torsdag, 8 december, 2022
torsdag, december 8, 2022

Medelklassens ängslighet skildras i en ny roman

Andrés Stoopendals nya roman Dunning-Kruger-effekten skildrar medelklassens ångest och anpasslighet utifrån bland annat en kontrovers om Jordan D. Peterson på en middagsbjudning. Intressant och underhållande, men tyvärr sänker en obehaglig sexualfetischistisk skildring betyget.

Finns det någon samtida skönlitterär författare som lyckas skildra samhället på intressant sätt, som inte endast reproducerar maktens narrativ? En internationell författare som många känner till är fransmannen Michel Houellebecq. I sitt romanskrivande som närmar sig sociologin beskriver han tillståndet i det moderna, liberala, kapitalistiska samhället och väjer inte för de kontroversiella frågorna – också mångkulturen och förhållandet mellan män och kvinnor tas upp för behandling.

Det är självklart att en författare av den här dimensionen inte är reproducerbar, men finns det någon författare i Sverige som tar upp liknande frågeställningar, som erbjuder en intressant samhällsanalys? Jag anser att Andrés Stoopendaals Dunning-Kruger-effekten (Nordstedts 2021) i alla fall förtjänar ett omnämnande.

Boken skildrar en drygt 30-årig man som arbetar på Länsstyrelsen – redan det en skämtsam referens till den typ av yrken som Houellebecqs romangestalter brukar ha. Inledningen bestämmer boken tidsligt med stor exakthet, till mars 2018. Huvudpersonen och dennes flickvän skall arrangera en middag med ett par i bekantskapskretsen.

Middagen gestaltar en samhällskonflikt i miniformat. Jag-berättaren råkar nämna något om den kanadensiske psykologiprofessorn Jordan B. Peterson, vilket leder till en hysterisk redaktion hos den inbjudne medelklassmannen. Det är som att redan själva omnämnandet av namnen är något suspekt, något som en välanpassad samhällsmedborgare inte får nämna på ett neutralt sätt.

Romanen behandlar något som var en påtaglig samhällsrealitet vid tidpunkten. Jordan B. Peterson var precis överallt. Peterson hade med sina kärva livsråd till unga män byggt upp en omfattande Internetrörelse som nu följdes av en närmast exempellös – framför allt kritisk – massmedial mediebevakning. Till sist hade han till och med ett animerat meningsutbyte med Annie Lööf i Skavlan.  

Även om Insikt24 läsare nog kan tycka att Peterson är väl mycket mellanmjölk och verkligen inte någon särskilt kontroversiell person, så var det så han kom att uppfattas under denna tid av stora delar av den liberalt orienterade, akademiska medelklassen. Han blev till ett slags spottkopp, ungefär som Sverigedemokraterna.

Det är ett intressant drag av Stoopendal att lyfta in Peterson som ett slags medelklasskriterium, som någon vars omnämnande direkt stöter mot vår tids dekorum. Romanen handlar sedan om huvudpersonens försök att passa in och avslutas med en middag där processen är fullbordad och han förmår att endast tala om godkända ämnen. Anpassningen handlar också om att ge upp sina egna författarambitioner och kan på så sätt likna det slags författarromaner från sekelskiftet som beskrev den estetiska bohemens plågsamma anpassning till det borgerliga samhället. Skillnaden gentemot August Strindbergs tid är att den samhällsideologi som kräver efterrättelse inte är den oskarianska punschpatriotismen, utan den politiskt korrekta värdegrunden.

Peterson används sedan också i andra avseenden i romanen. En berättelse om en granne som aldrig städar sitt rum och blir avhyst anknyter till hans berömda livsråd om att städa rummet, vilket får författaren att själv fundera i vad mån denne lever enligt Petersons modell eller inte.

Romanen är ett roligt och välfungerade försök att behandla aktuella ämnen i romanform, som anknyter till Houellebecqs sociologiskt influerade prosa, men som är mer humoristiskt och satiriskt orienterad. Ofta låter huvudpersonen sina analyser vara klart på gränsen till det parodiska, men samtidigt, mycket medvetet, så pass rimliga att de ändå måste övervägas – ett skickligt sätt att röra sig i gränslandet mellan satir och allvar, vilket skärper läsarens blick.

Författaren kan således inte avföras som en billig Houellebecq-imitatör, utan han är mycket medveten om sina grepp, om varifrån inspirationen kommer. Så medveten att han till och med låter bokens berättare skriva en text om Houellebecq – som passande nog handlar om när den franske författaren läser Peterson. Så tillförs också något till det egna uttrycket, en metadimension som inte finns hos Houellebecq.

Med dessa positiva ord sagda måste jag dock klaga på en sak: det finns ett sexualfetischistiskt parti som kan vara bland det mest obehagligaste jag läst. Det är alltså något helt annat än den typ av normal heterosexuell sexualskildring som sedan länge vunnit insteg i den seriösa litteraturen. För att skoja litet med Rebecka Fallenkvist är det en betydligt osedligare bok än Anne Franks dagbok.

Om denna helt onödiga del av boken hade strukits hade romanen blivit ännu bättre.

Senaste

Experimentekonomin