Plötsligt ser man den svenska flaggan överallt. Människor som annars knappast skulle flagga vid en högtidsdag går plötsligt draperade i svenska flaggan. Alla talar om Sverige, hur viktig Sveriges framgång är. Svenskfientligheten synes bortblåst. Vad har hänt? Det har så klart varit fotbolls-EM.
Vad skall man säga om detta? Är det ett tecken på att nationalismen är efterfrågad? Visst kan det verka hoppingivande att så många plötsligt bryr sig så mycket om Sverige och dess öden, och den positive kan vilja se det som ett tecken på en utbredd nationalism. Men något skaver med bilden. En iakttagelse är att också djupt anti-nationella personer som Annie Lööf och Annika Strandhäll har vid tillfälle visat sig i matchtröjor.
Det tycks alltså inte vara så att fotbollsintresset och nationalismen går hand i hand. Det finns de som ena dagen skriker sig hesa om Sverige och andra dagen påstår att det inte finns någon svensk kultur, utan att de upplever någon motsägelse här emellan. Att heja på Sverige på fotbollsläktaren eller i TV-soffan, innebär inte att man verkar för Sverige i sin övriga gärning.
Vad söker då dessa fotbollsfans med sitt sportengagemang? De söker för det första spänning. Fotboll är gjort för att maximera spänningen hos åskådarna. Ständigt kan ett avgörande mål förändra förutsättningarna och göra förlorare till vinnare.
Men ännu viktigare är detta: de söker en identitet som inte kostar något. Att heja på ett fotbollslag kostar ingenting. Det bottnar inte i någon verklig lojalitet, i några verkliga förpliktelser. Inga ställningstaganden kan sägas följa av detta.
De rester av verklig identitet som fanns i fotbollen börjar försvinna. Det har redan skett på klubblagsnivå, där köpare säljs och köps hit och dit, men börjar också ske på landslagsnivå. Ett medborgskap är lätt vunnet i dag. Fotbollsidentitetens flytande identitet passar den nyliberala globalismens perfekt, då den inte bottnar i något och kan köpas av var och en till priset av en landslagströja.
För fotboll har ingenting med Sverige att göra. Den har inget med några specifikt svenska traditioner eller förhållanden att göra. På många sätt är det tvärtom den perfekta globalistiska sporten. Dess regler är universella, lätt att förklara för var och en på hela jordklotet på en kvart. De kräver ingen särskild kulturkompetens för att förstå.
Den erbjuder en perfekt möjlighet till eskapism, en möjlighet att strunta i alla verkliga problem som det verkliga Sverige har. Det är så mycket lättare att fokusera på elva män som sparkar en boll.
För verklighet finns det nog av. I onsdags sköts en polisman ihjäl i Biskopsgården i Göteborg. Misstänkt är en 17-årig gängmedlem med arabiskt namn. I ljuset av detta bleknar inkast, hörnor och ribbträffar.
Jag tror alla bör rannsaka sig själva. Vilket väckte störst sorg, att ”landslaget” åkte ut ur Fotbolls-EM eller mordet på polismannen? Det är i alla fall tydligt vilket som märktes mest på stan.
Detta håller inte. Proportionerna måste återställas.
