Den första partiledaren att tala under Almedalsveckan var statsminister Magdalena Andersson. Söndag kväll kl. 19.00 mötte hon ett relativt fullsatt auditorium i Almedalsparken.
Hon inledde sitt tal med att förklara att det på intet sätt var oacceptabelt att vara stolt över sitt land. Hon nämnde bland annat att en svensk bör vara stolt över att det råder goda villkor på arbetsmarknaden och jämställdhet mellan man och kvinna. Ja, hon nämnde en hel katalog av saker som vi som svenskar kan vara stolta över, de flesta med anknytning till den socialdemokratiska historien och den svenska välfärdsstaten.
Syftet med detta är att appellera till högerväljare, att vrida nationalismen ur händerna på högerpartierna, att visa att Socialdemokraterna är lika goda nationalister som Moderaterna eller Sverigedemokraterna. Ja, kanske bättre nationalister, då det är de som byggt Sverige.
Detta slags ”nationalism” har dock ett uppenbart problem. Inga saker som nämns har något specifikt med Sverige att göra – goda arbetsvillkor är exempelvis möjliga att ha också i ett annat land än Sverige. Den påstådda nationalismen framstår alltså vid närmare eftertanke snarast, i likhet med franska revolutionens patriotism, som en fasad för en långt driven universalism. För ett ställa detta på sin spets: är den svensk som inte ställer upp Socialdemokraternas värderingar och politiska åsikter icke-svensk?
Magdalena Andersson förfuskar alltså basen för all verklig nationalism – folket och kulturen. Det är endast dessa saker som kan ge varje nation dess verkliga särart, oavsett vilka värderingar som gäller för stunden.
Statsministern glömmer också att en stor del av Sveriges befolkning inte identifierar sig som svenskar och vilka orsaker det har. Det klingar minst sagt falskt att tala om ett Sverige som håller samman, när en stor del av de som bor i Sverige är icke-svenskar, och inte har något som helst intresse av att vilja värna någon svenskhet. Inte ett ord sades följdriktigt om den havererade invandringspolitiken.
Det andra stora temat i talet hade möjligen något mer för sig: det var en kritik av vinster i välfärden, särskilt i skolan. Det märktes också att de ditkommenderade socialdemokraterna klappade länge, när detta ämne kom på tal. Det var ett ämne som tilltalade basen.
Samtidigt fanns det också här en osynlig premiss för diskussionen som aldrig synades: varför uppstår segregationen i skolan, kan det endast skyllas på friskolesystemet? Sanningen är förstås att den uppstår som en legitim vilja att fly mångkulturen. Huvudmannaskapet i skolan kan alltså knappast vara orsaken till segregationen i skolsystemet, utan det är en helt naturlig konsekvens av en ohållbar invandringspolitik.
Magdalena Andersson försöker alltså något anpassa sin retorik i konservativ eller nationalistisk riktning, men medvetna väljare bör syna bluffen. Det som säljs in har en helt annan karaktär.
