onsdag, 5 oktober, 2022
onsdag, oktober 5, 2022

Extremt politiskt korrekt journalist skriver extremt politiskt inkorrekt roman

Ibland kommer kritiken mot den politiska korrektheten från ovanligt håll. Den SD-hatande journalisten Sebastian Mattsson har nu skrivet en roman som leker med historierevisionistiska teser och diskuterar yttrandefrihetens gränser. Den är intressant som idé, men i utförandet märks bakgrunden som klickjournalist litet väl mycket.

Sebastian Mattson heter en politiskt korrekt journalist. På twitter kan han komma med dylika medelklassängsliga utfall: ”Skillnaden mellan V:s och SD:s ideologiska rötter är skillnaden mellan Marx och Hitler, och tycker du på fullaste allvar att det är ”lika illa”, då är du dum i hela huvudet.” Han jobbade tidigare som klickjournalist på Expressen, men sade upp sig för att ägna sig åt skönlitterärt skrivande.

Detta skulle väl inte ha något större intresse om det inte vore för att han nu skrivit en mycket märklig roman, Kungen av content (It-lit, 2022), ja, på flera sätt en av de senaste årens märkligaste. Den handlar om en 28-årig man, vars flickvän har lämnat honom och som i likhet med författaren har lämnat en anställning på Expressen. Det är en ung man som suktar efter att ge sitt liv innehåll, så kallat content.

En som sannerligen kan erbjuda honom sådant content är fyllot Paul Anér. Denne är en äldre man som inte gör något annat än att dricka på dagarna, men som ändå uppfattar sig som en expert på alla möjliga ämnen, särskilt litteratur och musik. Huvudpersonen blir omåttligt fascinerade av denne Anér och försöker göra allt för att utröna vem det är.

Snart förstår han att han skrivit en roman, Att förneka, och halva boken består av att denna roman interfolieras i den precis anförda ramhandlingen. Boken i fråga är minst sagt kontroversiell. Den handlar om att en kvinnlig judisk forskare upptäcker att en detalj i förintelsen, ett förintelseläger, aldrig existerat. Hon brottas sedan romanen igenom med frågan om hon bör ge offentlighet till frågan eller ej. Har sanningen ett absolut värde eller är sanningens konsekvenser det viktiga? Hon väljer till sist att vänta med publicering till sin död, att placera en redogörelse för fyndet i ett bankfack.

Själva lägret udawać, polska för ”att hitta på”, är inte något som någon har påstått har funnits, så det går knappast att misstänka att romanen avser att ifrågasätta någon faktiskt del i förintelsehistorien, utan den ställer hellre en teoretisk fråga. Den ställer frågan: får konsten göra vad som helst, också ifrågasätta det som är vårt tids viktigaste trossats?    

Det är verkligen inte självklart i dagens kulturliv att svaret skall vara jakande. I en tid av triggervarningar och intersektionell teori kan tanken på konstens frihet snarare uppfattas som ett svunnet, romantiskt ideal, ”ett manligt privilegium”. Romanen är alltså sprängstoff, särskilt som den prövar sin tes på den förmodligen mest kontroversiella av alla frågor i vår tid.

Det är alltså en anmärkningsvärd bok som måste nämnas på grund av dess ovanliga tematik. Den har också några andra styrkor, till exempel känns skildringen av fyllot Paul Anér, samt hans märkliga omgivning bestående av kufar och nonkonformister, levande och genuin.

Men den har också påtagliga svagheter. Författaren verkar ha omfattande beläsenhet i amerikansk litteratur, men förefaller sakna den kännedom om svensk litteratur som behövs för att utbilda en litterär stil på svenska. Kvällstidningsprosan fungerar inte här. Det finns också ett stort antal hantverksmässiga problem, som exempelvis att sådant som varje normalbegåvad läsare själv kan lista ut från Anérs roman, förklaras med en närmast parodisk övertydlighet i ramhandlingen.

Det är synd att idén fallerar något på utförandet, men också en fin tanke räknas.

Senaste