Jag har varit litet kluven till fenomenet Jordan B. Peterson, som fick så stort genomslag, särskilt kring 2018. Jag skrev en nyanserad recension av hans 12 Rules For Life i Samtiden år 2018. Jag sammanfattade min bedömning i denna tweet: ”Jordan Petersons ’filosofi’ kan sammanfattas i en mening: varje person har ansvar för sitt eget liv. Det är både dess styrka och begränsning.”
Själva grundproblemet är den individualistiska utgångspunkten, kanske naturlig för en psykolog som ägnar sig åt individers problem, men en begräsning när det gäller att diskutera kulturens och samhällets problem. Det leder ofrånkomligen till ett slags liberalism, då alla problem tillskrivs individen. Problemet är inte endast åskådningsmässigt utan också kunskapsmässigt. Han kan klinisk psykologi, men hans kunskaper inom filosofi och idéhistoria har en påtaglig ytlighet. Hans uppmärksammade diskussion med den sofistikerade marxisten Slavoj Žižek blev till ett generande nederlag – i mötet med någon som verkligen kunde filosofi kom hans mycket basala kunskaper till korta.
Trots att medier ofta velat beteckna honom som konservativ, eller kanske till och med ”alt-right”, har han också dragit sig för beteckningen. Han har själv hellre velat uppfattas som den liberal han i stora stycken är. Nu har han dock ändrat sig. Han lanserade helt nyligen ett ”konservativt manifest”. I Sverige har det redan hunnit anmälas av Joakim Andersen, en av Sveriges viktigaste högerintellektuella. Andersen analyserar Peterson på ett liknande sätt som jag gjort tidigare och har också kritik mot det nya manifestet, som i vissa avseenden tangerar, men inte är identisk med min.
Peterson börjar sitt manifest på ett löftesrikt sätt: ”En djup meningskris påverkar, destabiliserar och demoraliserar de självständiga medborgarna i Väst och de sociala institutioner varpå de vilar.” Också jag skulle beskriva situationen på ett liknande sätt. Samtidigt har Peterson länge, ända sedan sin första bok Maps of meaning, talat om mening, vilket tidigare inte har förhindrat en högst liberal inställning i flera frågor. Diagnosen är här tydligare än lösningen. Också bakom andra kritiska formuleringar om tidens idéer ekar bekanta Peterson-teman – exempelvis i kritiken mot det slags tänkande som reducerar allt till makt.
Peterson går dock vidare och formulerar ett positivt alternativ. Han talar om en uppsättning värden som skall vara vägledande: ”Ödmjukhet, frihet, autonomi, sanning, dådkraft, identitet, prestation, ansvar, tradition, gemenskap, förvaltarskap, rättvisa och enhet.” Till skillnad från Andersen är jag inte kritisk till att ödmjukhet tillskrivs så stor betydelse; människans ofullkomlighet, i kristen tradition uttryckt i form av ”syndafallet”, tillhör konservatismens kärnvärden. Över huvud taget känns denna lista mycket avvägd och begrepp som ”identitet”, ”gemenskap”, ”tradition” skulle kunna visa en väg bortom individualismen.
Problemen börjar om vi studerar vad som uttrycks under dessa rubriker. Den främsta identiteten anses vara ”självständig medborgare”, ett begrepp långt ifrån traditionella identiteter såsom europé, svensk eller kristen. Det som kunde vara en öppning mot ett positivt bejakande av traditionella identiteter, sann konservatism, visade sig bara vara en variant på liberal medborgarnationalism. Samma tendenser upptäcks om vi betraktar ett ord som tradition, som inte verkar handla om något transcendent, om Tradition med stort T, utan snarare om liberala institutioner. Under rubriken ”autonomi” hyllas ”fria marknader” utan reservationer, vilket får sägas vara en alltför onyanserad syn för en reflekterande konservativ.
Efter dessa vägledande värden följer två typiska Petersonska resonemang om ojämlikhetens nödvändighet och behovet av ansvar. Helt relevant innehåll, men egentligen inget som går direkt utöver en mer reflekterad liberalism.
Till sist blir Jordan Petersons konservativa manifest litet halvhjärtat, ja, inte något som kan beskrivas som konservatism i dess fulla betydelse. Lämpligare ord vore därför liberalkonservatism, realistisk liberalism eller något annat. Kanske att Peterson aldrig förmår att ta steget till att bli en konservativ.
