Valrörelsen vill inte tända till. Det låter sig sägas att den inte kommit i gång ännu, att väljarna ännu njuter av sommaren. Jag tror dock att det är ett för enkelt resonemang, det finns enligt min bedömning orsaker till den bristande entusiasmen.
Och varför skulle någon känna entusiasm? En tanke skulle vara att oppositionen väntade på ett tillfälle att byta ut regeringen. Äntligen skall det bli ordning på Sverige!
Mot detta talar dock att Ulf Kristersson, oppositionens mest sannolika statsministerkandidat, visat ett klart begränsat intresse för att bli statsminister vid tidigare tillfällen, då han har haft chansen. Vid regeringskrisen juli 2021 vägrade han att prövas som statminister, trots att endast en röst saknades, och att en statsministerkandidat, givet den negativa parlamentarismens princip, har en klar fördel i en sådan omröstning. Det var för Kristersson viktigare att framstå som seriös än att faktiskt åstadkomma något. På många sätt skulle han passa bättre för uppgiften som borgerlig ledarskribent än för den som en stor politisk ledare.
Att en sådan oppositionsledare inte väcker något större engagemang är knappast märkligt, men det finns också andra skäl till att många har svårt att hålla lågan vid liv. För vad är egentligen substansen i Kristerssons block? Det enda realistiska regeringsalternativ som i dagsläget går att föreställa sig måste understödjas av Liberalerna, Kristdemokraterna, Moderaterna och Sverigedemokraterna. Detta block rymmer inom sig en enorm spännvidd och det är osäkert vad det kan uträtta. Vad händer om Liberalerna med benäget bistånd från delar av Kristdemokraterna och Moderaterna blockerar alla verkliga reformförslag?
Över huvud taget blir det för en person som röstar på detta block högst osäkert vad slutresultatet blir, då det saknas valmanifest och överenskommelser – vad som finns är några allmänt formulerade debattartiklar. Det lär bli månader av förhandlingar efter valet som mycket väl kan sluta med att hela eller halva Liberalerna hoppar av.
Inte ens hos Sverigedemokraternas anhängare finns samma glöd som tidigare. Anledningen är inte svår att se. Partiet vars ständiga tillväxt en gång föreföll ostoppbar, som strävade efter stjärnorna, brottas nu med att prestera i nivå med förra valresultatet. Möjligheterna att samarbeta med borgerligheten lägger också en hämsko på den egna ideologiska utvecklingen och profileringen, tvingar partiet till anpassning.
Med dessa saker sagda är det inte så att regeringssidan skulle ha det lättare. Den samlar ett minst sagt brett spektrum från Vänsterpartiet till Centerpartiet – vad väljarna får ut av att rösta på dessa partier är inte mindre oklart än för oppositionens partier. Under mandatperioden har det visat sig att ett stöd för Socialdemokraterna i praktiken har blivit ett stöd för avskaffad värnskatt, avreglering av hyresmarknaden, privatisering av arbetsmarknaden och medlemskap i Nato. Knappast frågor som traditionellt associerats med Socialdemokraterna.
I det nuvarande, fragmenterade politiska landskapet, med åtta partier, som samlar sig i två lösa politiska block, utan gemensamma program, blir det helt enkelt mycket oklart för väljarna hur de politiska alternativen ser ut. Det kan bli evighetslånga förhandlingar, plötsliga överenskommelser som lika plötsligt rivs upp, regeringskriser och kanske till och med extra val. Att något parti åker ut verkar inte heller sannolikt, utan vi får sannolikt dras med denna brokiga partiflora en mandatperiod till.
Om väljarna, trots ofta starkt engagemang i enskilda sakfrågor, känner sig uppgivna och inte förmår att engagera sig, går det knappast att lasta dem för det. Sverige liknar alltmer ett land som Italien, där klara politiska majoriteter och stabila regeringar endast finns i drömmens rike.
