torsdag, 11 augusti, 2022
torsdag, augusti 11, 2022

Jag saknar debatt om kvinnohatande ”feminister” och hur de förstört Sverige

När skall fejkfeminismen ta ansvar för den samhällskada som den gör mot både kvinnor och män? Debattören och författaren Katerina Janouch efterlyser en debatt om värdegrundsetablissemangets skadliga inflytande och tomma retorik.

Sommarens somrigaste månad, juli, går mot sitt slut och jag tänker på den röta som genomsyrar svensk politik. Den stavas fejkfeminism och härjar inte bara under juli månad utan under årets alla dagar, oavsett temperatur. Jag tänker på de här kvinnorna (och vissa män) som lider av vanföreställningar om sin egen förträfflighet och uppfattningen att deras värderingar faktiskt är goda. Vad drivs de av? Märker de inte vilken skada de gör? Förstår de inte konsekvenserna av sitt agerande, att det är deras politik som förstört Sverige och gjort vårt land till en synnerligen otrygg och dysfunktionell plats att leva i för oss kvinnor? Jag saknar en saklig debatt om den skada de åstadkommit, och dagligen åstadkommer i vårt land. Hur många liv som förstörts på grund av deras lögner, drev och mobbning.

Det är på område efter område som socialdemokratin och vänsterns, men även den liberala politikens feministiska anhängare förstört. Journalister som lydigt skapar drev mot oliktänkande som ifrågasätter den sjuka agendan. Politiker som beter sig som svin på sociala medier. Högt uppsatta och högavlönade tjänstemän och profiler som helt tappat kontakt med verkligheten och som sprider rena lögner för att påverka opinionen, som tragiskt nog många svenskar fortfarande tillitsfullt lyssnar på. Rättsväsendet och polismyndigheten är full med dessa aktivister. Jag betraktar faktiskt inte deras förhållningssätt som ”feminism” överhuvudtaget, för i min värld innebär att vara feminist att faktiskt kämpa för att göra tillvaron drägligare för flickor och kvinnor, inte försämra den. Men dessa individer gör verkligen allt som står i deras makt för att rasera samhället som fram tills för bara några decennier fungerade och var såväl rättvist som rimligt. Ta till exempel åklagare som inte yrkar på utvisning för dömda utländska pedofiler och våldtäktsmän. Hur är det ens möjligt? Och hur är det feminism?

Nästa exempel är skolan. Full av vänstermarinerade värdegrundsriddare som älskar att tala om alla människors lika värde men som fegt ryggar tillbaka när det blir stökigt och rörigt och när man placerat vuxna män i klasser med tonåringar och förväntar sig att tonåringarna ska hantera konsekvenserna av en förljugen migrationspolitik. Var är den debatten, gymnasietid som blivit en katastrof för dem vars skolor förvandlats till otrygga enklaver med män som anser att svenska tjejer utan slöja runt håret är horor och därmed kan utsättas för såväl trakasserier som rena sexuella övergrepp? Var är debatten om svenska killar som omringas av utländska killgäng, rånas, hånas och misshandlas? Så sent som igår pratade jag med en ung kille som vittnade om hur ett stort gäng invandrarkillar omringat honom och att han haft enorm tur som just den gången undkom med blotta förskräckelsen. Han berättade denna anekdot mest i förbifarten, som om det var något hyfsat normalt en ungdom drabbas av under sin uppväxt … Och var är debatten om mammorna till alla dessa skolbarn som far illa? Debatten blossade upp i fråga om att bussa skolbarn till en invandrartät skola i Filipstad, men snabbt uppstod drev orkestrerat av Aftonbladet där föräldrar som fann situationen olustig pekades ut som ”rasister”. Behöver jag säga att debatten dog på fläcken? Barnomsorg och skola är på många sätt en fråga som står kvinnorna nära. Bara ibland ser man mammor på sociala medier, förtvivlade kvinnor som uttrycker oro för sina småbarn och skolbarn. Men svenska så kallade feminister bryr sig inte om dessa mammor. För dem är det viktigare att prata om hur synd det är om förövaren.

