I Thinkers of the New Left skriver Roger Scruton träffande om vänsterns attityd till marxismens kritiker. Vänstern gör anspråk på, ja, exproprierar “the entire store of human virtue”, vilket redan från början skapar en moralisk asymmetri i förhållandet mellan dem. Denna asymmetri åtföljs av en logisk, som består i att bevisbördan alltid antas åvila kritikerna. Och vad än värre är: det är omöljigt att fullgöra detta åläggande. Scruton fortsätter:
“Nor is it possible for this onus to be discharged. Consider the theories of Marx. From their first enunciation these have awakened the liveliest controversy, and it is unlikely that they should have remained undamaged. Indeed, it seems to me that all of Marx’s theories have been essentially refuted: the theory of history by Maitland, Weber, and Sombart; the theory of value by Böhm-Bawerk, Mises, Sraffa and many more; the theory of false consciousness, alienation and class struggle by a whole range of thinkers, from Mallock and Sombart to Popper, Hayek and Aron. Not all of those critics could be placed on the ‘right’ of the political spectrum, nor are they all hostile to the ideal of ‘social justice’. Yet none of them, so far as I know, has been answered by the New Left with anything more persuasive than a sneer. This is not because the New Left regards classical Marxism as defunct and the continued discussion of its tenets otiose. On the contrary, the central Marxist claims recur constantly in the works of the writers whom I consider. And as a rule they are neither refined nor qualified, but blankly assumed as the incontrovertible premises of social analysis.
The critic of left-wing doctrine is therefore compelled to reflect on his own position. If the writings of Weber, Sombart, Mallock, Hayek, Böhm-Bawerk, Mises and Popper have made no impact whatsoever on the fundamental items of left-wing belief, how can he hope to make an impact? And how is he to respond to the assumption that he bears the onus of proof, when thinkers of such power and seriousness have been unable either to discharge the onus, or even to attract the attention of those whom they have sought to persuade?
The least that can be said is that we are not dealing with a system of rationally held beliefs.”
Att alla Marx teser skulle vara vederlagda, eller vederlagda till alla delar, håller jag inte med om. Men när det gäller vänsterns och marxisternas allmänna förhållningssätt till sina kritiker tycker jag Scruton har rätt, eller åtminstone hade rätt när denna bok publicerades 1985. Det var så jag själv upplevde det vid denna tid, och tittar man idag tillbaka på 60- och 70-talsvänstern, både den nya och den nygamla (av vilka den senare, i den återupplivade marxist-leninismens form, under dessa årtionden i Sverige väl kom att bli lika inflytelserik som den förra), slås man verkligen av sanningen i Scrutons beskrivning.
Man får intrycket att denna allmänna hållning förklarar mycket av vänsterns politiska misslyckanden och problem sedan denna tid, åtminstone i sådana avseenden som inte direkt förklaras av den allmänna, ensidiga kulturradikalismen som en specifik, destruktiv tillämpning, eller feltillämpning, av historiematerialismen. Marx själv arbetade sig igenom det borgerliga tänkandet, sådant det utvecklats fram till hans tid; det var i mycket genom sin egen vidareutveckling och modifikation av detta som han uppställde sina teser. Men hans efterföljare tenderade att betrakta hans slutsatser om det som definitiva, och ansåg sig inte behöva följa upp hur det fortsatte utvecklas som svar på Marx. Från marxistisk perspektiv var det en gång för alla “historiskt övervunnet”. Detta var en förhastad slutsats, som redan i sig avslöjade svagheter inte minst i den marxistiska historiefilosofin.
Alla de nämnda tänkarna tillhörde, som Scruton framhöll, inte “högern”, eller åtminstone var alla inte distinkt konservativa. All marxismkritik behöver inte komma från höger, på samma sätt som all kapitalismkritik inte behöver komma från vänster. Men de flesta var liberaler av olika slag, och några vad som numera kallas libertarianer. Dessa hade stort inflytande i den nyliberala revolutionen, som när Scruton skrev detta var i full gång under Thatchers och Reagans politiska ledning; ja det var i hög grad från libertarianerna i Mont Pelerin Society som denna revolutions ideologiska inspiration utgick. Scruton själv var delvis påverkad av dem, moment av deras tänkande upptogs i hans form av konservatism, även om de där underordnades de från liberalismen skilda konservativa principerna.
