”Big Pharma” och regeringen vill ha mer makt och kontroll
Det läkemedelsindustriella komplexet ”Big Pharma” ser potentiellt massiva vinster i viruset, regeringen ser möjligheten till mer makt och kontroll. Starka intressen, exempelvis Bill Gates och Big Pharma, är fast beslutna att vaccinera oss alla och att kontrollera våra rörelser med ett internt hälsopass som bevisar att vi är vaccinerade. Nya spårningstekniker som påminner om djurmärkning kommer att tas i bruk för att reglera tillgången för olika kategorier av människor till olika områden och förmåner.
Experter påpekar att precis som vi inte kan vaccineras mot förkylning, förutom kanske för det senaste årets version, så kan vi inte vaccineras mot covid-19 och andra muterande virus. Men experterna tystas redan ned. Inget expertutlåtande får tillåtas stå i vägen för ekonomiska vaccinationsvinster.
Inte heller får närings- och vitaminförespråkare ställa sig i vägen. Bill Sardi förutspår att orkestrerade rädslor genererade av obligatoriska återkallelser av ”giftiga” vitaminer väntar runt hörnet. Big Pharma är fast besluten att skaffa sig kontroll över vitaminer och homeopatiska medel, och FDA, den amerikanska livsmedels- och läkemedelsmyndighet, är Big Pharmas lydiga bonde.
Vaccination har höjts ovan botemedel, eftersom Big Pharma och dess bondfångarkumpaner på CNN tystar ner den positiva effekten som läkare rapporterar om framgångsrika behandlingar med hydroxiklorokin och Azitromycin, och effektiviteten av C-vitamin, D3-vitamin och zink för att stärka immunförsvarets förmåga att bekämpa viruset. Big Pharma-påverkad medicinsk ortodoxi kan inte ta sig ur den tankemässiga tvångströja den sitter fast i. När nytt tänkande och nya experiment behövs blockeras de av FDA:s förordningar och dogmatism.
Den permanenta regeringen och dess säkerhetsbyråer ser i befolkningens rädsla och förvirring möjligheter att införa mer tyranniska åtgärder; mer motstånd till konstitutionella rättigheter, fler försämringar av yttrandefriheten. Friheten att motstå förtryck minskas hela tiden.
Olika beskrivningar av den förväntade dystopin erbjuds på internet. Men det behöver inte bli på detta sätt. Det är upp till oss. Demoraliserade och rädda kan vi luras att acceptera mer regeringsmakt så som vi gjorde efter 11:e septemberattentaten. Eller så kan vi istället kollektivt erkänna det enorma misslyckandet av västvärldens ledarskap och konstruera ett mer livligt och hållbart samhälle.
Bristande ledarskap är en möjlighet till verklig förändring
CNN, New York Times och resten av de kontrollerade medierna berättar varje dag att president Trump representerar ledarskapets misslyckande. Men ledarskapets misslyckande inkluderar, och
går bortom, alla politiska ledare under de senaste 30 åren. Misslyckandet ligger i själva systemet. Global, ”självreglerande”, girig, finansdominerad och själlös kapitalism kan inte förmå människor att skapa ett hållbart samhälle.
Det bristande ledarskapet avspeglar sig i det långsiktiga misslyckandet som gjorde västerländska samhällen sårbara genom att flytta högproduktiva och högt värderade arbeten utomlands för att öka storföretagens vinster på bekostnad av inhemska inkomster. Det har inneburit ”outsourcing” av förmågan att producera mediciner, skyddsmasker och andra nödvändiga resurser för nationell överlevnad. Det har inneburit beroende av utländska makter. Det har inneburit oförmågan att fungera utan massiv import. Hur man än betraktar det är globalismen är en dödsdom för de västerländska samhällena. Dess enda fördel är för de rika, och fördelen kommer till dem i form av billig arbetskraft och svällande vinster, medan det krymper inhemska inkomster och befolkningens köpkraft.
