Om det är någonting många sverigevänner gillar så är det statistik och att djupdyka i olika fakta. Vi gillar att få bekräftat det många av oss redan vet intuitivt; att invandrare är överrepresenterade inom sexualbrottslighet, att media ljuger, att Sverige inte alls är ”tryggare än någonsin” och så vidare. Arbetet för att belysa de sanningar som etablissemanget mörkat har pågått länge och har hjälpt till att bana vägen för så kallade högerpopulistiska rörelser både i Sverige och globalt. Fakta är viktigt. Nya insikter orienterar oss på livets krokiga vägar och hjälper oss att ta svåra beslut. För min egen del har sökandet efter sanningen inte bara påverkat vilken valsedel jag använder vart fjärde år, utan också valet av utbildning, vilka jag umgås med och hur jag planerar min framtid.
Men ökade insikter har också sin baksida. Sakernas tillstånd kan ibland ha en demoraliserande effekt. Sakernas tillstånd kan också skapa frustration. Särskilt vart fjärde år då man lätt inbillar sig att ”nu kanske Svenssons äntligen ser det jag ser”. Rösterna räknas och trots rekordartad invandring, dagliga skjutningar och allmän otrygghet kan inte ens var femte väljare rösta på något av de partier vars oroande prognoser visat sig stämma. Det är då lätt att falla in i ett tankemönster där man betraktar allmänheten som både hjärndöd och hjärntvättad. ”Hur mycket bevis som än läggs fram vägrar dem att ändra sig”.
Men att fakta och statistik inte biter på många har oftast inte att göra med bristande intelligens. De mest evangeliska PK-människorna är inte sällan både högutbildade och framgångsrika. För en mycket stor del av väljarkåren baseras inte värderingar på hårda fakta, utan på moral och etik. Många vet att förd invandringspolitik totalt havererat. Likväl lyckas de genom moraliska argument rättfärdiga den för sig själva. Etiken blir en extra viktig faktor i ett konformistiskt land som Sverige där avvikelser från PK-narrativet riskerar att få kännbara konsekvenser.
I den svenska debatten pågår sedan länge ett faktakrig om sanningen, om vem som egentligen innehar verklighetsbilden. Det är en strid som vi patrioter håller på att vinna. Verklighetsfrämmande stolligheter i media blir faktiskt allt färre. Därför är det dags att lägga in en ny växel, bryta den stagnering som den sverigevänliga rörelsen tyvärr lider av, och istället börja fokusera på att vinna folkets hjärtan.
För inte nog med att vi har sanningen på vår sida, vi har också etiken. Det är inte moraliskt fel att ta sitt eget folks parti, inte fel att påpeka den egna kulturens upphöjda särställning, inte fel att försvara tre tusen år av den högtstående europeiska civilisation som självhatande vänsterliberaler föraktar.
Det är lika lite fel som att prioritera sitt eget barn över andras, eller att prioritera sin egen familj över främlingar. Tvärtom är det försvaret av det egna som gör oss till människor. Det är dags att visa för etablissemangets godhetsapostlar att det är dem som står på fel sida om historien!
Den dag då sverigevänliga idéer både blir rätt och moraliska finns det ingenting som kan stoppa förändringens vindar från att blåsa omkull elitens elfenbenstorn.