Den av libertarianismen i hög grad inspirerade nyliberalismen höll inte vad den lovade, och i synnerhet inte vad den lovade de konservativa. Detta var möjligt att se på ett ganska tidigt stadium. Den radikala marknadsfrihetens propaganda var inte bara verklighetsfrämmande, utan också på andra sätt bedräglig. Men det innebär inte att libertarianismens kritik av marxismen var betydelselös. De främsta libertarianerna var inga obetydliga tänkare.
Jag skulle vilja föreslå att vi står inför en ny risk här. Även när, och där, den i viss reell mening producerar välstånd och tillväxt tycks den globala finanskapitalismen till sin struktur vara sådan att den faktiskt leder till en alltmer generaliserad ofrihet, inte bara för individer utan för de starkaste stater. Den situation som skapats av de tillämpade marknadsmodeller till vars utformning libertarianerna bidragit ställer oss inför de alltmer uppenbara effekterna av kapitalismens egen irrationalitet: inkomstklyftor av en storlek som vi kanske inte sett på flera århundraden och som även konservativa, om inte annat utifrån deras värdehierarkis kriterier, reagerar mot; en ny fattigdom och nöd för många även i västerlandet; en minimal finansoligarkis växande makt; skuldekonomins ofta allt lättare genomskådbara fasad av framgångar; militarismens fortsatta härjningar och hot; ett alltmer organiserat åsiktsförtryck; en kommersiell masskulturs obeskrivliga vulgarisering; en historiskt unik typ av massmigration som på nya konkret sätt iscensätter upplösningen av nationalstaterna och deras historiska kultur; och en tilltagande allmän samhällsupplösning med en statsmakt, helt i globalkapitalismens tjänst, som varken vill eller kan ta sig an ett sig ständigt alltmer utbredande våldskaos.
Inför allt detta kan många intellektuella komma att hals över huvud kasta sig inte bara i den populistiska nationalismens armar, utan också, med tiden, i den marxistiska socialismens igen, utan de perspektiv och den urskillning som idag är möjliga och nödvändiga. Det vore en motsatt ensidighet, en överdriven pendelsvängning som riskerar att upprepa gamla misstag och omöjliggöra nya problemlösningar och en verklig väg framåt. Den politik som kan övervinna dessa misstag, kan bara göra det genom att verkligen inifrån gå igenom, förstå och organiskt övervinna liberalkapitalismens tänkande, och därmed övervinna den på nya sätt i jämförelse med den historiskt existerande socialismen.
Därför är libertarianismens arv viktigt. Många libertarianer har länge själva presterat en åtminstone delvis giltig kritik även av delar av nyliberalismens och kapitalismens utveckling under inflytande av positioner och krafter utanför de klassisk-liberala ramarna sådan de uppfattar den. Icke att förglömma är också att många libertarianer, inte minst i USA, på föredömligt sätt, ett sätt som delvis är oberoende av deras ekonomisk-politiska positioner och huvudsakligen bygger enbart på deras moraliska, kritiserat neokonservatismens och i hög grad vänsterliberalismens interventionistisk-imperialistiska krigspolitik. Alldeles oavsett deras åsikter ifråga om ekonomin, ja stora delar av deras kritik av statsmakten, förtjänar libertarianer som Murray Rothbard, Ron Paul, Lew Rockwell, Justin Raimondo och Thomas E. Woods stort erkännande för sina insatser på just detta område; inte sällan har deras argumentation där varit den bästa som överhuvudtaget framförts, oaktat det helhetliga åskådningsmässiga sammanhang den hos dem är insatt i och beroende av. Här behövs de verkligen ännu, när till och med vänstern i sådan grotesk och avslöjande utsträckning blivit krigshetsare.
Johan Wennström påminner i sin understreckare om Scruton med anledning av dennes frånfälle att han var särskilt påverkad av Hayek. Utan tvekan är Hayeks The Constitution of Liberty från 1960 ett av de viktigaste verken i den liberala traditionen under 1900-talet. Och den politiska stridsskriften The Road to Serfdom från 1944 var, även om den på giltiga grunder avfärdades av den konservative idealistiske filosofen Michael Oakeshott som ett uttryck för en doktrinär rationalisms tyranni, ett åtminstone delvis begripligt sätt att tolka den dåtida situationen, med större tonvikt på centralplaneringens problem, både till följd av de västliga demokratiernas krigsekonomi och i de totalitära systemen, än på den fria marknadens alternativ som sådant.