Utan inkomster för att driva ekonomin förser eliterna befolkningen med lån och utökade krediter för att tillhandahålla köpkraft baserad på personlig skuld. Allt för att konsumera de utländskt producerade varor som förts hem för att säljas på den amerikanska marknaden. Kostnaden för universitetsutbildningar har stigit kraftigt samtidigt som kvaliteten minskat. Utbildningsbidragen har minskats och studentskulder skjutit i höjden i dess ställe. Inflationen hålls nere för att fattigpensionärers levnadskostnader ska vara hanterbara. Sjukförsäkringsbetalningar till vårdgivare pressades ner. Det sociala skyddsnätet revs itu gång på gång. Fler och fler människor föll mellan maskorna och den hemlösa delen av befolkningar växte och blev till en bördig odlingsplats för covid-19.
Inkomst- och förmögenhetsfördelningen i USA förvandlades från rättvis till extremt ojämlik på kort tid eftersom de rika tjänade på att centralbanken Federal Reserve pumpade in biljontals dollar i finansiella tillgångar och på att företag återköpte sina egna aktier med lånade pengar och därmed återkapitaliserade företaget medan det sattes i skuld. Allt för att kunna ge högre bonusar för chefer och mer kapitalvinster till aktieägarna. Eliterna dödade ekonomin för att nå kortsiktigt fördelar för sig själva.
Dessa destruktiva strategier genomdrevs av giriga kortsiktiga tänkare – människor vars enda vision var ”jag vill ha ännu mer.” Och det är dessa ovärdiga människor, inte deras offer, som Uncle Sam nu räddar. Den enorma icke betalbara statsskulden som redan hänger tungt över ekonomin blåses upp ännu mer. Federal Reserve och det amerikanska finansdepartementet håller på att förstöra den amerikanska dollarn i sina meningslösa ansträngningar för att rädda de superrika från sin egen girighet.
I stället för denna vansinniga inställning till den ekonomiska krisen finns ett förnuftigt tillvägagångssätt. De räddade företagen och bankerna köps i själva verket upp av regeringen. Därför bör de behandlas som de nationaliserade företag som de är. När staten har nationaliserats dem kan regeringen, till skillnad från företagen, skapa pengar för att betala löner och hälsopremier. Den förutsagda arbetslösheten på 30 eller 40 procent kan undvikas. Det är bättre att betala löner än att betala arbetslöshetsersättningar. Enbart den psykologiska skillnaden är värt enormt mycket.
Ineffektivt sjukvårdssystem hämmar USA
Oförmågan hos det privata amerikanska sjukvårdssystemet att hantera den nuvarande medicinska krisen är uppenbar. Ett vinstdrivet sjukvårdssystem är det dyraste systemet av alla.
Vinsten är inbyggd på alla plan, vilket höjer kostnaderna till nivåer som vare sig privata försäkringar och eller statliga sjukvårdssystemet Medicare kan ersätta. Resultatet är minskning, inte expansion av systemet. Titta till exempel på antalet sjukhus, särskilt på landsbygden, som nyligen har stängts.
Dessutom har finansieringen av det privata systemet – och Medicare själv – enorma luckor. Motståndet mot ett nationaliserat sjukvårdssystem är löjligt, särskilt eftersom en nationaliserad tjänst kan samexistera med en privatiserad. Två är helt klart bättre än en.
Nationalisering har många fördelar. Det gör det möjligt för de stora företagen, skapade till exempel genom sammanslagningar av jättebanker som Chase Manhattan och J.P. Morgan, att delas upp och separationen mellan sparbanker och investeringsbanker kan återupprättas. Nationaliseringen gör det möjligt för regeringen att ta hem den utländska produktion som outsourcats av globala amerikanska företag och återskapa bra medelklassjobb för den amerikanska befolkningen. Det är win-win-situation för det amerikanska folket.
