söndag, 29 januari, 2023
söndag, januari 29, 2023

Kvartalsdemokratins kris

Sveriges politiker agerar alltmer utifrån tillfälliga stämningar som piskas upp i media. Förlorare är inte endast svenska folket utan partierna förlorar med all rätt sin långsiktiga trovärdighet. Litet mera is i magen efterfrågas.

I vissa avseenden kunde Fredrik Reinfeldt beskrivas som en av de mest framgångsrika svenska politikerna genom alla tider. Han lyckades vara statsminister i åtta år och samlade under denna tid en stabil parlamentarisk majoritet bakom sig. Ingen annan borgerlig politiker har lyckats med detta.

Denna åsikt får dock sägas vara väldigt ovanlig i dag. Anledningen är förstås hans fullständiga misslyckande i särskilt invandringsfrågan, vilket på längre sikt skapat en kris inte bara för Sverige, utan också för Moderaterna som parti. Den politiker som vill göra ett historiskt positivt avtryck måste ha en längre tidshorisont än så.

I invandringsfrågan verkar vissa, om än långt ifrån tillräckliga, lärdomar ha dragits, men i andra frågor är det samma visa. Så fort en mediehysteri uppstår springer alla på bollen, även om partierna skulle vinna långsiktigt i trovärdighet om de vågade göra det rätta.

Många exempel kunde anföras från de senaste åren: när Brexit fick mycket negativ uppmärksamhet vågade knappast någon vara kritisk mot EU längre. Verkligheten eller den stora EU-kritiska potential som skulle finnas på längre sikt spelade ingen roll. Coronafonden som kostar 150 miljarder för svenska skattebetalare utan att vi får något tillbaka är ett av många exempel.

Andra exempel från senare tid är corona, där extrema åtgärder genomfördes utan någon egentlig saklig underbyggnad, eller Rysslandssanktionerna vars ekonomiska konsekvenser inte redovisades på förhand och knappast bedömts på ett seriöst sätt.

Det mest extrema exemplet torde dock vara den fullständiga omläggningen av Sveriges säkerhetspolitiska linje. Det hela har inte föregåtts av någon verklig analys, utan i allmänhet har helt irrelevanta argument, som att Putin är ond, framförts. Även om det skulle vara sant kan det knappast gälla för en bedömning av Sveriges säkerhetspolitiska intressen.

Det hela har helt enkelt drivit av en medialt driven stämning, där allting endast har handlat om att på ett poserande sätt visa sin avsky mot Ryssland. Sverige har i allvarliga politiska policy-frågor, som Nato-frågan, agerat som vore man en influencer.

Sverigedemokraterna och Socialdemokraterna har lagt sig platt för tidsandan. Vänsterpartiet och Miljöpartiet som tidigare varit Nato-motståndare har helt enkelt valt att inte driva frågan.

Logiken är enkel. Det anses alltför svårt att gå emot en medieopinion. Spinndoktorernas strategi utgår från vad som händer här och nu. Det har tidigare talats om kvartalskapitalism, men här är perspektivet ännu snävare – det kan gälla månader, veckor eller till och med dagar. Så fort media har etablerat ett tillräckligt starkt narrativ, vågar det inte utmanas.  

Problemet är att politisk trovärdighet byggs upp under längre tid och relaterar inte endast till mediefantasier, utan också till verkligheten. Den som konsekvent hade varit emot Nato hade nu haft ett guldläge, när de löften som utställdes gällande Nato inte infrias.

Månad efter månad går, men något inträde i Nato ser vi inte. Vi ser i stället en statsminister som kryper för Turkiets ledare, som inte vågar försvara svensk yttrandefrihet på grund av Nato. Men inget parti kan med trovärdighet kritisera detta, då de själva bäddat för situationen.

Är det då möjligt att gå emot en mediehysteri? Sverigedemokraterna lyckades skapa trovärdighet genom att i decennier våga göra just detta i invandringsfrågan. Donald Trump byggde hela sin rörelse på att kritisera media.

Jag skulle till och med säga att det är nödvändigt. Om politikerna saknar långsiktigt strategiskt tänkande och endast agerar som rö för vinden innebär det en kris för hela den politiska kulturen, för vårt nuvarande styrelseskick. En annan väg måste vara möjlig.   

Senaste