Den logik som bestämmer Hayeks hela analys bygger emellertid på den alltid underliggande, postulerade modellen för marknaden. Denna möjliggör ett distinkt, enhetligt analytiskt perspektiv på de problem den antas lösa, och tillåter en, inom de uppställda ramarna, helhetlig förklaring. Det är den klassiska liberalismens och nationalekonomins modell som här, i mer renodlad och utvecklad form, ges en radikal ny tillämpning i en historisk situation som inte längre präglas av den revolutionära borgerlighetens kamp mot de kvarstående feodala hindren för dess nya ordning, utan av en icke längre revolutionär borgerlighets kamp mot den framväxande postrevolutionära statsmakt som gradvis omformats och utvidgats under inflytande av modernitetens fortsatta revolutionära process. Nya, ur dessa förändrade historiska betingelser uppkomna problem som länge vridits och vänts på av moderna ekonomer, förstås nu genom en ny mobilisering av den idealtypiskt rekonstruerade marknadsmodellen. Med en ny ensidighetens analytiska kompromisslöshet förklaras de som följder av intervention av denna nya statsmakt, på ett sätt som effektivt skapar ett intryck av ny klarhet, av en lösning inom räckhåll.
I begreppet nyliberalism ligger inte att det är en ny liberalism, utan att det, åtminstone i stor utsträckning, är den gamla, klassiska liberalismen som ånyo lanseras, i en ny historisk situation. Den riktar sig mot den under mellantiden utvecklade socialismen och socialliberalismen. Att den uppfattats som så radikal beror förstås på längden av denna tid under vilken såväl marxismen som välfärdsteorin faktiskt blev dominerande i stora delar av världen, och det sätt på vilket de – och särskilt marxismen med sina historieteoretiskt grundade anspråk – bröt kontinuiteten i den klassisk-liberala åskådningen. Debattskiftet och återvändandet till denna liberalism blev något abrupt, och vad som i själva verket har en djup historisk förankring och i verkligheten ingalunda var i dess helhet överspelat, framstod rentav som någonting nytt och främmande. Men givetvis är det också så att den klassiska liberalismen nu blev vidareutvecklad och erhöll nya tonvikter och tillämpningar på grund av de nya och annorlunda omständigheterna.
De samtida ekonomerna har helt enkelt, hävdar Hayek, aldrig tillräckligt förstått marknadsekonomin. Man har haft en otillräcklig och ibland rent felaktig uppfattning av dess funktionssätt, en uppfattning som givit upphov till den oriktiga förståelsen att statsmaktens uppgift är att genom intervention korrigera marknadens misslyckanden. Redan på 30-talet möjliggjorde denna förståelse för Hayek en tillfredsställande förklaring av hur den så kallade stagflationen kunde uppstå. Någon konsensus rörande den empiriska bekräftelsen av hans allmänna teori gick visserligen inte att uppnå. Hayek underlät att polemisera mot Keynes General Theory när denna utkom 1936, eftersom han helt enkelt tog för givet att Keynes skulle tvingas närma sig hans egen ståndpunkt. Så skedde emellertid inte; det blev i stället Keynes teori som för flera årtionden blev dominerande. Hayek kom att betrakta denna sin passivitet som sitt största misstag. Först mot slutet av sitt liv fick han se hur de svällande välfärdsstaternas problem och de nya ekonomiska kriserna ledde många ekonomer att närma sig hans ståndpunkt: att sådana missförhållanden var konsekvenser av interventionism och centralstyrning, och att det var fel att ge marknaden skulden för dem.
Intressant nog delades det ekonomiska Nobelpriset 1974 av Hayek och Gunnar Myrdal, med en oundvikligen något vag och svepande gemensam motivering: “for their pioneering work in the theory of money and economic fluctuations and for their penetrating analysis of the interdependence of economic, social and institutional phenomena”. Signifikativt nog, i ljuset av Scrutons beskrivning av vänsterns hållning, sägs Myrdal ha sett det som en förolämpning att behöva dela priset med Hayek. Men vid denna tid sattes det nyliberala skiftet på allvar igång, och Hayeks analys av välfärdsteorins brister och hans insisterande på att prioritera inflationsbekämpningen började få genomslag.