När de gigantiska monopolföretagen är uppdelade kan de privatiseras och återlämnas till privat ägande på ett rättvist sätt baserat på deras verkliga värde. Pengarna som regeringen får från sin försäljning kan användas för att minska statsskulden.
För enskilda personer bör de livsförnekande och ekonomiska kvävande skulderna skrivas ner till nivåer som kan hanteras av deras inkomster. Michael Hudson och jag föreslog en ”skuldjubileum” som en lösning. Andra har också hakat på vår idé.
För närvarande socialiserar Federal Reserve skuld utan att skriva ner det. Detta är nonsens eftersom det utjämnar skuld genom att utöka den.
I USA finns det så mycket dogmatiska fördomar mot allt som innehåller ett uns av socialism, även bara som tillfälliga åtgärder, att det hindrar oss från att handla på ett förnuftigt sätt i krisen. Om vi inte kan övervinna dessa hinder står vi inför mycket svårare tider.
Kan gemenskapen återställas eller kommer USA degenerera i klaner och tribalism?
Den största utmaningen vi står inför är att återställa begreppet samhälle. Det fanns en tid då USA var ett samhälle, ett unikt sådant, eftersom det bestod av en mängd etniska grupper. När varje våg av invandrare anlände genomgick de ett test på konstitutionen, lärde sig det nationella språket och blev assimilerat i det amerikanska samfundet.
Denna gemenskap har förstörts av en mängd olika krafter, varav det senaste är identitetspolitik. Identitetspolitik förhindrar gemenskap genom att dela upp befolkningen i ömsesidigt fientliga grupper: utefter kön, sexuell preferens, ras, ja efter varje klassificering som kan uppfinnas eller föreställas. Resultatet blir inte ett samhälle utan ett Babels torn.
I stället för samhälle är USA en plats där hat odlas av dem som hävdar att ens status bygger på hur väl man kan utmåla sig själv och sin grupp som offer. Hatet kommer från dem som anser sig vara hatade, medan de som blir utsatta för hat själva blir anklagade för att vara fyllda av hat. Ursprungligen var vita heteromän de främsta hatobjekten, men nyligen har vi sett transsexuella som hatar och attackerar feminister som säger att en kvinna är en kvinna, och inte en man som påstår sig vara en kvinna. De transsexuella attackerna mot kända feministledare är våldsamma i sitt språk och kommer sannolikt att utvecklas till våldshandlingar. Olika icke-assimilerade invandrargrupper bekämpar varandra om vem som kan utmåla sig som det största offret. Israels omänskliga behandling av palestinier har förargat muslimska invandrare mot judar. Våldsamma rasattacker på vita människor blir allt vanligare.
I decennier har kvinnostudier lärt ut hat mot män, och svarta studier har lärt ut hat mot vita. Detta lärda hat kompletteras nu av New York Times 1619-projekt. I stället för assimilering har vi nu ömsesidiga hat. Hur tar vi oss ut ur detta?
Kanske kommer utmaningen från covid-19 att tvinga oss att komma samman igen för att segra över viruset, som i muterade versioner kan vara med oss för alltid. Ett ekonomiskt räddningspaket som uppfattas som rättvis snarare än ett som ensidigt är riktat mot den finansiella eliten skulle vara behjälpligt för att återuppbygga gemenskapen. Även en skuldavskrivning är nödvändig.
Genom att bara tänka på sig själva står eliterna i vägen för möjligheten att samla människor. Om vi inte kan komma samman igen kan vi glömma tanken på enhet utanför gränserna för vår egen ”offer”- eller identitetsgrupp. I stället för ett samhälle kommer vi att organiseras i klaner av separata identiteter. Frånvaron av enhet på hemmaplan kommer att göra oss till lätta måltavlor för fiender utomlands.
Vi vet vad som står på den dystopiska önskelistan. Kan vi möta den med en antidystopisk önskelista om ett ömsesidigt samhälle med stöd för alla? Eller har eliterna lyckats atomisera oss till olika stammar som inte delar någonting förutom hatet och misstron mot varandra?
