Oppositionen har varit påfallande kraftlös under den gångna mandatperioden, trots en närmast ständigt pågående regeringskris. Regeringen, eller närmare bestämt regeringarna, har försökt att avpolitisera sin egen roll. Pandemin och Ukrainakrisen har skickligt nyttjats för att blockera den inrikespolitiska diskussionen.
Oppositionen har inte vågat att utmana etablissemangets narrativ, utan har snarast försökt att förstärka dem. Den har försökt, i den mån den helt enkelt inte varit tyst, att framstå som ännu mer coronahysterisk, som att den hatar Ryssland ännu mer än regeringen. Det kunde uppfattas som en riskfri strategi, men samtidigt är det uppenbart att den inte förmått utmana regeringen i något relevant avseende.
I valrörelsen har dock mediefokus skiftat, den inrikespolitiska diskussionen har åter kommit i blickfånget. Det har inte varit möjligt för Socialdemokraterna att undanhålla diskussionen om exempelvis gängkriminalitet och elbrist. Detta har gynnat oppositionen och särskilt SD, och det gör att den torde i alla fall ha skuggan av en chans att utmana regeringen.
Socialdemokraterna har försökt att ta udden av oppositionens kritik genom att i delar överta dess problembeskrivning och lösningsförslag. Det kan övertyga en och annan, men detta sker med minskad trovärdighet och förstärker också oppositionens verklighetsbeskrivning.
Socialdemokraternas valrörelse har i flera avseenden också blivit mindre lyckad än den förra, då de lyckades mycket väl med att identifiera oppositionens svagheter och bedriva negativ kampanj mot den. Deras negativa kampanj mot SD gällande förmenta Rysslandskopplingar känns långsökt och har liten koppling till den genomsnittlige väljarens livsvärld. Intelligentare vore att hota med alltför långtgående ekonomisk högerpolitik, men eventuellt att denna dörr uppfattas som stängd i och med samarbetet med Centerpartiet.
Det kommer dock inte bli en promenadseger för oppositionen. Trots en valrörelse som i hög grad går deras väg går det inte att kompensera för en hel mandatperiods försummelser. Det bör också påpekas att Socialdemokraterna för varje val kan påräkna allt fler klientröster från den invandrade befolkningen. Bara under fjolåret beviljades 75 000 medborgarskap och de vanligaste ursprungsländerna är Syrien, Somalia och Afghanistan – folkgrupper som pålitligt röstar på Socialdemokraterna.
Opinionsundersökningar visar ett mycket jämnt läge, ena dagen leder vänsterblocket och andra dagen leder högerblocket. Det torde vara önsketänkande att utgå från att opinionsundersökningarna är viktade till vänstersidans fördel, exempelvis genom att det finns ett slags skämsfaktor för vissa att tillstå att de röstar SD – en skämsfaktor som nu möjligen utsträckts till hela högerblocket. Också vänstersidan skulle i någon mån kunna vara underskattad, exempelvis därigenom att icke-svenskar i lägre grad svarar på enkätförfrågningar. Min utgångspunkt är att opinionsinstituten försöker att lyckas så väl som möjligt i sina skattningar, för att de är så illa tvungna, om de vill bevara sin trovärdighet.
Det förefaller mig uppenbart att valet kommer att bli mycket jämnt och det finns sådant som talar till regeringens fördel, exempelvis att sittande regeringar tenderar att vinna tillbaka väljare i slutet av valrörelser.
Men det gäller för oppositionen att de sista skälvande dagarna av valrörelsen skapa en känsla av att det går att vinna, att opposition är möjlig. Ja, att en annan utveckling för Sverige är möjlig.
