test
torsdag, 20 juni, 2024
torsdag, juni 20, 2024

Joakim Andersen: ”En ny värdegrund kommer växa fram parallellt med en ny politik”

“Att svenskarna inte blir en illa behandlad minoritet i sitt eget hemland” är ett centralt mål för Joakim Andersen, den oppositionella högerns mest namnkunniga tänkare. I en exklusiv intervju för Exakt24 framkommer konturerna av Andersens ideologiska resa från marxismen till djuphögern, samtidigt som han analyserar dagens samhällsutmaningar med en stor dos pragmatism.

Jag är nog inte ensam när jag säger att Joakim Andersen, främst känd som eldsjälen bakom tankesmedjan Motpol, författare och skribent på Fria Tider, har betytt mycket för min intellektuella utveckling. Andersen är en god representant för det nya framväxande politiska landskapet; en person som svävar över 1900-talets höger-vänster-dikotomi och istället fokuserar på det viktiga – identitet och en återgång till traditionen. Med influenser från en arsenal av politiska och filosofiska tänkare; Marx, Gramsci, Evola, Moldbug, Tolkien och många fler, har Andersen över åren kommit att bli en av den djupa högerns vassaste pennor och starkaste intellekt.

Men vem är han? Joakim Andersen har på grund av sin anonymitet fått lite av en mystisk aura över sig. En skicklig skribent som sätter ljus på sitt arbetet – inte på sig själv. Dagens helgintervju är därför unik i sitt slag som den första där Andersen berättar om sin bakgrund och lägger ut texten om vad han förutspår komma skall.

Många har läst dina alster och verk, men ytterst få vet vem personen Joakim Andersen är. Hur skulle du beskriva dig själv med breda penseldrag? Var är du född och uppvuxen? Växte du upp i ett politiskt intresserat hem?

Jag tillhör gruppen Fredrik Reinfeldt beskrev som ”etniska svenskar mitt i livet”, uppvuxen i Västsverige men med danskt påbrå. Den kombinationen har bidragit till att den identitära synen på identitet alltid känts naturlig för mig. Jag är ”svensk, västgöte, nordbo, europé”, vilket är snäppet bättre än Carl Bildt som bara var ”svensk, hallänning, europé”. Överlag har jag valt att inte vara så offentlig, dels för att jag inte är särskilt spännande som person och dels för att vi har de facto yrkesförbud för dissidenter. Jag har inte vuxit upp i ett mer politiskt intresserat hem än de flesta andra, däremot med en förälder som var höger och en som var vänster.

För den som har läst dina skrifter framstår du som mycket bildad, inte minst inom filosofi och historia. Hur har du införskaffat all din kunskap? Har du gått via akademin eller din egen väg?

Både och. Jag har alltid varit intresserad av historia, religion och samhälle och jag har läst mycket sedan jag var liten. Förmodligen var det en fördel för min del att när jag började på universitetet hade jag redan läst en hel del, vilket gjorde att jag redan hade ett eget perspektiv. Annars finns risken att jag okritiskt hade svalt de perspektiv och teorier som var ”inne” just då – något man har sett många nya studenter göra under åren. Men jag har haft stor nytta av universitetet, det gav många nya infallsvinklar och intellektuella bekantskaper. Det jag haft mest utbyte av har jag däremot läst privat, såsom den franska nya högern, Oswald Spengler och Julius Evola.

Traditionalism och den nya högerns tänkare varvas med Tolkien i Joakim Andersens bokhylla. Foto: Privat

Vad är det som driver dig i ditt författarskap? Skulle du säga att du har något mål med ditt skrivande?

Jag tycker det är roligt att läsa och skriva, det är en viktig drivkraft. Läser jag något som är intressant eller spännande så vill jag ofta dela det med andra (därav en del texter under åren som inte haft en särskilt politisk koppling). Samtidigt lever vi under en brytningstid då mycket står på spel inte bara för vår civilisation och våra folk utan för hela planeten. Ett viktigt mål är därför att försöka bidra till att det hela slutar så bra som möjligt. Att svenskarna inte blir en illa behandlad minoritet i sitt eget hemland är ett centralt mål för mig, vilket det borde vara för alla som har barn, syskonbarn eller någon sorts känsla av historiskt sammanhang.