Emellertid måste ju marknadsmodellen i sin tur försvaras och legitimeras. Vad är det som gör den plausibel i den utomordentligt långtgående tillämpning som Hayek vill ge den? Med tiden blev den hos honom också alltmer renodlad; moment av statlig intervention som kvarhållits på 30- och 40-talen föll bort. Det är, tror jag, när vi tittar på den mer allmänna filosofiska motiveringen av marknadsmodellen som vi finner inte bara Hayeks utan även Mises’ och andra libertarianers specifika intellektuella bidrag och utveckling av den klassiska liberalismen.
Wennström framhåller att vad Scruton tog till sig från Hayek var dennes insikt “att informationen som krävs för rationell styrning av ett samhälle är spridd på många människor och institutioner och aldrig kan samlas i en hand, såsom man ansåg i planekonomierna”. Detta är Hayeks djupast liggande antagande, den verkliga premissen och utgångspunkten för hans analys, det som enligt honom nödvändiggör och rättfärdigar marknadsmodellen: hans förståelse av informationsproblemet.
Anledningen till att marknadsekonomin är överlägsen planekonomin är för Hayek att den mer effektivt kan tillägna sig den utspridda informationen. Det kan genom prismekanismen ske utan den insamling och bearbetning av information som planekonomin kräver men samtidigt aldrig helt kan lyckas med. Prismekanismen, vinstmotivet och den privata äganderätten samordnar individernas handlande, fastän helheten alltid måste förbli oöverblickbar för var och en av dem. Detta är ett sätt att beskriva den “osynliga handens” reglering av homo oeconomicus. En av de fördelar marknaden på detta sätt äger är att även smal och kvantitativt mycket begränsad efterfrågan, som centralplaneringen inte ens skulle kunna upptäcka, kan tillfredsställas med ett motsvarande utbud.
Eftersom detta enligt Hayek är förhållandet mellan informationsproblemet och marknadsekonomin, erhåller den senare för honom en politisk betydelse som går utöver den som den ägt hos tidigare klassiska liberaler, eller åtminstone artikulerar han denna betydelse på mer fullständigt sätt. I den beskrivna analysen identifierar Hayek vad som också blir från marknadsmodellen än mer oskiljaktiga politiska principfrågor för det moderna samhället. Här måste man säga att han med beundransvärd konsekvens och väl även i viss mån moraliskt och humanistiskt engagemang leds från den som lösning av informationsproblemet omfattade klassiska ekonomiska modellen, med dess alltfort krassa och begränsade antropologi, till vad han menar vara diskussionen och försvaret av det fria samhället i vidare mening.
Slutsatsen blir förstås att den ekonomiska centralstyrningen, planekonomin, inte är förenlig med friheten. Det är i The Constitution of Liberty från 1960 som Hayeks tänkande anses vidgas till att utifrån de vunna insikterna ge än mer omfattande svar på de stora frågorna om vilka förutsättningar det fria samhället som helhet vilar på, och hur detta samhälle ska kunna upprätthållas. Eftersom en central myndighet omöjligen kan inhämta all information om individernas olika preferenser, viljor och värderingar, skulle det bli nödvändigt för en makthavande minoritet att påtvinga samhället sina beslut. I det kollektivistiska system som planekonomin utgör måste individerna underkasta sig centralplanerarnas vilja. Hela produktionsapparaten blir de senares redskap, inte längre “neutrala medel” som kan tjäna en mångfald olika, och oöverblickbara, syften. En centralplan är en enhetlig helhet som syftar till att uppnå i förväg fastställda mål. Dessa måste då ersätta eller överordnas den individuella friheten och rättssäkerheten som riktlinjer för samhället.
Detta är ju i högsta grad reella problem. De sammanhänger också delvis med den centrala frågeställningen rörande den konstitutionella demokratin. Det finns ytterligare dimensioner av dennas tematik, som saknas hos Hayek, och som måste vägas in för den fullständiga behandlingen av dessa problem. Men libertarianismens formuleringar av dem bör för den skull inte försummas.
Hayek intar den principiellt och definitionsmässigt riktiga ståndpunkten att demokrati och frihet inte är identiska. När demokratin otillbörligt utsträcks till att omfatta beslut bortom vad Hayek avgränsar som dess legitima, begränsade kollektiva sfär, och inkräktar på de privata sfärerna, blir demokratin “totalitär”. Demokrati som sådan är fullt förenlig med en tillfällig, eller för den delen icke-tillfällig, majoritets diktatur. I dess namn och utifrån dess okvalificerade princip kan politisk opposition undertryckas och förbjudas, liksom även oönskade åsikter i allmänhet, kulturella uttryck, religionsutövning. Vi känner här igen grundkonturerna av en mycket gammal diskurs, men Hayeks formulering av dessa oundvikliga frågor i ljuset av hans samtid bidrar, oavsett hur vi uppfattar hans analyser och slutsatser, åtminstone till deras nödvändiga fortsatta klargörande.
