söndag, 7 augusti, 2022
söndag, augusti 7, 2022

Ett styrkebesked för högern

Pandemin var inte konservatismens bästa stund. Men flera tecken visar på att något nu håller på att förändras, att ett slags nytändning håller på att ske. Gårdagens presidentval i Frankrike bekräftar denna bild.

Pandemin har på många sätt varit etablissemangets revansch. Det har varit svårt att komma ut med något samhällskritiskt budskap under dessa förhållanden, och det har inte heller varit uppenbart vad som i så fall skall sägas. Corona splittrade och marginaliserade oppositionen.

Flera tecken tyder dock på en vändning. Det nationalistiska partiet Chega lyckades i parlamentsvalet i Portugal i januari, såsom det första partiet i sitt slag, att komma in i parlamentet. Vox gjorde ett mycket bra regionalval i februari. Parlamentsvalen i Ungern och Serbien gick likaledes högerns väg.

I helgen var det så dags för ett betydligt viktigare val, ett val i kärnan av Europa, det franska presidentvalets första omgång. Även om sittande president Emmanuel Macron fick klart flest röster, måste det sägas att Marine le Pens 23,1 procent är ett styrkebesked. Det är det bästa resultatet någonsin för en kandidat för Nationella fronten (eller Nationell samling som det nu heter). Detta skedde samtidigt som de övriga nationalistiska kandidaterna Eric Zemmour och Nicolas Dupont-Aignan fick 7,1 procent respektive 2,1 procent. Det bör också sägas att inte heller alla övriga partiers kandidater ägnat sig åt den värsta wokeismen, vilket gör att det inte heller blir rätt att sätta alla deras röster på detta konto. Det ser jämnt ut inför andra valomgången, då Macron ställs mot le Pen, och eventuellt väntar en politisk jordbävning om en dryg vecka.

Jag tycker det förefaller uppenbart att något har hänt, att det sker ett slags nytändning för den parlamentariska konservatismen. Det enklaste sättet att förstå detta är att pandemieffekten håller på att klinga av och att ett mer normalt politiskt landskap återvänder. Det strukturella politiska problemet som gjort att olika typer av alternativa partier växt fram, att Europas ursprungsbefolkning håller på att ersättas av invandrare, är inte löst. Distraktioner som pandemin kan i längden inte hålla tillbaka en politisk utveckling som är grundad i hårda fakta.

Vissa skulle förstås säga att Europas väljare har hela sin uppmärksamhet riktad mot öst, att den politiska ångestekonomin nu bara förmår att hantera Ukrainakriget och inget annat. Men väljare bryr sig i regel inte så mycket om utrikes- och säkerhetspolitiska frågor, och frågan är hur länge denna konflikt förmår att hålla Europas folk i sitt grepp. Om den inte ytterligare eskalerar och sprider sig, kanske hela frågan börjar uppfattas som alltför abstrakt för att styra röstbeteendet. Den förvisso långt mindre konflikten på Krim 2014 kan inte sägas ha påverkat väljarnas politiska preferenser i någon högre utsträckning.

Vissa effekter av konflikten kan dessutom snarare sägas driva väljarna i konservativ riktning. Jag tänker här särskilt på de ökande bränsle- och matpriserna. Detta missnöje bidrog med all sannolikhet till det positiva valresultatet för le Pen.

För första gången på länge har det uppstått en mer omfattande kritik mot Europas gröna partier, för att inte ha erbjudit realistiska lösningar på energiproblemen. De partier som har kritiserat alltför långtgående restriktioner mot Ryssland, vilka riskerar att slå tillbaka mot Väst, har också trumf på hand.

Men det gäller för Europas konservativa partier att göra rätt saker. Om nationalistiska partier till exempel, i något förfelat försök att inte bli anklagade för att vara ”Putinister”, börjar förespråka ännu hårdare sanktioner mot Ryssland, riskerar det att slå tillbaka.       

Senaste