torsdag, 8 december, 2022
torsdag, december 8, 2022

Leonhard Fredrik Rääf – den siste förmodernisten

Leonhard Fredrik Rääfs reaktionära livssyn fascinerar, inte för att den i alla delar känns övertygande, utan för den i motsatt till i stort sett allt tänkande från tiden stor opåverkad av 1800-talets liberalism, ja, i långa stycken av hela den moderna utvecklingen. Tänkandets dialektik blir aldrig tydligare än här.

”Ge oss Leonhard Fredrik Rääf i Småland tillbaka!”, utbrister Sven Delblanc i dagboksromanen Åsnebrygga. Om namnet överhuvudtaget väcker några associationer, så tänker nog läsaren på en rigid motståndare till allt vad förändringar heter. Nordisk familjebok förmäler med osviklig pregnans, i en av sina många underbara biografiska artiklar, att ”han närde en sådan förtrytelse över nya reformer, att han med uppriktig afvoghet såg ävfen sådan framsteg som den moderna naturvetenskapens utveckling, maskinerna ångkraftens användning för samfärdseln, tändstickorna och folkskolan”. Detta låter knappast som någon som kan gå hem hos den vänsterorienterade, intellektuelle litteraturforskaren och författaren Delblanc. Som så ofta är verkligheten betydligt mer komplex än så. Bakom namnet döljer sig en av det svenska artonhundratalets mest fascinerande personligheter.

Tore Wretö har skrivit en biografi över honom betitlad Ydrekungen: en bok om Leonhard Fredrik Rääf (1990). Redan titeln är avslöjande – vän av ordning kanske frågar sig: kallades han inte Ydredrotten? Wretö ger svaret i boken, att det gjorde han inte under sin livstid, utan den ålderdomligt klingande benämningen har kommit i svang efter hans död, som en del i mytbildningen kring hans person. Man kan alltså redan inledningsvis ana att Wretö vill göra upp med den gängse bilden av Rääf. Metoden är den klassiska biografikens: genom att teckna en bild av människan Rääf söker han fjärma sig från karikatyren. Utan att på något sätt vara heltäckande lyckas Wretö, som pietetsfullt och noggrant undersökt källorna, skickligt visa på Rääfs mångsidiga begåvning, lärdomshistoriska betydelse och politiska klarsynthet. Vid sidan av Wretös studie kan också Ahnfeldts gamla arbete Leonhard Fredrik Rääf i Småland och hans litterära umgängeskrets vara av värde för den som vill stifta ytterliggare bekantskap med denna utomordentligt intressanta person. Med alla sina brister, kan den fungera som komplement till Wretös studie, för den som vill läsa mer av Rääf än de utdrag som Wretö låter läsaren ta del av; delar av Rääfs korrespondens är här publicerad.

Rääfs liv och gärning var också långt mer omfattande än hans sena år i den politiska hetluften, varifrån karikatyren fått sin näring. Han föddes 1786, son till lagmannen Leonhard Henric av den anrika ätten Rääf i Småland. Efter en tämligen trevande början på sin bildnings gång, skrevs han vid sexton års ålder vid sitt alma mater, Uppsala Universitet. Där kom han snart i kontakt den begynnande romantiska rörelsen och han kom att orientera sig i den nya tyska litteraturen. Han ställde sig inte alls avvisande till de nya tendenserna i litteraturen och filosofin, utan tvärtom är romantiken den intellektuella tradition till vilken Rääf skall föras. Han tillhörde förvisso inte de allra mest romantiska svärmarna, men kunde knappast heller hållas för att vara en företrädare för någon utpräglad gustaviansk smak; han var en romantiker, men en mer kritisk, nykter sådan än exempelvis den gode vännen och sedermera tämligen berömde skalden Lorenzo Hammarsköld. (Han som i Esaias Tegnérs litet elaka satir blev till Lorenzo Hammarspik).

Mot bakgrund av detta kan man inte heller låta bli, att göra en reflektion kring den svenska romantikens väsen. Ofta uppfattar man det som något radikalt, i motsats till den konservativa, gustavianska smaken. Men sådana etiketter ger inte så mycket i detta sammanhang, både franskklassicismen och romantiken bär såväl konservativa som radikala strömningar – exempelvis kan det tidigare tidsskedets ensidiga dyrkande av förnuft och vetenskap uppfattas som något radikalt. Det kan snarare begripas i termer av omorientering. Man orienterar sig mot Tyskland snarare än Frankrike, mot göticismen snarare än antiksvärmeriet, mot det provinsiella snarare än det urbana, mot känslan snarare än förnuftet. Med moderna traditionshatare och kulturradikaler hade romantikerna således föga gemensamt. Därför bör det heller inte förvåna att en så konservativ person som Rääf var romantiker; han hade gott sällskap av till exempel Atterbom och den tidige Geijer.

