Vad innebär det att vara konservativ idag? Vissa har föreslagit att det i stort sett innebär att acceptera den rådande, liberala ordningen. Ett exempel på en debattskrift från senare år som hävdat detta är Thomas Engströms Om konservatismen som motgift till insulär perfektionism (Timbro 2017). Argumentet återkommer ofta i olika borgerliga ledartexter och diskussioner i sociala medier.
Ofta används argumentet för att hävda att nationalister och Sverigedemokrater inte är konservativa. Ett typiskt exempel är denna ledare: ”Genomgripande förändringar baserade på storslagna visioner. Gammalt samhälle ersatt med nytt. Igen: konservatism är det inte. Utopier är för fanatiker och barn.”
Det kan diskuteras i vad mån Sverigedemokraterna, särskilt efter en rad åsiktsbyten i liberal riktning, är konservativa, men det intressanta här är själva argumentet. Utgångspunkten tycks vara att sann konservatism inte kan förespråka en omfattande omläggning av politiken, utan i stort sett måste acceptera den rådande inriktningen.
I viss utsträckning handlar denna diskussion om följande: handlar konservatismen om att bevara en viss historisk form eller om värden som transcenderar denna? För mig som till skillnad från borgerliga ledarskribenter och ungdomsförbundare läst de konservativa källskrifterna, vet jag att det för Joseph de Maistre, Adam Müller och till och med för Edmund Burke alltid handlade om en metafysisk bakgrund som motiverade försvaret för den hävdvunna ordningen. Det handlade alltså inte endast om att försvara en historiskt godtycklig form – eller det var i alla fall inte så argumenten presenterades.
Det var inte heller så att konservatismen accepterade alla historiska förändringar, utan exempelvis den franska revolutionen bekämpades med hetta och passion. Konservativa accepterade inte stillatigande samhällsutvecklingen, på det sätt som vissa nu anser tillbörligt, utan kritiserade den, ja, stod helt främmande för den.
Även om konservatismen under 1900-talet kanske mer fått karaktären av att försvara historiskt framväxta institutioner och att den metafysiska bakgrunden försvagats, så borde det vara ett självklart krav på konservatismen att det de försvarar i sig är hållbart. En konservativ kan inte vara en person som sitter i en läckande båt och motsätter sig att hålen tätas, då hålen kan anses vara en hävdvunnen del av båten.
Med denna analogi i åtanke ställer jag frågan: vad händer med Västerlandet nu? Mest uppenbart är att det håller på att gå under på grund av massinvandringen. Massinvandringen leder till att det västerländska inslaget i det som ännu formellt räknas dit blir allt mindre för varje dag som går. Den som är konservativ kan inte gärna försvara denna självmordsstrategi.
Det säger sig självt att den liberala elit som styr ett sådant samhälle i längden inte kan göra det. Institutionerna kommer tas över antingen av främlingar eller av européer som är beredda att försvara sig.
Den kan inte heller försvara det slags ideologi och värderingar som leder fram till att européer inte har en nativitet som överstiger 2,1 – gränsen för reproduktion – och som också driver på självmordet. Den måste alltså därför kritisera individualismen, feminismen och HBTQ-agendan.
Men den kan inte gärna göra halt där, då också alla dessa företeelser kommer någonstans ifrån, på något sätt har uppstått historiskt. Den måste alltså kritisera hela det moderna, liberala projektet – människans uppror mot den naturliga ordningen.
Till sist blir alltså all konservatism i vår tid som är värd namnet något sannerligen radikalt, något som omstöper ramarna för hela vår existens. Ja, något som vida överträffar alla riksdagspartiers, inklusive Sverigedemokraternas, kortsiktiga reformagenda.