Mot dessa hot måste uppställas en ny analys av vilka institutionella former som bäst kan bevara och utveckla friheten. Men resultatet av denna analys blir hos Hayek egentligen endast den ytterligare radikaliserade versionen av den marknadsmodell som redan i den mer begränsat ekonomiska analysen visats vara det enda alternativet. Frihetens institutioner – frihetens grundvalar, som titeln på den svenska översättningen av Hayeks verk lyder – är helt enkelt just marknadsekonomin, den fria företagsamheten, den enskilda äganderätten, den (nu än mer) begränsade statsmakten, och lagstyret, de tydliga och konsekventa regler som måste gälla för både styrande och styrda. Vad Hayek på delvis nytt sätt vill visa är hur inte bara den ekonomiska friheten utan också den politiska friheten och åsikts- och yttrandefriheten är oskiljaktiga från marknadsekonomin. Vi serveras så att säga den borgerliga erans helhetliga samhälleliga paket, återlanserat i uppstramad form efter marxismens lika helhetliga utmaning.
Min poäng här är att det är viktigt att dessa frågor inte tappas bort, att de som sådana inte tappas bort. Så kan nämligen lätt ske, ja så kommer med vad jag tror är ganska stor säkerhet i större eller mindre utsträckning ske, när de verkliga förhållanden den nyliberala revolutionen mot de välfärdssystem och socialistiska system som omedelbart föregick dem i sin tur framföder en politiskt effektiv reaktion.
I den populistiska nationalismen ser vi en form av denna reaktion. Vissa av de former den redan antagit låter oss åtminstone ana de konturer denna nya utmaning kan erhålla. Än så länge är den populistiska nationalismen i likhet med den historiska fascismen i mycket teorilös, ideologilös, vilket ger dess hittills mer eller mindre latenta borttappande av de antydda frågorna en karaktär som, om detta förhållande inte förändras, endast kan beskrivas och förstås från en position utanför den själv, med ett analytiskt metaspråk som inte är dess eget. Men detta, denna beskrivning och förståelse i sig, kommer inte erbjuda några större svårigheter, eftersom borttappandet, om det inte kan förhindras, utan tvekan kommer åtminstone i det väsentliga följa välkända historiska mönster, för vilka en adekvat konceptuell apparat sedan länge föreligger.
Denna utveckling av den populistiska nationalismens reaktion är emellertid inte oundviklig. Den kan undvikas genom att den höjer sig till en ny form av socialkonservatism, som förmår såväl teoretiskt-ideologiskt formulera som praktiskt-politiskt implementera en systemkritisk reformism. Till skillnad från den blotta populistiska nationalismen bör en sådan socialkonservatism kunna genomföra detta utifrån ett grundligt genomarbetande av de frågor som libertarianismen och hela den klassiska liberalismen lämnat i arv åt oss, i stället för att i blindo falla i den långtgående plebiscitära demokratins, bonapartismens och fascismens välkända historiska fallgropar.
Den populistiska nationalismens opinionsmässiga framgångar är naturliga, givet den av nyliberalismen i förening med den postmarxistiska vänstern skapade situationen. Och det är inte så att den helt saknar ideologi. Den äger en fullt användbar och hållbar utgångspunkt för den vidareutveckling jag föreslagit. Men den är fortfarande oroväckande svag i förhållande till de utmaningar och uppgifter den står inför. Den förblir alltför hänvisad till ad hoc-artade, atomistiskt fragmenterade, sakfrågeorienterade “sunda förnuft”-appeller och specifika, situationsbetingade responser, på ett sätt som går utöver vad som tillräckligt kan motiveras som nödvändig pragmatism. Den instabilitet detta medför leder oundvikligen till problematiska politiska utslag i skilda frågor, och den relativa tomhet det är ett uttryck för utsätter den för kompenserande ideologisk och politisk påverkan utifrån, från krafter och intressen med andra politiska mål, krafter som den inte själv förstår.
