Ulf Kristersson talade på förmiddagen för en klart glesare Almedalspublik än Magdalena Andersson. Kanske var det på grund av regnet, kanske var det för att en statsminister alltid väcker ett särskilt intresse. Trots alla möjliga förklaringar till den begränsade publiken är här ett problem antytt – Kristersson är inte tillräckligt intressant, människor fångas i allt för liten grad av vad han vill säga.
När Kristersson började tala var det också svårt att uppleva ens skuggan av en stor statsman. I stället väcktes intrycket av en förnumstig magister som ville förklara för sina elever hur det ligger till.
Budskapet var att politisk förändring är möjlig och talaren pekade på ett antal politiska segrar på senare tid. Kristersson framhävde här Vattenfalls utredning om utbyggd kärnkraft, inträde i Nato och hemabort. De två sista sakerna ser jag personligen endast som tecken på ett hur ett alltmer verklighetsfrånvänt politiskt etablissemang gräver ned sig allt djupare i den politiska dyn. Om detta är vad moderatledaren menar med politisk förändring, undrar jag om han över huvud taget vet vad politisk förändring vill säga.
Hans problembeskrivning förefall också något vag och ofokuserad. Visst nämnde han så kallade utsatta områden, liksom den galopperande brottsligheten. Men han uppehöll sig ännu längre vid skattenivåerna och gav på detta område ett av få viktiga och tydliga vallöften: sänkt skatt på Investeringssparkonto. Att den redan låga skatten på ISK skulle tillhöra Sveriges stora samhällsproblem är svårt att se.
På ett område var han dock befriande klar och tydlig: han ville att hans regeringsunderlag skulle bestå av Kristdemokraterna, Sverigedemokraterna och Liberalerna. Han lyfte i detta sammanhang fram positiva egenskaper hos respektive parti, och gav för första gången mig veterligt ett oreserverat erkännande för SD:s insats i svensk politik, även om han felaktigt rubricerade deras roll som att ha pekat på problemen med ”bristande integration”. Mer insiktsfullt vore att säga, att SD insett problemen med invandring.
Som oppositionsledare vill han alltså framstå, som den som samlar SD, KD och L för en reformagenda. Men har han vad som krävs? Har han en tillräcklig insikt om Sveriges problem, är han den som kan väcka det slumrande svenska folket?
Ille faciet? Jag tvivlar.
