lördag, 3 december, 2022
lördag, december 3, 2022

Krigshetsarnas julafton

Det finns en hel del personer som inte skulle önska något hellre än ett nytt världskrig, där Ryssland läggs i aska. Under gårdagen upplevde de vad som måste sägas vara en fullständig klimax, något som verkade vara ett ryskt angrepp på Polen – ett uppenbart casus belli. Krigshetsarnas julafton övergick dock snabbt i ett slags baksmälla och det finns anledning för oss andra att fundera över vad händelsen säger oss.

Igår kväll gick en skälvning genom världen, något som kunde tolkas som en början på ett tredje världskrig ägde rum. Det påstods att Ryssland attackerat en by i Polen med två missiler, något som skulle vara ytterst allvarligt, särskilt med tanke på Natos artikel 5, som innebär att en attack på ett enskilt medlemsland skall betraktas som en attack på hela Nato. Obehagliga tankar på världskrig kunde lätt väckas.

Hos stora delar av Nato-högern var det dock fest. I denna märkliga subkultur som handlar om att alla icke-liberala länder, eller alla länder som inte går i USA:s och Israels ledband, skall bombas uppmärksammas varje förevändning till krig – ja, det blir till en källa för glädje.

Hela Ukraina-kriget har för dem varit som en enda adventstid, en tid av tillförsikt och hopp om eskalerad konflikt, där de fått närmast obegränsat utrymme att sprida sitt krigsbudskap. Nu stundade den verkliga juletiden. Ett exempel från Twitter är den kände ekonomen och författare Anders Åslund, uppskattad i stora delar av den svenska borgerligheten och med ofattbara 304 000 följare, som skrev, riktat till Joe Biden: ”You have promised to defend ’every inch of NATO territory.’ Are you going to bomb Russia now?”

Det märkligaste här är att Åslund inte förefaller vara det minsta intresserad av de faktiska omständigheterna. Själv tänkte jag omedelbart tanken att det skulle kunna röra sig om en falsk flagg, om det ukrainska luftförsvaret, eller – ett förvisso mycket allvarligt – misstag. Åslund var inte intresserad av något sådant och har inte heller bett om ursäkt, när han nu visade sig ha fel.

För sanningen verkar vara att det rör sig om ett misstag från det ukrainska luftförsvarets sida och USA:s president Joe Biden verkar lyckligtvis inte intresserad av att använda det som förevändning för ett storkrig. Vilken lärdom kan vi dra av detta? En lärdom som kan dras är att det kan vara farligt med alltför långtgående spekulationer utifrån begränsade uppgifter, men det finns också fördjupade lärdomar, enligt min mening.

Frågan som vi måste ställa oss: vad är det för tänkande som ligger bakom en person som Åslunds utsagor, varför griper han varje tillfälle till krigshets? Paradoxalt nog är han som praktiskt taget alla av hans gelikar liberal. Hur går detta ihop med dessa minst sagt icke-liberala metoder?

En förklaring är att liberalismens teori, som i så många andra liknande fall, krockar med praktiken. Utopismen i den liberala åskådningen gör att i stort sett alla medel till sist anses tillåtna, om liberala värden anses hotade. Jag återkommer ofta till Fredrik Bööks eleganta formulering, att där fascismens kardinalsynd är cynismen är liberalismens hyckleriet.

En annan är mera psykologisk. Alla, också de mest förhärdade nihilisterna, behöver en högre syftning, något som ger livet mening. Då liberalismen, som George Orwell noterade, är renons på en sådan mening kan kriget mot liberalismens fiender skänka dem en sådan.

Många i Nato-gänget är också så kallande MÖP:ar, militärt överintresserade personer. Kriget är ett tillfälle att använda sina kunskaper, att låta vetandet bli praktik. Det är också en möjlighet att odla ett maskulint intresse, i en tid där sådana intressen misstänkliggörs.

Vi som vill se en sund utveckling för världen och inte ett atomvärldskrig måste dock opponera oss. Vi kan inte låta personer som Anders Åslund diktera vår inställning i väsentliga frågor. Vi måste våga säga emot.

Senaste