”Du är inte svensk förrän du läst Moberg”, hade min far då sagt, när han såg boken vila på datorbordet. Jag läste ut boken, skrev en mindre uppsats och fick ett gott betyg av min lärare.
Det skulle dröja ett tag innan jag på nytt bekantade mig med Moberg, och då var det mest för att studera det svenska språket. Men så kom dagen för inte så länge sedan då jag fick en present av min goda författarkollega. Det var en liten röd bok av Vilhelm Moberg, med titeln Brudarnas källa (1946).
Bokens tematiska idéer är typiskt Moberg; existentiell ångest, grubblerier, det mörkas skönhet och botgöring utgör grunden för de 150 sidor som tar oss genom fyra olika tidsepoker i svensk historia, skildrat genom ögonen på fyra historiskt besläktade spelemän som under midsommaraftonen lider döden. I Mobergs berättelse är döden och dess rike representerat av källan, en hednisk gudom som gömmer sig under en källa av det renaste vatten:
Nere i mörka jordens grund brusar mina ådror, som ingen känner. Men här rinner jag upp nedanför kullen, här speglar jag ekarnas kronor och följer släktenas gång genom världen. Jag är källan, jag är början. Visst är det Moberg och ingen annan som kan ge döden ett så svenskt uttryck.
Boken tar sin början med att introducera speleman Anders Eriksson som i flaskans botten kämpar med ett skamset förflutet när han under midsommaraftonens timmar på Ekekullen har satt sig till rätta inne i den ihåliga eken för att spela på sin fiol till en firande publiks förtjusning. Därpå följer tre av hans förfäders berättelser, med en spännvidd på flera tusen år. Varje spelemans historia griper tag om läsaren, gäckar nyfikenheten om våra förfäders liv och den svenska kulturens historia. Kärnfulla på samma gång poetiska meningar avlöser varandra från pärm till pärm.
Men så var det en spelemans historia som greppade tag om mig på ett helt annat sätt än vad de andra hade lyckats göra. Den spelemannen var Anders Eriks Son, en ung man som ljuder sitt speletyg på Ekekullen i början av 1700-talet. Men snart skulle musiken, liksom livsglädjen, komma till ett slut när riket låg i sjukdom – böldpesten hade slagit rot i Norden med ett skepp från de östra länderna.
Snart var hela luften, jorden och vattnet förskämt. Kyrkogårdar fylldes av böldinfekterade lik så till den grad att man började gräva jord i åkrar och skogar. Anders och hans familj, bestående av syster Katarina, mor och far, tryggar sin hälsa genom att isolera sig från omvärlden. De lever stringent vad gäller allt från kost till rörlighet. Ingen får lämna gården och huset.
Då kommer snart en tiggare till deras dörr. Han berättar för familjen att han inte har varit i närheten av anstuckna hem när han ber dem om en nattvistelse. Fadern, som familjens beskyddande huvud, beordrar tiggaren att gå sin väg, men den hulda modern vill inte veta av sådan ”okristlighet” under taket. Hon visar istället stor barmhärtighet för tiggaren och ordnar en sovplats i höladan.
De ger honom stop med mjölk och brödkakor. På morgonen när solens eldar brinner i trädkronorna upptäcker familjen att tiggaren har på sig en präktig vadmalsrock till sina gamla söndriga byxor.
Fadern känner igen rocken, och visst måste det ha varit just den rocken som en ung bonde i Hultakvarn ägde. Om så var fallet skulle det innebära att tiggaren gjort sig skyldig till gravplundring, och om det stämde så måste han ha ljugit när han påstod att han gått alla anstuckna hem förbi.
Det tar inte lång tid förrän syster Katarinas tunga svartnar som kolet i gruvan och jäsande bölder bubblar i den annars så späda huden. Katarina lämnar världen i tunga plågor, begravs i ett närliggande gärde. Hemskheterna skulle återvända till huset när fadern uppvisar samma symptom som hans dotter hade gjort innan hon togs från jorden.
Han lägger sig i höladan där tiggaren hade fått nattvistelse. Sonen Anders drar denna gång skottkärran ensam till gärdet. Så kunde barmhärtighet bli belönad, men modern ville inte ångra en god gärning, förlitade sig på en välsignad räkning av Herren när domens dag ringer sina klockor. Strax efter begravs hon jämte fadern.
Ensam i huset räknar Anders sina dagar. Han beslutar sig för att hämta sonen han delar med sin döda fru från ett anstucket hem. Tillsammans spenderar de tiden med att tacka makterna för det dagliga näringsintaget och för att ha livet i behåll. Så kommer dagen då Anders under morgonkontrollen räcker ut en svart tunga mellan sina magrade vita läppar.
Han fattar beslutet att överlämna sonen till en äldre tant i krokarna som har överlevt sin familj. På midsommarnatten spelar Anders Eriks Son sin lira uppe på Ekekullen. Han nedstiger kullen och renar sina variga bölder i källan. Han lider i det renaste vattnet en diger död.
Så kunde barmhärtighet bli belönad, säger Moberg, när man släppte in en listig och svart tunga i sitt fredade hem. Vad berättelsen om Anders Eriks Son förtäljer dagens läsare torde kanske vid detta lag stå tydligt. Det krävs mod att lyssna på förnuftet framför barmhärtigheten. En välsignelse är inte att vänta.