Den inte minsta av dessa krafter är faktiskt just libertarianismen. Större delen av den riktning inom populistnationalismen som är mer radikal, utan att gå över gränsen till nationalsocialismen, är idag såvitt jag kan se åtminstone i Sverige starkt påverkad av libertarianismen, ja har till och med ett mer eller mindre reguljärt samarbete med libertarianer och erhåller stöd från sådana. Om detta skulle förstås kunna sägas att det synes garantera att denna kategori populistnationalistser inte tappar bort en Hayeks frågor och problemformuleringar. Det är delvis en rimlig tolkning.
Men samtidigt måste man notera att de libertarianer det här är fråga om är sådana som går utöver Hayek och är benägna att följa Hans-Hermann Hoppe i hans rent ickedemokratiska, monarkistiska frihetsförsvar, och att sympatisera med sådana auktoritära regimer som upprätthåller just denna version av liberalismen. Det libertarianska stödet för Pinochet är väl det bäst kända historiska exemplet på vad det handlar om här. Mises var också ekonomisk rådgivare åt Dollfuss. Men det visar sig att man här också snabbt förflyttas in i en ny gråzon, där föraktet för den icke-libertarianska liberalismen, vänsterliberalismen eller socialliberalismen, såväl som för socialismen, alstrar vad som framstår som motsägande sympatiyttringar för fascismen även från libertarianerna, som går utöver Mises’ initiala erkänsla gentemot Mussolini. Vad som blottläggs, trots en Hayeks till synes klara och definitiva principer, är den libertarianismens och den klassiska liberalismens egen svaghet och instabilitet, som följer ur vissa av dess distinkt moderna och delvis med dess ideologiska motståndare gemensamma filosofiska utgångspunkter och förutsättningar.
Men även om den populistiska nationalismens i dess hittillsvarande form oundvikliga inre löshet leder till en anpassning till eller ett sammansmältande med libertarianismen av sådant slag att Hayeks frågor inte tappas bort, innebär det att den förlorar sig själv och sin egen unika utvecklingspotential, och därmed blir oförmögen att fullgöra vad som måste identifieras som dess legitima historiska uppgift. Att förstå och på rätt sätt beakta Hayeks frågor betyder inte att man också måste acceptera hans svar.
Idag kan vi nämligen se att åtminstone vissa av dessa svar är huvudorsaker till de problem den populistiska nationalismen har uppstått för att hantera och lösa. Själv urskilde jag vid mitten av 80-talet några men långtifrån alla dessa svårigheter; plausibiliteten i det som gjorde Scruton till en anhängare av Hayek framstod då av flera avgörande historiska skäl som långt större. Till och med den framstående engelske marxisten David Harvey hävdar att nyliberalismen delvis var en begriplig reaktion och hade ett ganska stort folkligt stöd åtminstone under det tidiga 80-talet. Det var inte minst Hayeks kritik av centralplaneringens totalitära potential och verklighet som motiverade Scrutons modiga arbete bland de underjordiska dissidenterna i Östeuropa vid denna tid, ett arbete som han nu, alldeles före sin bortgång, vederbörligen hedrades för av de tjeckiska, polska och ungerska regeringarna. Vad det gäller är endast att kvarhålla och seriöst integrera Hayeks frågor i syfte att just medels själva deras nya genomarbetning stärka, förbättra och vidareutveckla de egna, nya svar som idag är nödvändiga.
Med inflytandet från libertarianismen sammanhänger delvis en annan följd av den populistiska nationalismens hittillsvarande ideologiska ofullständighet, nämligen den påverkan den alltför motståndslöst faller offer för när den, i det på intet sätt orealistiska syftet att nå den politiska makten, eftersträvar en allians med dagens etablerade höger. Denna höger är ingalunda renodlat libertariansk, men det är den som faktiskt genomdrivit den nyliberala revolutionen. För att lyckas med detta har den varit tvungen att blanda upp och späda ut libertarianismen med de modifierade och icke-klassiska formerna av liberalism. I detta har den också fått indirekt, mer eller mindre omedvetet och avsiktligt stöd från den postmarxistiska vänstern. Även här riskerar populistnationalismen att fastna i en politisk motståndares – eller vad som borde vara en sådan – svar, och därmed avväpnas som politiskt alternativ med förmåga att hantera de problem denna liberala höger skapat. Och även här är räddningen en ideologisk utveckling av socialkonservatismen.