Ett annat hårresande exempel på feministers rena hat ser vi just nu i vår närtid. Det är ett övergrepp så vidrigt att jag knappt orkar ta in vidden av det. En 9-årig flicka i Skellefteå misshandlades och våldtogs nästan till döds av en afrikansk migrant, kallad ”pojke” i mainstreammedierna (han misstänks ha farit med osanning om sin ålder). Men har dessa mediers opinionsbildare stormat kring det faktum att skolan visste att ”gossen” var förövare? Att denna farliga individ fick röra sig fritt bland intet ont anande flickor och kvinnor, trots att han vid flera tillfällen utsatt flera för diverse attacker? Nej, de ”goda” mediernas så kallade feminister ojar sig över att folk är förbannade på en individ som våldtagit och nästan dödat ett barn. Det är där fokus ligger. Förklara gärna för mig hur människor som koncentrerar sig på att fördöma medmänniskors upprördhet och medkänsla med det våldtagna barnet ens kan se sig själva i spegeln? Hur kan de på fullt allvar genuint tycka att deras handhjärteposerande är sunt och normalt?

Ett annat färskt och lika talande exempel är vänstermänniskor som är i uppror över att Sveriges Television bjudit in den homosexuella debattören Luai Ahmed att diskutera problemet med islam och deras syn på homosexuella (i förlängningen givetvis även problemen med denna aggressiva ideologi som förordar kvinnoförtryck). Ahmed är ingen lydig invandrare, han kommer från Jemen där han riskerar att dödas för sin sexuella läggnings skull och för att han kritiserar islam. Svenska så kallade feminister inbillar sig på fullt allvar att slöjan som täcker kvinnors hår är ett harmlöst, frivilligt plagg som det är feministiskt att ”välja”! Var finns debatten kring att de här naiva kvinnorna i Sverige försöker ursäkta slöjförtrycket? Var finns debatten att moskéerna är fulla av predikanter som manar till hat mot bögar, judar och ”otrogna” svenskar? Var finns debatten kring att det byggs allt fler moskéer, som är ett synligt bevis på att den kvinno- och homosexfientliga ideologin islam är på väg att kolonisera vårt sekulära land? I Iran slåss kvinnorna med näbbar och klor för att slippa gömma håret i slöja. I Sverige går fejkfeministerna kvinna ur huse och försöker normalisera förtrycket. Var är debatten om hur de föreställer sig livet under en burka? Varför klär de sig inte själva i heltäckande tygsjok och flyttar till första bästa muslimska land, om de nu anser att denna ideologi är frivillig och harmlös för kvinnor och homosexuella?

Jag skulle kunna fortsätta rada upp exempel efter exempel. Dagligen ser jag denna perversa attityd, klädd i feminismens skrud, florera på tidningarnas debattsidor och i våra statligt godkända teve- och radiosändningar. Jag ser hur hatet mot kvinnors frihet reproduceras i reklam och på film. På Malmös museer pågår just nu en utställning med syfte att normalisera islamistisk religiös klädkod, hur kvinnor bäst paketerar sina kroppar och sin hud i heltäckande tyger för att inte provocera mäns sexualitet. Fejkfeministerna anser detta säkert vara höjden av kvinnofrigörelse. Visst har en och annan röst höjts mot detta vansinne, men det stora, ilskna drevet uteblir. Vi finner oss och vänjer oss. Att inte riva upp himmel och jord är att ge sitt tysta medgivande till att kvinnoförtrycket fortsätter bre ut sig. Jag saknar debatten om vad det innebär för oss. Redan nu pågår en jättelik backlash mot inte bara Sveriges utan Europas kvinnor. Det är konsekvensen av öppna hjärtan och stängda hjärnor-politiken. Av självskadebeteendet som går ut på att ge bort våra länder till moderna kolonisatörer, vars ideologier står i strid mot våra öppna demokratier. Fejkfeministerna förråder flickorna och kvinnorna, i längden även sig själva. Men när de förstår kommer det vara försent. Jag saknar debatten om vad det kommer att innebära, för oss alla.

Senaste