onsdag, 17 april, 2024
onsdag, april 17, 2024

Liberalismens dödgrävare

Liberaler tror sig ofta stå för ett objektivt och neutralt perspektiv. De tror sig därigenom kunna avfärda alla andra åsikter som illegitima. Ingen tänkare har troligen på ett mer konsekvent och pregnant sätt kunnat slå hål på liberalismens illusioner som den tyske statsteoretikern Carl Schmitt. Ett av hans huvudverk, ”Politisk teologi”, kom precis ut på svenska.

Det har så småningom blivit goda dagar för den tyske statsteoretikern Carl Schmitt (1888–1985). Länge häftade ryktet som Tredje rikets kronjurist som ett kainsmärke vid honom, men på senare år har inte minst den intellektuella vänsterns intresse gjort intresset för honom legitimt. På svenska finns sedan tidigare Det politiska som begrepp (Daidalos 2010), samt en allt rikare sekundärlitteratur.

Precis nyutkommen är Politisk teologi: fyra kapitel om suveränitet (Augusti 2023). De två texterna som nu finns översätta är både starkt anti-liberala, men angriper problemet från olika håll. Det politiska som begrepp som först utkom 1932 beskriver den politiska kampen som en kamp mellan vän och fiende. Den angrep därigenom den liberala definitionen av politik i grunden. Där liberalen ser politiken som ett slags förvaltning såg Schmitt att politik tvärtom kännetecknas av existentiell kamp – ja, det är det som gör politik till politik, till skillnad från exempelvis förvaltning. Politik handlar om att skilja mellan vän och fiende, vilket inte är detsamma som personlig vänskap eller fiendskap. Den som söker beskriva det som något slags objektiv eller neutral process döljer samhällets verkliga konflikter.

Politisk teologi, först publicerad 1922, angriper liberalismen från ett annorlunda håll. Den börjar med en inledningsmening som blivit berömd: ”Souverän ist, wer über den Ausnahmezustand entscheidet” (Suverän är den som bestämmer över undantaget). Den pregnanta formuleringen, som är typisk för Carl Schmitts täta och koncisa prosa, utgör ett generalangrepp på den liberala rättsläran. Det kan beskrivas som ett slags perspektivbyte. I stället för att utgå från rättssystemet såsom det fungerar i vanliga fall intresserar sig Schmitt för undantaget och menar att det är under undantagstillståndet, när normala rättsprinciper frångås, som det blir synligt vem som verkligen bestämmer.

Vi kan ta några exempel ur den aktuella politiska verkligheten. Mötesfrihet och demonstrationsfrihet anses vara självklara rättigheter. Men under corona var dessa friheter plötsligt satta ur spel och visade sig inte betyda något. Den som var mäktig att bestämma över undantaget visade sin suveränitet.

Ett annat exempel är Nato-debatten. Normalt sett skall en totalomläggning av säkerhetspolitiken utredas minutiöst och vara föremål för en omfattande offentlig debatt. Men i detta fall fick vi nöja oss med praktiskt taget intet. Våra styrande institutioner valde en annan väg.

För den som är intresserad av makt på riktigt handlar det alltså alltid om att få rätten att besluta över undantaget, att kliva över de uppsatta gränserna. Detta gäller inte minst för den nuvarande regeringen och dess stödparti Sverigedemokraterna. Så länge de accepterar varje invändning om att det ena eller andra skulle strida mot rättsstatens principer kommer de aldrig att komma åt den verkliga makten. Då har de överlämnat beslutanderätten – makten över undantaget – till sina liberaldemokratiska fiender.

Carl Schmitt är, oavsett hur man värderar hans personliga politiska vägval, oundgänglig för att lösa upp liberalismens illusioner. Liberalismen uppfinner ständigt nya abstrakta begrepp – de mest frekventa nu är kanske liberal demokrati och mänskliga rättigheter – för att dölja samhällets verkliga konflikter som i allmänhet är beroende av högst konkreta historiska omständigheter. För att ta ett exempel försöker man genom ett ord som asylrätt trolla bort konflikten mellan svenskar och invandrare. Schmitts kritik är nu ungefär ett sekel gammal, men behåller en märklig fräschör, då liberalismen har en tendens att komma i ständigt nya skepnader.  

Det är därför utmärkt att Augusti förlag låter Schmitt ljuda nu också på svenska. Översättningen av Stefan Jarl är tämligen textnära och låter det vara klart i översättningen som är klart i originalet och det som är dunkelt vara dunkelt. Framför allt kunde man hoppas att Schmitt läses av jurister som ofta uppfattar den rådande rättsordningen som given och inte förstår något av de historiska konflikter som den utgår ur.

Senaste