Du beskriver dig själv som före detta marxist. Hur hamnade du på det spåret och vad gjorde att du bytte spår? Har du någonsin haft ett tydligt politiskt uppvaknande?

När jag växte upp hade den riktiga högern demoniserats och marginaliserats, så de ”högrar” som fanns lätt tillgängliga var dels borgerligheten och dels nazismen. Ingen av dem kändes rätt för mig. Var man kritisk till kommersialism, miljöförstöring, krig i Tredje världen och så vidare och dessutom tyckte om tung teoribildning så framstod marxismen som ett naturligt val. Många i min generation har varit i samma sits misstänker jag – man väljer bland de alternativ man får presenterade för sig. Särskilt före internet.

Idag är situationen något bättre, mycket tack vare internet har den riktiga högern och djuphögern blivit mer närvarande och lättare att upptäcka. För min del bytte jag spår gradvis, både för att människor i min omgivning råkade illa ut i mångkulturen och för att jag läste in mig på nya idétraditioner (Nietzsche och den franska nya högern inte minst). Samtidigt ser jag fortfarande marxismen som användbar i många sammanhang, teorin att överklasser använder sig av ideologier för att hålla folket nere är en bra delförklaring till fenomen som politisk korrekthet. Marxismens utopi och marxismens tendens till nihilism är däremot farliga.

Jag ser fortfarande marxismen som användbar i många sammanhang, teorin att överklasser använder sig av ideologier för att hålla folket nere är en bra delförklaring till fenomen som politisk korrekthet. Marxismens utopi och marxismens tendens till nihilism är däremot farliga.

Om du måste välja en filosofisk/metapolitisk, en realpolitisk och en icke-politisk förebild. Vilka blir det?

Den italienske traditionalisten Julius Evola som metapolitisk förebild, den tyske ”järnkanslern” Bismarck som realpolitisk förebild och författaren J.R.R. Tolkien som icke-politisk.

Vilken är enligt dig den största metapolitiska segern i Sverige hittills?

Att vi i princip tagit över internet, både genom alternativa medier och genom Flashback, Youtube, Twitter och så vidare. När diskussionen inte är hårt styrd av etablissemanget och dess vakthundar så tar våra idéer över naturligt i kraft av våra bättre argument, och internet har varit väldigt gynnsamt i det avseendet. I en situation där våra motståndare tagit över institutioner som gammalmedia, kulturindustrin och akademin och vägrar släppa in dissidenter så har internet varit en avgörande ny institution. Nu har repressionen mot dissidenter inletts på allvar på bland annat Facebook och Youtube, men det har gjorts i senaste laget. Skadan är redan skedd för globalisternas del.

Andrew Breitbart brukade säga att ”politiken är nedströms kulturen”. Finns det inte många motsatta förhållanden också? Finns det någon risk med att alltför mycket förlita sig på metapolitiken?

Det finns tillfällen när politiken är uppströms. Min tanke är att vi måste dominera flera olika arenor, både gatan, media, populärkulturen, partipolitiken osv. Olika människor har olika förutsättningar och passar bäst i olika sammanhang, men alla är viktiga och har en roll att spela. Avgörande är att onödiga konflikter inte äger rum mellan olika aktörer som historiskt sett står på ungefär samma sida (”inga fiender till höger” som det heter). Likaså att vi får en bredd av aktörer och inte helt saknar närvaro på någon arena (till exempel genom att satsa helt på partipolitik och inget alls på kultur och metapolitik). För min egen del är metapolitiken det område där jag bäst kommer till min rätt, jag hade inte tillfört särskilt mycket i ett parti till exempel.

Vad tror du, i stora drag, kommer vara de mest centrala politiska och kulturella skeendena under 2020-talet?

Människor kommer börja prata om svenskarna som en folkgrupp och om återvandring. Medelklassen kommer vakna och inse att dess intressen och dess barn hotas av det som pågår. Kulturellt kommer vi se en återgång till mer konservativa ideal, bland annat kommer både förortskulturen och Tinder att framstå som pinsamma. I takt med att det svenska blir mer ovanligt kommer det att värderas högre, människor kommer intressera sig för vår kultur, vår särart och vår historia. Jag hoppas även på ett nytt manlighetsideal som förenar intellektuellt och fysiskt kapital, och att människor vänder konsumtionssamhället ryggen.