Från denna betraktelse bör vi raska oss över till hans lärda bemödanden, innan det mest säregna, politiken, får sin behandling. Till Clio stod hågen för den unge studenten och så skulle det vara också framgent. Han började också redan här sitt ivriga samlande – det som framförallt lockade var böcker, gåtor och visor. Det är frapperande att han redan vid denna ålder förstod det oskattbara kulturhistoriska värdet i dessa gåtor och visor, som inte kostade mer än ett par skilling.

Efter avlagd kanslistexamen, och kortare tid som extra ordinarie kanslist vid Krigsexpeditionen, återvände han till Uppsala i avsikt att avlägga juridisk examen, varvid han offentligen försvarade en på latin avfattad avhandling om den Hammarskjöldska ättefadern Peder Michilsson. Hans historiska intresse kom också till uttryck i att han tillbringade att iordningställa avskrifter av handlingar rörande Östergötland; det livliga intresset för, och samlandet av, historiska urkunder, skulle bestå livet ut. Han kom sedan att återgå till sin tjänst på Krigsexpeditionen, men fick snart en anställning mer lämpad för sina lärdomsstävanden – han förtjänade sitt uppehälle på Riksarkivet. Rääf, som inte föreföll speciellt upptagen arbetets plikter, kunde här hänge sig åt forskningen.

Snart kunde emellertid inte hans Stockholmstillvaro längre fortsätta, utan efter att hans fars hädangång gjorde att tjänstemannabanan på Riksarkivet fick upphöra, och lantmannens förpliktelser ta vid. Hans lärdomssträvanden avstannade emellertid inte helt, utan han fortsatte att odla dessa intressen vid sidan av sitt lantmannaliv. Innan vi övergår till hans politiska ställningstaganden, kan det vara värt att kort redogöra för hans insatser som forskare. Den oförtröttlige samlaren Rääf, kom att fortsätta sitt samlande av visor och intresserade sig också för allsköns folktraditioner, såsom gåtor och talesätt. Arkeologen och fornminnesforskaren Rääf gjorde också pionjärinsatser, ofta tillsammans med Götiska Förbundets instiftare och ständige sekreterare Jacob Adlerbeth. Götiska Förbundet, som han för övrigt ingick i som den femtonde medlemmen Refr. Just i Götiska Förbundets tidning Iduna publicerade han 1814 också en framsynt artikel om forminnesvårdens betydelse. Pergamentsbrev ägnade han också ett ingående studium, varvid han också ägnade särskild uppmärksamhet åt de åtföljande sigillen – han var en föregångsman både inom sfragistiken och inom diplomatiken. Inte heller inom paleografin var han oäven, och hans språkkunskaper var också dessa föredömliga.

Med en sådan bredd i kunskaper och forskningsintressen kunde man tänka, att hans position i den svenska lärdomshistorien skulle vara framskjuten. Han led emellertid av en märklig ovilja till att publicera sina resultat, och har därför fått acceptera en mer undanskymd roll. Hans uppslag kan emellertid ha varit värdefulla, liksom hans bidrag till andras publikationer. Han bidrog med åtskilliga visor till Arvid August Afzelius och Erik Gustav Geijers Svenska folkvisor, liksom förmodligen också till Atterboms Nordmans-Harpan; i bägge fallen underlät utgivarna att belysa Rääfs medverkan. Ett betydande och erkänt bidrag lämnade han emellertid till A. I. Arwidssons utgåva av Svenska Fornsånger. Om hans insatser inte blivit erkända av eftervärlden, så var de i alla fall det av samtiden. Han invaldes i Vitterhetsakademin, vilket också hade den förtjänsten att han tvingades hålla ett inträdestal. Inträdestalet behandlade ett av hans favoritämnen: diplomatiken. Detta tal, som senare skulle publiceras, kom under lång tid att utgöra den främsta föreliggande studien över svensk diplomatik. Det mest omfattande arbete som han till slut kom att publicera, det som kom att betraktas som hans magnum opus, var det väldiga fembandsverket Samlingar och anteckningar till en beskrivning öfver Ydre härad i Östergöthland. Med sitt begränsade provinsialhistoriska intresse kom det ändå att visa hans stora forskningsmässiga potential.