Om populistnationalismen en form av reaktionen mot nyliberalismen, är den andra, som jag tror kan komma, helt enkelt vad som på med den senare analogt sätt kan betecknas som nysocialismen. Nyliberalismen kan synas stark, dess skapelse, den utvecklade globala finanskapitalismen, kan tyckas väl konsoliderad som system och maktordning. I verkligheten är de försvagade, i någon mån av den populistiska nationalismen även i dennas hittillsvarande vacklande oavgjordhet och oegentliga självförståelse, men också av andra faktorer, av vilka kapitalismens egen konstitutiva irrationalitet och dysfunktionalitet, och därmed dess alltmer extrema och groteska konkreta resultat, är de mest framträdande – ja idag påträngande. Det tydligaste tecknet på deras nedgång är väl det pågående upphävandet av den geopolitiska unipolaritet som de i hög grad byggde på och förutsatte.
Socialdemokratin verkar för närvarande visserligen paralyserad och neutraliserad av sina under nyliberalismens årtionden enorma nya borgerliga anpassningar och kompromisser, samtidigt som den gått i spetsen för det förenade höger-vänster-etablissemangets uppbindning i den politiska korrektheten och postmarximen. I allt detta sitter den nu fast, i detta hörn har den målat in sig. Därmed har den gjort sig politiskt handlingsförlamad och irrelevant inför den ständigt alltmer påträngande och icke längre bortträngbara verklighetens krav, och de senaste åren har vi sett en förbluffande snabb nedgång i Europas viktigaste länder.
Men det innebär inte att det är omöjligt att den finner en väg upp ur sitt moras. Ledningen för den nysocialism det finns anledning att vänta sig kommer dock med större sannolikhet växa fram ur andra vänstergrupper, som i högre grad bygger vidare på marxismens ursprungliga ansatser. För att förstå nysocialismen är det viktigt att komma ihåg att nyliberalismen aldrig segrade globalt, något som också är en viktig bakgrund till dagens förändrade geopolitiska situation. Med alla dess kapitalistiska modifikationer har kommunistpartiet ett obrutet, fast grepp om världens andra supermakt. Det styr med framgångsrik, effektiv planenlighet ekonomin, och har en klar vision om vart det är på väg. En rad länder i den globala södern har fortfarande kommunistiska och socialistiska regimer, om än ofta mer nominellt än reellt.
Vidare kvarstår fortfarande på ett akut sätt, och oavsett nyliberalernas upprepade löften och prognoser, fattigdomen i världen. Liksom arbetarklassen, i oförändrad form, utanför västerlandet, och i mycket men ingalunda helt förändrad i västerlandet. Den försvinnande medelklassens icke-försvinnande människor utgör en enorm västerländsk väljargrupp som knappast i dess helhet kommer fångas upp av populistnationalismen. Nya generationer på större avstånd från 70- och 80-talens kritik av den realexisterande socialismen har vuxit upp. Allt fler marxistiska intellektuella genomskådar nu också postmarxismens mekanismer och avslöjar, tillsammans med de analytiskt mer klarseende bland populistnationalisterna och vissa mer genuina konservativa, dess länge dolda verkliga innebörd.
Men även här står vi inför risken att libertarianismens eller den klassiska liberalismens arv glöms bort, att dess klart formulerade, förblivande viktiga principiella frågeställningar än en gång viftas bort i en ren illusion av att de, som sådana, teoretiskt och historiskt har övervunnits. I synnerhet står vi inför denna risk eftersom den klassiska liberalismens kapitalism nu också, till skillnad mot vad som var fallet på Marx’ tid – för honom var den ju ett nödvändigt historiskt utvecklingsstadium som markerade ett entydigt framsteg – och i stor utsträckning ännu för de “nyvänsterns” efterföljare som Scruton kritiserade. av så många uppfattas som komprometterad av den delvis artificiella nyliberala återuppvärmningens faktiska resultat.
Det är här man trots denna nya historiska vederläggning måste insistera på att dessa frågeställningar fortfarande, i sig, tillhör de centrala, och klassövergripande, för den politiska moderniteten som sådan. Man måste påminna om att den realexisterande socialismens historia visar att den inte fullt förstod och med tillräcklig framgång förmådde besvara dem. Därmed innebär en nysocialism som endast representerar ett enkelt, ohistoriskt återvändande en stor risk för ett upprepande av tidigare mer eller mindre katastrofala misstag.