Politiskt tror jag tyvärr att vi kommer få se ökad polarisering, det vi kan hoppas på är att globalisterna och deras nyttiga idioter blir så desillusionerade att de reagerar passivt på våra framgångar. Det är inte alldeles osannolikt, givet att många av dem drivs av ytliga motiv som status och känslor.

Du skriver i din nyårskrönika på Motpol att svenskarna har fått bekanta sig ”med skjutningar, förnedringsrån, IS-återvändare, ’adidasproletariatets’ filmade angrepp på Lamotte, raketattacker i Örebro och ’jimmie moments’”. Tror du att svenskarna kommer svara med mer handgripligt motstånd under nästkommande årtionde?

Vi har redan sett småskaliga exempel på det, människor som sökt upp och misshandlat brottslingar och liknande. Det kommer öka i omfattning, samtidigt har de svenskfientliga grupperna blivit så vana vid att ostraffat kunna förgripa sig på svenskarna både symboliskt och reellt att det kommer provocera dem något oerhört.

Steget från att svenskarna svarar med handgripligt motstånd till att vi får ett lågintensivt inbördeskrig med etniska förtecken bedömer jag därför som litet. Det kommer sannolikt att först hanteras genom segregering, där grupperna söker sig bort från varandra, och därefter genom politiska lösningar i form av en mer eller mindre omfattande återvandringspolitik.

Steget från att svenskarna svarar med handgripligt motstånd till att vi får ett lågintensivt inbördeskrig med etniska förtecken bedömer jag därför som litet. Det kommer sannolikt att först hanteras genom segregering, där grupperna söker sig bort från varandra, och därefter genom politiska lösningar i form av en mer eller mindre omfattande återvandringspolitik.

I samma krönika nämner du i korthet en gryende konflikt inom eliten. Hur tror du att den kommer ta sig uttryck rent praktiskt?

Den något mer medvetna borgerliga högern kommer närma sig SD och den riktiga högern ofta genom att man hamnar på samma sida i konkreta konflikter med vänstern. Beröringsskräcken kommer steg för steg att minska.

Samtidigt ska man inte hoppas på underverk, den borgerliga högerns situation har länge präglats av anpassning till den arga vänstern. Decennier av reträtter och kapitulationer formar både människor och miljöer. Men det finns bra undantag, som Ivar Arpi och Hanif Bali. Det blir spännande att se hur/om de växer under 2020-talet. Vi kan ha betydande nytta av dem om så sker, för svenskarna är så auktoritetstrogna att många inte kan tänka sig att stödja någon som aldrig ingått i etablissemanget. En splittrad elit är att föredra av flera skäl.

Du skriver: ”2020-talet kommer att vara en tid av höga insatser och höga odds. På det individuella planet är det på sin plats att förbereda sig och de sina för en period av ekonomisk och social osäkerhet.”. Vad kommer du göra för att förbereda dig? Har du några råd till oss andra?

Omge dig med ett antal pålitliga och medvetna vänner, gärna med talanger och resurser som kompletterar varandra. Flytta från områden som kan bli farliga i ett mer kaotiskt samhälle. Bunkra mat, bränsle och liknande. Ta vapenlicens. Träna. Sluta med tidsödande distraktioner och missbruk (att vingla hem från en krogrunda är livsfarligt i en mångkultur). För bara några veckor sedan hade jag rått många att starta eget, nu i coronatider är det kanske mer tveksamt.

Vi kan se ljusglimtar av att även vänstern sakta men säkert börjar vakna upp till den nya verkligheten och bli mer invandringskritisk. Tror du att vänstern kommer ta sig i kragen, eller är den förlorad?