Med hans omfattande historiska intressen och kunskaper i minne skall bilden av den politiske tänkaren tecknas. Han kom han förmodligen redan i uppväxten att påverkas i konservativ riktning. Hans far var hade varit aktiv i den rojalistiska klubben Svenska Botten som utmärkte sig genom sina insatser till stöd för Gustav III:s statsvälvning. Det tar emellertid tämligen många år innan den får sitt karaktäristiska uttryck, och det är något oklart när den utvecklats. Parallellt med att Sveriges storpolitiska vedermödor blev allt obehagligare, och Sveriges stormaktssaga var all kan man skönja de första tecknen. Finland var förlorat till Ryssland och Gustav IV Adolf avsattes, varpå Rääf utryckte en förtrytelse, som tyder på att han redan vid denna tid förvärvat ett strikt legalistiskt perspektiv på monarkin, vilket skulle stödja hypotesen att hans övertygelser var tämligen konstanta livet igenom.

Det finns emellertid också sådant som tyder på att han blivit mer konservativ med tiden. Vid riksdagen 1809 representerade han för första gången sin ätt i ett politiskt sammanhang. Hans brev hem innehåller förvisso kritiska kommentarer gentemot vissa radikalers förehavanden under mötet, men en längre skrivelse uppläst efter hans hemfärd kan sägas blotta en mer liberal sida – han propagerade för en modernisering av skjutsväsendet. Wretö tolkar detta som att i ”all moderationen fanns det en liberal ådra hos den unge i förbund med förra seklets utilistiska tankegångar”. Tolkningen är inte helt självklar. Även på ålderdomen kunde han acceptera förändringar, om de helt uppenbart resulterade i förbättringar; han lät sig exempelvis porträtteras med hjälp av den nya fototekniken. Ett annat perspektiv är att han hela tiden hade den konservatives misstänksamhet mot förändringar, men kunde nödgas acceptera dem ifall de uppenbart ledde till någonting bättre. Han argumenterar heller inte utifrån ett liberal-utopistiskt perspektiv, utan ifrån en konkret historisk verklighet, och utifrån egna erfarenheter av problemet hemifrån.

Var han inte konservativ tidigare så kom han ovedersägligen att bli det. 1821 besökte Rääf Norrköping. Där fick han på allvar uppleva det moderna. Hans synpunkter finns redogjorda för i ett brev till vännen, fornforskaren och det Götiska förbundets stiftare Jakob Adlerbeth. Något så modernt som en ångbåt fick han beskåda, och även om han kunde se vissa fördelar i form av bekvämlighet och tidsbesparing, så var redan här hans blick kritisk. Han noterade åtgången av ved, och uttrycker en för sin tid ovanlig omsorg om skogstillgången, vilken Wretö menar ”ur nutida synvinkel verkar svårförståelig”. Frågan är om det i själva verket behöver uppfattas som svårförståeligt. Egentligen är det bara, att dra konsekvensen av tanken på bevarandet, att utsträcka den till att gälla inte bara kulturvärden, utan också naturvärden. Denna tanke är klart begriplig; i stället kan man anse att den konservativa frånvaron i de senaste decenniernas miljödebatt ter sig svårbegriplig. (Med något undantag: greve Magnus Stenbock kan anföras som exempel härpå.)   

I Norrköping kom han också att besöka ett spinnhus. Den humaniserade fångvården imponerade inte på Rääf, då han fann att fångarna inte alls utvecklades i en riktning, sådan att deras vilja till ett hederligt liv blev starkare. Han skriver därför till Adlerbeth: ”Mänskligheten, säger man, fordrar dessa anstalter: blott en brottsling återförd vore nog vunnit; jag återsvarar att den ännu högre gudomliga rättvisan och samfundsändamålet kräva lagens stränghet över illviljande personer dem blott en ny tid, medveten av sin egen moraliska svaghet, velat med vanlig fosterkärlek skona.”  Industrialiseringen mötte honom också här i full skala. Om detta skrev han: ”Att i samma mån maskinerier påskynda arbetenas fortgång och giva en glänsande yta, i samma avtaga deras inre, verkeliga duglighet och varaktighet”. Han oroade sig för att skyndsamheten kommer gå ut över kvaliteten. Han summerade sin samtidsbetraktelse med en kritik över den nya utbildningspolitiken, där han uttryckte en oro för att en mekaniserad och ytlig kunskap i högre grad skulle komma allmogen till fördärv än till nytta. Hans konservatism var alltså, om den inte var det tidigare, här fullt utvecklad.

