torsdag, 21 oktober, 2021
torsdag, oktober 21, 2021

Ernst Jüngers skugga över svensk debatt

Efter en provocerande tweet av Ivar Arpi har Ernst Jüngers politiska uppfattningar åter blivit omdiskuterade. Simon O. Pettersson konstaterar att han är större som författare än som ideolog.

Det är mycket tal om nazismen i svensk debatt. Det anses att man bör varna för den i tid och otid. Ibland utsträcks varningarna till att mera allmänt handla om olika mellankrigstida fenomen, vilka på det ena eller andra sättet kan anknytas till nazismen eller i alla fall väcka oro.

Företeelsen är inte ny. Den numera förstummade och bortglömda skribenten Eddie Tistelgren skrev den 13 juli 1997 en uppmärksammad ledarkrönika i SvD om sin tids debattklimat, ”En studie i skräck”. Där heter det bland annat: ”Göran Greider är rädd. Däremot inte förvånad. ’Jag är bara skakad.’ Ofta ’stirrar’ han ’med skräck’ på sådant han läser i tidningarna. Stirrar på en skugga: skuggan av Weimarrepublikens Tyskland.

Mer konkret, stirrar Greider på kolumnen för osäkra väljare i varje ny opinionsundersökning. Han vet vilka siffror nationalsocialisterna fick i Tyskland 1928 – och två år senare. Han vet vad Jünger, Schmitt, Spengler och van den Bruck publicerade för texter decenniet före maktövertagandet. Han har läst vad Botho Strauss och Per Landin skriver i dag, och han är mycket ängslig ny. Weimar, igen.

Landin, Strauss. Weimar. Kullbom. De Geer. Ständigt detta Weimar. Svante Nordin – en tidsinställd bomb. Alf W Johansson – en svensk Ernst Nolte. Weimar, déjà vu, all over again.”

Trots att det har gått ett kvartssekel sedan Tistelgrens text verkar ingenting ha förändrat sig, förutom att allt utspelar sig på twitter numera. Denna gång var det Jüngers namn som väckte vänsterns harm. Ivar Arpi twittrade: ”Hemmets trygghet garanteras ytterst av fadern som, flankerad av sina söner, möter angriparen på tröskeln med yxa i hand. Ett folk som glömmer av det är lätta att kuva.

Tror Ernst Jünger hade helt rätt i det.”

Denna, jag gissar medvetna och därför skickliga, provokation fick hela vänstertwitter att skaka. Att förespråka våld och dessutom hänvisa till Ernst Jünger, hur vågar han? Längst gick som vanligt den självutnämnde historikern Henrik Arnstad, som skrev: ”Nu hyllar Ivar Arpi den nazityske officeraren Ernst Jünger som våldsideal (sic!). Varför är ingen förvånad? #radikalisering”

I själva verket hade Arpi, listigt nog, tagit ett citat ur en essä om Jüngers ”Skogsvandringen” av den syndikalistiskt orienterade Daniel Wiklander. Citatet är egentligen inte mer kontroversiellt än att det uttrycker rätten till självförsvar. Den verkliga händelse som citatet anspelar på var dessutom en situation där en socialdemokrat fredade sig mot en nationalsocialist. Men kombinationen av Jünger, Arpi och yxa blev till ett oemotståndligt byte för Twittervänstern.

Hur är det då med Arnstads påstående att Jünger skulle vara ”nazitysk officer”? Påståendet är medvetet vilseledande. Han tjänstgjorde förvisso i den tyska armén under kriget, men det innebär lika litet att han var nationalsocialist, som att varje svensk militär kan anklagas för att vara socialdemokrat. Tvärtom skrev han år 1939 den förmodligen mest anti-nazistiska boken som kom att publiceras det året, På marmorklipporna. Han avskedades till slut från armén i slutet av kriget, då han hade viss koppling till de män som genomförde attentatet mot Hitler den 20 juli.

Vad skall man då säga om Jüngers politiska uppfattningar? Går det över huvud taget att tala om en politisk uppfattning under ett liv som sträckte sig över hundra år (1895–1998). Jag skulle göra följande bedömning: på 20-talet var han, mycket allmänt formulerat, nationalradikal, och blev också något en fixstjärna för denna rörelse, genom sin mycket gripande första världskrigsskildring I stålstormen (Im Stahlgewittern). När den nationella revolutionen kom, kom den emellertid på ett annat sätt än han önskade, den var långt ifrån den heroiska resning han drömt om. Han blev alltmer kritisk, inte bara till nationalsocialismen, utan till politikens möjligheter över huvud taget. Hans radikalt antipolitiska tänkande kom då i stället att handla om hur man kan hävda sitt andliga oberoende i en genompolitiserad tid, hur det är möjligt att i massamhällets tid undandra sig dess inflytande.

Skogsvandringen var en metafor för detta förhållningssätt. Skogsvandringen äger inte bara rum i skogen, utan kan också äga rum i staden. Det handlar om att, om blott för ett ögonblick, leva autentiskt. Ett annan sätt som Jünger kom att åskådliggöra detta på var genom sin gestalt ”anarken”, den som inte låter sig härskas över. Anarken skall inte jämföras med anarkisten som spränger tåg i luften för att uppnå sin sak. Anarken uppfyller sina plikter och följer samhällets regler, men det finns hos honom ett rum som ingen kommer åt, där han kan andas fritt. Hans tänkande förblir oberört.   

Detta är lockande tankar, jag har ibland själv känt dess dragningskraft, men de är inte utan problem. Det bör sägas att han redan under sin levnad kritiserades ”från höger”. Hans tidigare sekreterare Armin Mohler beskyllde honom för ”Gärtnerkonservatismus”, trädgårdsmästarkonservatism, och kritiserade hans långtgående kompromisser med förbundsrepubliken. När Europa står i ruiner behövs inte bara andligt motstånd, utan motstånd av ett mera handgripligt slag. Att vägra att befatta sig med politik är då inte längre möjligt. Det inser också hans romanfigurer i På marmorklipporna, vilka till sist måste fly sin estetiska tillvaro och välja striden.

Jag personligen ser alltså inte Jünger primärt som något slags politisk eller ideologisk förebild, utan som en stor författare, en av det gångna seklets främsta. Visst finns där, som hos alla stora författare, sådant som kan inspirera på alla livets områden, men Jünger bör hämtas fram ur biblioteken inte för sin politiks skull, utan för sin litteraturs. Om Arpi-debatten leder till någon ytterligare Jünger-läsare är jag nöjd.

Senaste