Free Porn
xbporn
tisdag, 16 juli, 2024
tisdag, juli 16, 2024

Fredsfilosofen

Den kände tyske filosofen Jürgen Habermas tillhör de som vågat betrakta Ukrainakriget med eftertanke och kritisk distans. Hans avvägda fredsbudskap kan vara en inspiration också för dem, som i likhet med undertecknad, tillhör hans ideologiska fiender. Han har i detta fall, trogen sin gamla föresats att försvara rationaliteten, lyckats göra en sansad bedömning av situationen i en tid när endast känslor talar.

Den som har läst humaniora eller samhällsvetenskap på universitet de senaste decennierna har varit tvungen att befatta sig med den tyske filosofen och sociologen Jürgen Habermas. Teoretiska begrepp som borgerlig offentlighet och kommunikativt handlande har använts till leda av uppsatsskribenter och forskare. Kortfattat är han en företrädare för ett slags nyupplysning som betonar det universella förnuftet och det rationella samtalets roll för samhällelig progression. En perfekt filosof för den liberala tidsåldern.

På senare tid har han dock sagt sådant som är mindre uppskattat. Han har nämligen tagit ställning i den pågående Ukrainakonflikten, på sätt som väckt upprörda känslor i den tyska offentligheten, inte minst bland dem som uppfattar sig som hans meningsfränder. Det rör sig om två långa texter i Süddeutsche Zeitung – en vid krigets början och en för halvannan månad sedan. Jag tycker bägge innehåller sådant som är väl värt att fundera över, trots att jag kommer från ett helt annat håll.

Texterna är publicerade vid två väldigt olika skeden i den tyska och västliga debatten i kriget. Den första av de två texterna, ”Krieg und Empörung” (”Krig och upprördhet”), publicerades 28 april 2022 när Tysklands förbundskansler Olaf Scholz ännu såg möjligheter till fred och försökte begränsa konflikten. Habermas såg dock att Scholz fick omfattande kritik av en självrättfärdig och aggressiv medieopinion som drevs endast av känslor och inte ville se situationens komplexitet. Han hade en klar blick för vad detta slags stämningar kunde leda till.

Till skillnad från under coronaepidemin, då Habermas på ett paradoxalt sätt rycktes med i den allmänna hysterin, menar Habermas här att det finns en stor risk med att agera i affekt och låta den egna moraliska upprördhet bli till ett slags rättesnöre. I förlängningen finns alltid risken att kriget eskalerar och att Tyskland och väst övergår till att bli en direkt krigförande part. Habermas noterar också, något som många obegripligt nog verkar förbise, att Ryssland med tanke på att det är en kärnvapenmakt inte kan förlora ett konventionellt krig, utan förhandlingar måste till förr eller senare.

83-åringen Habermas försöker också förstå dessa nya krigsstämningar i termer av en generationskonflikt. Medan det under efterkrigstiden varit självklart att konflikter löses med förhandlingar och att krig i görligaste mån undvikes ropar nu de unga efter krig. Han säger träffande om den unga woke-generationen: ”de som uppfostras till känslighet i normativa frågor, till att inte dölja sina känslor, och att så högt som möjligt fordra engagemang.” För dessa unga saknas förmågan till avvägda resonemang – deras känslor har vänt dem från pacifister till krigsentusiaster på en dag.

Att det rör sig om en generationskonflikt är också tydligt i Sverige. Om någon undantagsvis – som exempelvis den tidigare ambassadören Sven Hirdman – släpps fram för att föra ett kvalificerat säkerhetspolitiskt resonemang om konfliktens olika sidor i etablerad svensk media är det nästan undantagslöst en pensionär. För de yngre finns det ingen seriös konflikt, utan det handlar för dem som gällande allt annat om något slags moraliskt poserande – ungefär som att skrika Black Lives Matter. Att det kan få några konsekvenser i sinnevärlden har de aldrig övervägt. All gammal kunskap om Sveriges säkerhetspolitiska doktrin, om neutralitetspolitiken, om kärnvapen, synes bortblåst.

Habermas tog till orda åter igen för en dryg månad sedan. Då var situationen en annan. I Tyskland hade krigslobbyn vunnit till den grad att man börjat skicka stridsvagnen Leopard, ett svårt beslut för en nation som upplevt andra världskriget. Habermas ville då åter varna för eskaleringen, för risken för kärnvapenkrig och plädera för den nödvändiga freden. Han påpekade då också helt riktigt att det faktum att Tyskland skickar vapen också medför ett ansvar, att Tyskland i och med att landet understöder kriget och också har ett ansvar för freden. Det faktum att ett land sänder vapen till ett krig innebär inte en moralisk frisedel, utan tvärtom att det moraliska ansvaret för kriget ökar. Ett viktigt budskap som sällan hörs.

Det är sällan jag hållit med Habermas vare sig politiskt eller filosofiskt, men det måste framhållas att han här har hamnat helt rätt. Han är en av få som visar vägen mot en lösning på konflikten, medan de flesta i offentligheten endast talar om mer vapen, utan att ha en tanke på vad det kan leda till. Den erfarenhet ett långt liv med krig och fred medfört har gjort honom till ett ljus i det intellektuella mörker som den europeiska debatten är just nu.

Senaste