Trots denna klagan och skepsis inför de samhälleliga, politiska och tekniska förändringar som här såg dagen skulle det dröja innan han besökte riksdagen; hans missaktning för den var därtill för stor, och andra sysslor upptog hans tid. Efter hand kom Rääf emellertid att dras in i det politiska livet. 1840 ombads han av den dåvarande ordföranden i Svenska Nykterhetssällskapet, August von Hartmansdorff, att dryfta sina tankar om nykterhetens förbättrande. Det tål att påpekas, att Rääf inte var absolutist, men att han såg det ökade fylleriet som ett problem; det offentliga samtalet under 1800-talet var nämligen så kvalificerat, att man kunde hålla sig med en nyanserad uppfattning. Det hela resulterade i en broschyr, med titeln ”Brännvinsbränning och tidsandans riktning” – det första offentliga försvaret av sina konservativa ideal. Han ser nykterhetsfrågan som ett problemkomplex, vars förklaring ytterst har sin orsak i det moderna tidevarvets liberaliseringsvåg. Näringsfriheten, hemmansklyvningen, folkskolan, tryckfriheten, upplösningen av föräldrarätten och vad han kallar ”husbondevården” är alla bidragande orsaker till fylleriet, menade Rääf. Mer kanske än att diskutera nykterhetsfrågan identifierade här Rääf de sociala problem han tyckte sig se.

1840 bestämmer sig också Rääf att göra ett tydligt avtryck i svensk politik. Hans handlande härvidlag skall framförallt ses som en konsekvens av de åsikter vi redan sett formulerade, och en längre redogörelse för hans göranden och låtanden i detta kan därför inte försvara sin plats här; den som vill ha ytterligare uppgifter om dessa beryktade framträdanden får uppsöka Wretös biografi. Kort kan man säga, att han framgångsrikt försvarade kung Karl Johan från vissa liberalers försök att driva honom till abdikation, samt mantalsräntan, som sedan 1600-talet varit del av grundskatterna, från att avskaffas, och i detta var han och hans konservativa meningsfränder för en gångs skull framgångsrika i detta reformernas sekel. Riksdagen 1848 kom Rääf att, i konsekvens med ”norrköpingsbrevet” argumentera för hårdare straff, men framför allt är det hans argumentation mot järnvägen som blivit ihågkommen. Han stod här inte ensam, men kraften och reservationslösheten i hans argumentation har gjort den odödlig; man kan citera ett par rader: ”Vid ångvagnens flykt äger man ingen styrelserätt. Intet förstånd, ingen personlig styrka kan begagnas. Man forslas som ett annat packgods.” Riksdagen 1850–51 blev den sista han deltog i. Han drog sig sedan tillbaka och avled slutligen 1872, 85 år gammal.  

Rääfs ståndpunkter måste begripas i sin kontext. Fullt så reaktionära som de kan förefalla en nutida betraktare var de inte. Alla de förändringar han bittert betraktade var förändringar som skedde inom hans livstid. Rääf kunde studera effekterna och drog slutsatsen att förändringarna hade fört mer ont än gott med sig. Behållningen med att ta del av Rääfs synpunkter är att han ger uttryck för en konservatism som, till skillnad från i stort sett all senare konservatism, är helt opåverkad av 1800-talsliberalismen. Rääf blir med detta synsätt den siste stridbare antimodernisten – eller om man så vill: den siste förmodernisten. Med detta i åtanke kan man begripa Sven Delblancs ord som citerades inledningsvis; Delblanc skriver några rader innan denna exklamatoriska avslutning: ”I sin kritik av planerna på ett järnvägsbygge förutsåg han på ett genialiskt sätt alienationen i det moderna tekniska samhället. Hans ensamma kamp emot den liberala kapitalismens värdeutarmning var heroisk.” Sedd på detta sätt kan han inte reduceras till ett kuriosum i den politiska historien, utan någon som har något konkret att säga till oss idag. Den moderna rotlösheten, alienationen och traditionslösheten, kan inte gärna mötas med den ideologi som skapade den; Rääf var en av de sista som erbjöd ett alternativ, och är därför högintressant att studera. Även om man kanske inte alltid delar slutsatserna, så är synpunkterna frukten av ett analytiskt arbete, och en tankekraft, som gör Rääf ständigt aktuell. Att möta en profet för det förmoderna är en maning till eftertanke och självrannsakelse. Ty visst är upplevelsen av historien som starkast när den är dialektisk?

Senaste

Experimentekonomin