och USA. En av de senaste rösterna som nått mig är den brittiske skådespelaren, sångaren, låtskrivaren och musikern Laurence Fox, 41. Om ni tycker att ni känner igen honom beror det antagligen på att ni sett honom spela Detective Sergeant James Hathaway i den brittiska tv-serien Kommissarie Lewis (2006–2015).
De senaste veckorna har han väckt stor uppmärksamhet i sitt hemland efter att ha medverkat i BBC:s ”Question Time” den 16 januari – ett politiskt korrekt program som premiärminister Boris Johnson och hans finansminister Sajid Javid nu har förklarat bojkott mot, eftersom de anser att programmet och hela BBC har varit partiska mot Torypartiet under valrörelsen.
Laurence Fox beskylldes i programmet av en kvinna ”of colour” för rasism mot prins Harrys fru Meghan Markle. Han accepterade inte beskyllningarna, pudlade inte och bad inte om ursäkt. Se den korta scenen i det här klippet, och se med vilken triumf i blicken den aggressiva kvinnan ”of colour” anklagar Fox för rasism och utslungar att han minsann är en vit, privilegierad man.
Laurence Fox har också sagt att han undviker att dejta kvinnor som är yngre än 35 år, eftersom de är outhärdligt ”woke” och fullpumpade med rabiat feminism.
”Man kan inte ha en relation med någon som anser sig vara ett offer redan innan relationen har inletts” har han sagt.
På sitt senaste album, ”A Grief Observed”, sjunger han en i mina öron fantastisk låt som han kallar ”The Distance” och som har allt att göra med ämnet för den här krönikan: makten över vår rätt att yttra oss och rätten till våra åsikter.
”They have put something in the water
They seek a cure for the conversation
They stole a march on your indecision
And the first to fall is laughter
Just to quell the long offended
They seek to murder your opinion
The light has been turned down on the age of reason
Replaced by blinding fires that burn wild across the region
For the wrong to rule
The good must just stand idly by
So I need you more than ever
Need your hands in this resistance
If we’re going to go the distance
And if I ever doubt it
I think about my future
And if I want to live there
The world outside is wondrous wide for a reason
And if you can’t decide, you must blow your own mind for that reason
For the wrong to rule
The good must just stand idly by
It can be hard to know what feeling
What with all the lies that you’re reading
If it’s hard to say, you may mean it
Don’t be lost thinking about tomorrow
When today is what you are living
Make today your new beginning
The light has been turned down on the age of reason
Replaced by blinding fires that burn wild across the region
For the wrong to rule
The good must just stand idly by
So I need you more than ever
Need your hands in this resistance
If we’re going to go the distance
And if I ever doubt it
I think about my future
And if i want to live there
The world outside is wondrous wide for a reason
And if you can’t decide, you must blow your own mind for that reason
For the wrong to rule
The good must just stand idly by”
Den som vill se mer av Laurence Fox kan se honom här i Triggernometry med Francis Foster och Konstantin Kisin.
Han är exakt vad vi behöver: en vit man som står upp för sig själv, är rak och ärlig och inte skäms det minsta, vare sig för att han är man eller vit.
Det är fullkomligt självklart och alldeles underbart.
Besök gärna Julia Caesars blogg.
