Ofattbara 142 171 uppehållstillstånd delades ut förra året. Detta är en oerhörd siffra även om man skulle räkna bort de runt knappt 50 000 invandrare som kommit ifrån Ukraina.
Detta sker efter närmare ett decennium av offentlig debatt om invandringens problem, efter att också det politiska etablissemanget erkänt problemen med invandring.
Särskilt bekymmersamt är att ingen förändring inträffat efter regeringsskiftet. Under november beviljades 6305 och under december 7434 uppehållstillstånd.
Detta äger rum trots att SD förklarat sig mer än nöjt med Tidöavtalet som antas styra regeringens handlande. Det bildar också en märklig kontrast till migrationsminister Maria Malmer Stenergards ständiga försäkringar om att hon skall göra allt för att minska invandringen.
Det kan konstateras att regeringen knappast gör allt för att minska invandringen. Då borde den ha gjort vad regeringen Carlsson gjorde den 13 december 1989, när den genomförde det så kallade Luciabeslutet. I ett läge som var långt mindre allvarligt än dagens – det rörde sig om 30 000 invandrare på årsbasis – vågade regeringen göra det enda rätta och stänga gränsen.
Det är förvisso så att lagar normalt sett skall beredas i en långsam process, men regeringen kan också agera betydligt snabbare om situationen så påkallar. Ett exempel är de kreditgarantier för elbolag som beslutades praktiskt taget omedelbart i början av september.
Det går alltså inte att skylla på att det tar tid att genomföra åtgärder. Om regeringen hade velat skulle den kunna stänga gränsen direkt. Den enda orsaken till att de inte agerar skyndsamt kan vara att den inte uppfattar det som tillräckligt angeläget.
När kommer då invandringen att minska? Ja, det är väldigt osäkert. Tidöavtalet har vaga skrivningar om att EU:s rättsliga miniminivå vad avser asylinvandring skall uppnås först i slutet av mandatperioden – åtgärderna kopplat till de övriga invandringskategorierna kan också dra ut på tiden. I och med att inga siffor är fastställda är det osäkert vad som över huvud taget kommer att komma ut ur avtalet.
Sverigedemokraterna har gjort ett mycket allvarligt misstag i förhandlingarna med regeringen, då de inte krävde omedelbara åtgärder och inte heller krävde siffersatta mål. Partiet gjorde ett ännu större misstag, när det förklarade sig tillfredsställd med uppgörelsen och inte försvarade det som ett första steg i en mer omfattande åtgärdsplan. Partiet, men också regeringspartierna som gick till val på stram migration, har förlorat en hel del av sin trovärdighet.
Det har dock ännu chansen att, såsom det har gjort med bränslepriserna, förmedla att det inte är nöjt med regeringens agerande, att det inte har nått ända fram. Det har förlorat i tid och trovärdighet, men att framföra detta budskap nu skulle vara bättre än inte alls. Hittills har jag endast sett Kent Ekeroth, som nu är tillbaka som politiker på regional nivå i Dalarna, liksom partiets kommunikationsavdelnings mediekanal Riks, komma med synpunkter i denna riktning.
Partiet borde också ha en tydligare vision om vad som är det långsiktiga målet med dess politik, vilken politik som faktiskt är önskvärd, tillfälliga, pragmatiska kompromisser till trots. För det förhåller sig faktiskt så, att om inte vi har ett negativt migrationsnetto som är större än den demografiska förändring som sker naturligt på grund av att invandrare skaffar fler barn än svenskar, sker varje år en demografisk försvagning av det svenska folket. Problemet löses alltså inte på något sätt genom regeringens politik, utan det förvärras år för år.
Framför allt så tillkommer det Sverigedemokraterna, liksom alla icke-partiaktiva medborgare som har något slags möjlighet att nå ut, att ständigt hålla frågan levande, att väcka en opinion. Regeringen kommer definitivt inte göra något om frågan inte diskuteras.
