Tidöavtalet gör att både Liberalerna och Sverigedemokraterna måste hålla en något lägre profil i sina hjärtefrågor och anpassa sig till den linje som partierna gemensamt kommit fram till.
Nu har dock ett offentligt gräl uppstått. SD:s klimat- och miljöpolitiske talesman Martin Kinnunen klagar i Dagens Industri över att samarbetet med klimatministern Romina Pourmokhtari inte fungerar. Kinnunen säger bland annat: ”Det är en märklig situation. Jag har aldrig träffat ministern. Ministern har överhuvud taget inte kommit till samarbetspartierna och träffat oss alla vid något tillfälle. Så det är ingen vidare bra kontakt med riksdagsledamöter från ministerns sida.”
Pourmakhtari skyller på att det är mycket annat att göra, men det är svårt att se det som något annat en markering. Detta särskilt då Pourmokhtari i övrigt gjort sig känd som en stark SD-kritiker. Hon har bland annat sagt att hon ”beklagar att de finns”. En del Sverigedemokratiska riksdagsledamöter har omvänt varit hårda i sin kritik av ministern och ifrågasatt hennes kompetens för uppdraget. Elsa Widding har gått längst och sagt: ”Snart kan nästan vilken ungdom som helst plockas in från gymnasiet och bli minister.”
Det Tidöavtalet faktiskt säger om området är förhållandevis sparsmakat. Det finns ett kapitel som heter ”klimat och energi”, men tonvikten är på det senare ledet. För att förenkla något handlar kapitlet framför allt om att skapa förutsättningar för kärnkraftsutbyggnad och god energiförsörjning. Dessa, mer konkreta delar av avtalet, handhas av energiminister Ebba Bush.
Det som står specifikt om klimat är betydligt mer allmänt. Vi citerar det första stycket: ”Sveriges klimat- och miljöpolitik ska vara ambitiös. Svensk konkurrenskraft ska värnas. Vår gemensamma klimat- och miljöpolitik utgår från förvaltarskapstanken och strävar efter att hitta de mest kostnadseffektiva åtgärderna, som samtidigt inte skadar näringar och landsbygd. Med utgångspunkt i Sveriges utsläpp i relation till omvärldens är det viktigt att även ha ett globalt perspektiv. Politiken måste stämmas av mot forskningen samt baseras på fakta.”
Det är svårt att tänka sig att någon skulle invända mot att politiken skulle baseras på fakta, utan själva frågan är hur dessa formuleringar uttolkas. Romina Purmokhtaris roll på departementet torde, till skillnad från Ebba Buschs mer handfasta, roll framför allt inskränkas till olika symboliska utspel, att tala om klimatkrisen, vårt moraliska ansvar och sådana värdeord som skattas högt i klimatdiskursen. Kinnunen och andra Sverigedemokrater kan invända mot detta och kalla Pourmokhtari ung, okunnig och verklighetsfrånvänd. Det kostar inte särskilt mycket, då samarbetet ändå borde kunna fungera i den mer avgörande energifrågan, där inriktningen på kärnkraft är gemensam för Sverigedemokraterna och Liberalerna.
Denna symboliska strid kan dessutom gynna både Liberalerna, vars väljare ogillar Sverigedemokraterna, och Sverigedemokraterna, vars väljare ogillar Liberalerna. Rollbesättningen är perfekt – Romina Pourmokhtari, ung, arrogant och ungdomsförbundsmässigt verklighetsfrånvänd, står mot den vresige, fyrkantige och socialt inkompetente Martin Kinnunen. Det blir en perfekt strid för bägge parter.