Vänstern har, lite förenklat, två delar. Dels den ”gamla” vänstern, normalt marxistisk. Dels den ”nya” vänstern, politiskt korrekt, identitetspolitisk eller vad man nu vill kalla den. Den gamla vänstern är inte oproblematisk, men den har bättre förutsättningar att ta sig i kragen än den nya. De flesta intressanta tänkare från vänstern idag är marxister, som Malcom Kyeyune, Jan Myrdal, Åsa Hidmark och andra. Den ”nya” vänstern är som miljö förlorad, däremot kommer många av individerna i den att ta sig i kragen. Men intellektuellt är de gamla marxisterna nyktrare än de mer konsensus- och känslostyrda medlemmarna av den ”nya” vänstern.

De flesta intressanta tänkare från vänstern idag är marxister, som Malcom Kyeyune, Jan Myrdal, Åsa Hidmark och andra.

Att vissa länder, såsom Ungern och Polen, kommer att klara sig bättre än andra de kommande åren tänker nog de flesta. Men vilka länder i västvärlden ligger bäst respektive värst till enligt dig?

Ser man till opinionsundersökningar och mina högst personliga erfarenheter ligger Danmark bra till. Folkutbytet har inte gått lika långt som i Sverige och de frihetsälskande danskarna är väl medvetna om problemet. Sverigevänner och etablissemangskritiker som vill emigrera bör kort sagt se mellan fingrarna med det svåra språket och överväga Danmark som alternativ (inte för att jag ser emigration som ett alternativ annat än undantagsvis).

Östeuropa ligger också bra till, utvecklingen med Ungern, Polen, Visegrad och så vidare är lovande. Erfarenheten av realsocialismens hårda förtryck har gjort att folken i Östeuropa har lättare att upptäcka liberalismens mjukare förtryck.

Värst till ligger de större länder i Väst där atomiseringen och folkutbytet tillåtits gå väldigt långt. Sverige är egentligen inget stort land, men våra politiker har imiterat sina förebilder till den grad att även vårt land tyvärr tillhör de länder som ligger värst till.

Vad måste ske för att de konservativa/identitära/nationalistiska rörelserna i Europa skall kunna ta tillbaka sin kontinent? Vilka är i dagsläget det största hoten mot denna ambition?

Att vi tar tillbaka vår kontinent är jag övertygad om. Även om till exempel Sverige faller kommer Östeuropa att klara sig, och på sikt leda en återerövring av det som gått förlorat. Däremot kommer kostnaderna att öka ju längre tid det dröjer. Jag är ingen vän av inbördeskrigsfantasier men ju längre folkutbytet fortskrider desto fler våldsamma konflikter kommer det att bli oavsett vad vi gör eller inte gör. Så tidsfaktorn är avgörande.

Det innebär att den borgerliga etablissemangshöger som sprider falskt hopp, till exempel om möjligheterna till ”framgångsrik integration”, fördröjer en nödvändig realism och tillnyktring. Det är ett delikat dilemma som kräver politisk balansgång eftersom även vi måste anpassa vår problemformulering efter var allmänheten mentalt befinner sig. Pratar vi exempelvis för mycket om inbördeskrig i ett läge där vanligt folk ser det som osannolikt så skjuter vi oss i foten.

Den borgerliga etablissemangshöger sprider falskt hopp, till exempel om möjligheterna till ”framgångsrik integration”, fördröjer en nödvändig realism och tillnyktring. Det är ett delikat dilemma som kräver politisk balansgång eftersom även vi måste anpassa vår problemformulering efter var allmänheten mentalt befinner sig.

Ungefär hur länge till tror du att den liberala värdehegemonin kommer överleva?

Runt 15 år. En tämligen illiberal politik kommer att börja föras innan den liberala retoriken dumpats helt, det är troligt att återvandringen kommer motiveras med liberala argument. En hel del till synes liberala politiker är sannolikt vargar i fårakläder, som av taktiska skäl tagit till sig av retoriken utan att dela värdegrunden. En ny värdegrund kommer växa fram parallellt med en ny politik, men ibland med en viss fördröjning.

Exakt24:s bokprogram Parnassen har tidigare pratat om din bok Ur ruinerna. Kommer vi få se fler böcker från dig?

Det kommer vi förhoppningsvis. Ur ruinerna var rolig att skriva, så det kommer fler böcker framöver när jag har mer tid över. Jag har alltid velat skriva mer skönlitterärt, så det återstår att se vad det blir.

Senaste