Fastän marxismen i dess fortsatta utveckling under 1900-talet i stor utsträckning kom att involvera ett grundlöst och teoretiskt illegitimt ignorerande av det borgerliga tänkandets parallella fortsatta utveckling, har den ändå generellt rätt i att libertarianismens egna svar är otillräckliga, ja ofta helt ohållbara. Språnget från informationsproblemets allmänna beskrivning hos Hayek till anammandet av just marknadsmodellen, med tillhörande antropologi och minimala politiska institutioner, och av den “spontana ordning” denna skapar, som tillräcklig lösning, framstod redan från början som problematiskt och bristfälligt grundat i Hayeks argumentation, inte minst i ljuset av modernitetens och kulturutvecklingens helhetliga historiska förlopp sådant det redan då klart kunde överblickas. Och sedan dess har modellens primitivitet i dess långtgående hayekska tillämpning alltså i än högre grad bekräftats.
Liksom den till kvalificerad socialkonservatism utvecklade populistiska nationalismen kan erbjuda nya svar på den klassiska liberalismens av libertarianerna vidareutvecklade frågeställningar, kan givetvis också en vidareutvecklad, modifierad och uppdaterad marxism, som nysocialismens ideologi, göra det. Förhoppningsvis kommer nysocialismen, om den kommer, att präglas av en sådan marxism, som kvarhåller och med nytt allvar och noggrannhet förstår och arbetar sig igenom allt detta.
Sedan kommer förstås kvarstå för den eventuella nysocialismen att göra upp med den oftast dominerande, ensidiga och generaliserade kulturradikalism som marxismen själv till stor del bar på från början, och som oundvikligen blev rent destruktiv även för socialismen som sådan. Den ledde till att den blev ett lätt byte för kapitalismens subtila exploatering, ett ofta omedvetet redskap för dess konsolidering, som alltmer antagit postmarxismens och postmodernismens nya former. Min gissning är att vänsterns mer eller mindre indirekta insyltadhet i dagens finanskapitalistiska globalism – ett slags nytt falskt medvetande – gör en nysocialismens uppgörelse med den generaliserade kulturradikalismen omöjlig utan det ideologiska och politiska trycket från en ny socialkonservatismen, och för den delen även från de mer autentiska uttrycken för den nationalistiska populismen som sådan. Nysocialismen torde ju dock personellt i ganska stor utsträckning fortfarande behöva bygga på långsamt uppvaknande representanter för dagens vänster.
Hursomhelst bör libertarianismens arv – som jag här med viss ensidighet, och på grund av den särskilt av Hayek inspirerade Scrutons bortgång, kort refererat med hänvisning endast till Hayek, under utelämnande av allt annat som finns att säga om libertarianismens olika ekonomiska, politiska och filosofiska ståndpunkter – och mer generellt den klassiska liberalismens arv beaktas av båda de sannolikt historiskt oundvikliga reaktioner mot nyliberalismen som jag angivit. Mitt syfte här har varit att fokusera på det värde detta arv äger genom sina i mycket riktiga eller förblivande giltiga frågeställningar, inte på den kritik som är nödvändig på grund av de svar som är uppenbart felaktiga när de förstås på liberalismens eget sätt, som abstrakta och tidlösa sanningar.
På lång sikt – vi kan tala om hundratals, tusentals, tiotusentals år, men det är inte helt uteslutet att det räcker med tiotals – kan det nuvarande globalkapitalistiska och liberaldemokratiska systemet inte bestå. Det kommer ersättas av ett eller flera andra. om mänskligheten kan räddas undan användningen av de massförstörelsevapen som blir en ständigt alltmer central del av detta systems användning av sina produktivkrafter.
Den avgörande frågan i detta större perspektiv är om detta eller dessa andra system kommer bevara och vidareföra den tillräckliga frihetens, den högre moralens, och den allmänna humanitetens drag och hittillsvarande landvinningar åt den framtida mänskligheten att bygga vidare på. Om de kommer möjliggöra de fortsatta framsteg – och de behöver inte bara definieras i moderna vetenskapliga termer, utan kan även förstås i vad jag kallar den “mjuka” traditionalismens andliga – som det nuvarande systemet, efter att ha lämnat sitt historiska bidrag, nu står i vägen för. Den klassiska liberalismens politisk-filosofiska brister till trots har både dess historiskt betingade, av modernitetens faktiska utveckling organiskt nödvändiggjorda frågeställningar och den historiska epok den i så stor utsträckning bidrog till att forma, i några avseenden inneburit ett allmänkulturellt framsteg på dessa områden. Frågan om dessa framstegs förvaltande implicerar en positiv uppgift för dagens systemkritiker.
