Ett viktigt steg framåt
För drygt tre månader sedan, den 18 september 2020, uppgav den libyska nationella armén (LNA), ledd av fältmarskalk Khalifa Haftar att man häver embargot mot oljeleveranser från Libyen.
Enligt LNA-ledningens uttalande har en intern libysk dialog inletts i vilken vice premiärministern Ahmed Maiteeq från den officiella GNA-regeringen ingår.
Sedan Muammar Gaddafi störtades 2011 efter Natos ingripande har landet befunnit sig i ett inbördeskrig. Två styrkor motsätter sig nu varandra i landet. Den första är GNA-regeringen i den libyska huvudstaden Tripoli. Den är erkänd av FN, men är de facto under kontroll av islamister, främst grupper anslutna till Muslimska brödraskapet.
Den är i konflikt med den libyska nationella armén (LNA) som leds av fältmarskalk Khalifa Haftar. LNA förlitar sig på stammar och grupper som är missnöjda med GNA. LNA stöds av det libyska parlamentet (HoR) och dess talman Aguila Saleh. GNA stöds av Turkiet, Qatar och Italien, medan LNA har stöd från Förenade Arabemiraten. Saudiarabien, Egypten och Frankrike.
I februari blockerade LNA och allierade stammar oljeleveranserna från landet i ett försök att sätta press på sina motståndare. Försök att återställa leveranserna, som är viktiga för att upprätthålla stabiliteten på världens oljemarknader (Libyen har Afrikas största oljereserver ) misslyckades tills GNA:s vice premiärminister Ahmed Maiteeq tog upp frågan. Han lyckades nå en överenskommelse med LNA gällande konflikten.
Detta gjorde det möjligt att börja lösa landets ekonomiska problem. Men avtalet hade ytterligare en effekt. Det skapade det första gemensamma organet för de två parterna i konflikten – en tillsynskommitté för fördelningen av oljeexportintäkterna. Detta lade grunden för en konstruktiv och inkluderande dialog, en grund för ömsesidigt förtroende. Avtalet om att återuppta oljeexporten var ett avgörande steg mot nationell försoning.
Bygga förtroende
Tre månader senare är det uppenbart att betydelsen av avtalet om att återuppta oljeexporten var enorm. Det förtroendeskapande avtalet har gjort det möjligt att fortsätta dialogprocesserna och andra förhandlingsprocesser har inletts som syftar till att uppnå fred i Libyen. Detta ledde till att de gemensamma mötena i andra frågor blev framgångsrika.
Således undertecknade parterna i konflikten en överenskommelse den 23 oktober om inledningen av en permanent vapenvila, något som FN kallade historiskt. De enades om att inrätta en mekanism för att övervaka dess genomförande och att dra tillbaka utländska trupper och legosoldater från Libyen.
I november enades företrädare för de stridande parterna om att inrätta en militär underkommitté för att övervaka tillbakadragandet av trupper och att slå samman petroleumanläggningarnas vaktstyrkor med uppgift att skydda oljefälten.
Slutligen, den 16 december kom företrädare för Libyens finansinstitut överens om en enhetlig ekonomisk politik. Centralbankens styrelse sammanträdde för första gången på fem år för att ena växelkursen. Detta är ett viktigt steg i de ekonomiska reformer som tidigare aviserats av Ahmed Maiteeq.
Det är uppenbart att den ekonomiska överenskommelse som Maiteeq föreslår kommer att leda till stabilitet i landet och hjälpa folket genom att finna politiska lösningar trots alla problem.
Fred och säkerhet
För Europa är fredsprocessen i Libyen av enorm betydelse. Kontinentens säkerhet beror till stor del på den. Inbördeskriget och avsaknaden av en centraliserad stat i ledde till att en flod av migranter strömmade in i Europa genom Libyen. Det handlar både om libyer själva och människor från andra afrikanska länder. Dessutom har landet blivit ett fäste för IS och andra grupper av radikala islamister. Inbördeskriget i landet och i synnerhet Turkiets inblandning ledde till en radikalisering av libyska islamister.
Dessutom transporterade turkarna flera tusen soldater från Syrien till Libyen. Enligt Syrian Observatory for Human Rights ”har turkiska underrättelsetjänsten överfört jihadistgrupper och IS-medlemmar från olika utländska nationaliteter, från Syrien till Libyen”.
Migrantläger i GNA-kontrollerat territorium fungerar också som centra för radikalisering.
Under 2018 greps till exempel den gambiske medborgaren Sillah Ousman i Italien efter att ha fått vapenutbildning i ett läger i och för att ha planerat en terroristattack i Italien eller i Frankrike. En annan gambier som hade för avsikt att genomföra en terroristattack i Italien, Alagie Touray, greps också 2018. Även han kom ifrån Libyen, och fick i uppdrag att utföra attacken från en telefon med ett libyskt nummer.
En fortsättning av konflikten och inbördeskriget i Libyen kommer oundvikligen innebära att terrorister kommer att fortsätta att infiltrera Europa genom att dra nytta av europeiska myndigheters ”gästfrihet”.
Därför är det särskilt viktigt att Europa stödjer alla försoningsinsatser i det Nordafrikanska landet.
Undvik fällor
Libyen kommer att hålla allmänna val i december 2021. En ny nationell samlingsregering måste bildas innan dess.
Frågan uppstår vilka libyska politiker som är mest lämpade för ledarskap i dagens instabila läge. De kan naturligtvis inte vara helt pro-turkiska politiker, medlemmar av Muslimska brödraskapet. Då skulle Libyen bli en ytterligare en hävstång på Europa i Erdoğans händer. Vi har redan sett hur Erdoğan kan använda flyktingströmmar för att sätta press på Europa.
Än så länge är det dock inte bara Turkiet, utan också USA som försöker främja sådana kandidater. Det är signifikativt att de flesta av ledamöterna i Libyan Political Dialogue Forum, som inleddes i november under FN:s generalsekreterares särskilda sändebud för Libyen, Stephanie Williams, tillhör Muslimska brödraskapet.
En av de viktigaste utmanarna som åtnjuter förtroende från USA är inrikesministern i GNA, Fathi Bashagha, som stödjer sig på salafister från RADA-gruppen som har etablerat en sharialagstiftning i Tripoli som liknar den som påtvingades syrierna av Islamiska staten.
Resultatet av dessa diplomatiska spel med islamister skulle kunna medföra störningar i fredsprocessen, legitimera terrorister och radikala islamister, och leda till ökade säkerhetsproblem för Europa. Libyen kommer i så fall att fortsätta att vara en leverantör av migranter och terrorister.
Det enda alternativet är en tydligare positionering från de europeiska länderna och deras stöd till de krafter som är villiga att försonas, att föra en dialog. I synnerhet Ahmed Maiteeq skulle kunna vara en sådan kraft. Hans överenskommelse om olja fungerar, till förmån för libyer och europeiska företag. Det skapar förutsättningar för en djupare dialog.
Ahmed Maiteeq är den ende som förespråkar en inkluderande dialog, något som skulle omfatta Khalifa Haftar.
”Om en del av libyerna anser Haftar som sin företrädare, då är det legitimt att inkludera honom i den politiska processen”, sade Maiteeq till den italienska tidningen Corriere della Sera. Enligt honom är ”isolering värdelöst, det skapar bara möjligheter till krig”.
Endast ett sådant tillvägagångssätt kan leda till nationell försoning, och därmed stabilisera situationen i Libyen.
