Det är nu närmare två år sedan vi nåddes av de första rapporterna om det mystiska viruset från Wuhan, den kinesiska smittan som tvingat en värld på knän. Efter detta följde en helt exempellös hysteri, med frihetsinskränkningar som ingen tidigare kunnat föreställa sig. Någon verklig ände på hysterin är svår att se – Österrike genomför nedstängning och vaccinationsplikt, det något mer försiktiga Sverige inför vaccinpass för större evenemang.
Det är sällan något försök görs att motivera åtgärderna logiskt. Jag tänkte redan i början av pandemin, att det var meningslöst att genomföra nedstängningar, då det bara skulle fördröja spridningen, inte få den att upphöra. Ett argument var att man skulle invänta vaccinet, men nu visar det sig att inte ens en mycket omfattande vaccintäckning får spridningen att upphöra. Det verkar inte ens som att en hundraprocentig vaccinering helt skulle stoppa smittan, då också vaccinerade kan smitta. Dessutom avtar vaccinets verkan efter hand, vilket gör att man ständigt skulle behöva fylla på med nya doser vaccin. Coronaåtgärderna tycks leva sitt eget liv, utan att någon verkar bekymra sig om att vad de skall tjäna till.
Det nya förslaget, att införa vaccinpass på evenemang med mer än 100 personer är sällsynt märkligt. För det första sker knappast huvuddelen av all smittspridning där. För det andra så torde de absolut flesta som besöker sådana evenemang redan vara vaccinerade. För det tredje kan också vaccinerade smitta. Till och med statsepidemiologen Anders Tegnell säger sig vara osäker på om åtgärden har någon större effekt.
Extrema och historiskt helt unika frihetsinskränkningar genomförs alltså utan någon egentligen konsekvensanalys. Det självklara alternativet, att behandla covid-19 som en vanlig om än svårartad sjukdom, verkar inte över huvud taget övervägas. Hur kan det komma sig?
En orsak är att debatten om corona helt lösgjort sig från verkligheten. De stora medierna producerar ett ständigt flöde av obehagliga coronanyheter, förstärkta genom de sociala mediernas vidareförmedling. Medborgarna kan ständigt koppla upp sig mot en hyperverklighet, en skräckvision, som upplevs såsom verkligare än verkligheten själv.
En viktig poäng är också att coronakrisen gynnat de politiska etablissemangen i västvärlden. De har länge varit trängda av folkligt missnöje, utmanade av nya etablissemangskritiska partier. Covid har försvårat kritik mot sittande regeringar; otryggheten gör att befolkningarna sluter upp bakom de etablerade alternativen. Pandemibekämpningen har också blivit till ett nytt politiskt projekt, nu när bland annat det multikulturella projektet strandat.
De politiker som har försökt en annan väg, som med rationella argument försökt att lugna menigheten, har misslyckats och bestraffats av väljarna. Det förblir spekulativt, men förmodligen kostade Donald Trumps kyliga hantering av corona honom presidentposten. Hemligheten bakom coronainskränkningarna är nämligen att de har stort stöd bland uppskrämda medborgare.
Det är ingen slump att förslaget om vaccinpass för större evenemang kommer fram just nu. Regeringen har problem med att få ihop en budget och Magdalena Andersson tvingas sitta i förhandlingar för att över huvud taget tillträda. Förslaget om vaccinpass skjuter över problemen på oppositionen.
Vaccinpassfrågan kan visa sig bli väldigt svår att hantera för oppositionen, men den är samtidigt för principiellt viktig för att man endast skall kunna tiga ihjäl den. Moderaterna och Kristdemokraterna tror i vanlig ordning på allt som står i etablerad media och intar inte sällan en mer coronahysterisk ställning än regeringen. Sverigedemokraterna har många medlemmar som är engagerade mot vaccinpass, men är samtidigt internt splittrade och rädda för att stöta sig med sina potentiella samarbetspartier, liksom att förlora opinionsmässigt.
Med förslaget om covidbevis har regeringen hittat ett listigt sätt att ta initiativet i debatten och att splittra oppositionen. Det enda som står till buds för oss som inte vill leva i ett permanent undantagstillstånd är att formulera kritik, så att coronahysterin med tiden inte blir opinionsmässigt framgångsrik.
