torsdag, 8 december, 2022
torsdag, december 8, 2022

Kommer Sverigedemokraterna kunna fortsätta driva opposition?

Sverigedemokraterna sitter inte i regeringen, men partiet är trots det ett samarbetsparti till regeringen. Den första tiden i samarbetet visar också att Jimmie Åkesson är mer angelägen om att ha goda relationer med företrädare för regeringspartierna än att visa att partiet företräder en självständig linje. Frågan är om Sverigedemokraterna någonsin kan återfå sin gamla roll som etablissemangskritiskt parti.

Sverigedemokraterna kallade sig själv tidigare ”det enda oppositionspartiet”. Det har varit partiet för dem som av olika skäl varit missnöjda med samtliga etablerade partier och velat se ett alternativ. Utgångspunkten har varit att den vanliga kampen mellan höger och vänster i riksdagen har drag av skenfäktning, av spel – och att det egna partiet står för ett verkligt alternativ.

Nu är partiet i hög grad del av detta höger-vänster-spel i riksdagen. Genom det nya regeringssamarbetet kallas partiet uttryckligen ett samarbetsparti, om inte ett regeringsparti. Tidöavtalet ålägger kraftiga begränsningar kring hur Sverigedemokraterna kan driva olika frågor som avtalet omfattar. Det är inte tillåtet att ensidigt söka samarbete i de frågor som avtalet omfattar, vilket skulle innebära att Socialdemokraterna skulle kunna lägga ett förslag om exempelvis stramare migrationspolitik som SD inte kan rösta på. Med tanke på att samarbetet dessutom omfattar budget blir det svårt att lägga något förslag som är förknippade med några slags kostnader.

Ett visst utrymme för att framföra avvikande åsikter finns förvisso inbakat i denna formulering i Tidöavtalet: ”Eventuell offentlig diskussion utifrån meningsskiljaktigheter i sakfrågor mellan samarbetspartierna ska emellertid bejakas, som en naturlig del av den öppna, demokratiska samhällsdebatten i ett fritt samhälle.”

Hittills har dock inte Sverigedemokraterna gjort något större bruk av denna formulering. I gårdagens partiledardebatt i riksdagen använde Jimmie Åkesson all sin tid åt att försvara den nytillträdda regeringen och att attackera Socialdemokraterna, och ingen tid åt att presentera en egen linje. För en åhörare blir det inte uppenbart att det skulle finnas någon större åsiktsskillnad mellan Ulf Kristersson och Jimmie Åkesson. Möjligen att Åkesson presenterar politiken på en något annat sätt, lyfter fram något andra aspekter, men bägge försvarar de samma åtgärder, samma avtal.  

Endast när Åkesson pressades av Vänsterpartiet i sjukförsäkringsfrågan, sade han att frågan inte omfattas av Tidöavtalet och att han där skulle kunna vara beredd att tala med Vänsterpartiet – en svag självständighetsmarkering som också bär felaktighetens prägel, med tanke på att sjukförsäkringar rör budgetfrågor som behandlas inom ramen för Tidöavtalet.

När Sverigedemokraterna tystnar, tystnar också den enda parlamentariska oppositionsrösten. Detta har redan skett sedan tidigare på bland annat utrikespolitikens, pandemipolitikens och familjepolitikens områden, men i och med den nya regeringen sker det också på invandringspolitikens område. Det kommer nu inte finnas någon röst som säger att regeringen är för långsam eller gör för litet för att stoppa folkutbytet.

Jimmie Åkesson borde med all kraft deklarerat, redan när avtalet ingicks, att detta avtal endast avspeglar vad som är möjligt inom ramen för de nuvarande parlamentariska förhållandena, men att betydligt mer är önskvärt. I stället gör han motsatsen – han skyler över alla möjliga hinder för regeringens framgångar, alla brister och svårigheter, och nämner på sin höjd något pliktskyldigt därom, om han blir hårt pressad.

Åkesson kan helt enkelt inte låta bli att visa att partiet äntligen normaliserats, att det fått inflytande och att det skördar framgångar, att alla nyanser försvinner.    

Om nu inte Jimmie Åkesson framför någon kritik mot regeringen, vem skall då göra det? Det går att tänka sig att personer på lägre nivå i Sverigedemokraterna agerar något mera frispråkigt, att de agerar murbräckor, allt under det att Åkesson intar rollen som försiktig samarbetsman. Samtidigt har inte partiet premierat den typen av personer som säger obekväma sanningar, som ägnar sig åt internkritik. Personer av den karaktären uteslöts så sent som på senaste partistyrelsemötet.

Realistiskt sett kommer kritiken i stället komma från röster utanför partiet, från oberoende debattörer och partier utanför riksdagen. Strategin förefaller minst sagt riskabel för SD:s del. Partiet kommer med all sannolikhet att förlora röster både till Moderaterna, som kommer i fokus av regeringssamarbetet, och partier utanför riksdagen, främst Alternativ för Sverige.

Att Sverigedemokraterna, likt sitt systerparti Dansk Folkeparti, möter en kollaps skall därför inte uteslutas.

Senaste

Experimentekonomin