Jag pratar med en manlig vän som berättar om sitt senaste försök till kärleksrelation. De är båda i trettioårsåldern, en ålder då många väljer att bilda familj, och min vän längtar efter att få bli pappa. Kvinnan han träffade via gemensamma vänner verkade till en början sansad, vettig och ärlig och befinner sig på samma känslomässiga våglängd. Men mycket snart visar det sig att min vän hamnat i ett veritabelt inferno där han enbart ska hålla tyst medan kvinnan dikterar alla villkoren, och om han protesterar får han veta att han är en ond man som ska skämmas för sin brist på respekt. Jag undrar nu hur vårt samhälle kommer att utveckla sig om kvinnor beter sig som bortskämda snorungar utifrån något slags förvirrat radikalfeministiskt credo?
Min kära vän är bara ett exempel i raden av män som på sistone vittnar om att det tycks vara mer regel än undantag att kvinnor spårar ur fullständigt och skyller sina känslomässiga haverier på att det givetvis är männens fel och ställer samtidigt helt omöjliga krav på hur män ska bete sig för att en relation överhuvudtaget ska vara möjlig. Att vara snäll, förstående och kunna prata om känslor räcker inte särskilt långt. Även den man som anpassar sig och gör exakt som kvinnan säger kan få ett helvete. Varför? Jo, därför att plötsligt kan han ha råkat anpassa sig för mycket och förstår inte att kvinnan behöver lite ”tuggmotstånd”. I sin önskan att duga blir han en servil dörrmatta och dessa galoscher passar inte när hon nyckfullt bestämmer sig för att hon vill ha en självständig hunk. Kvinnan blir som ett barn i sandlådan som inte kan välja mellan en röd och en blå spade och bryter ihop i ett hysteriskt anfall som resulterar i att hon slår den som försöker trösta henne. De känslomässigt rubbade radikalfeministerna tror på fullt allvar att de har rätt att bete sig hur illa som helst och aldrig stöta på patrull. De styr, ställer, kräver, gnäller, är elaka och omöjliga, lynniga och oförutsägbara. De är labila och anser att även kvinnors våld mot män är männens fel. De vräker gärna ut sig hat mot hela manssläktet samtidigt som de skriker i högan sky om de själva får minsta kritik. Man kan lugnt konstatera att sociala medier knappast gör dem en tjänst när minsta utfall får hundratals likes och onyanserade hurrarop, även om konflikten kanske grundar sig i något oresonligt beteende hon själv ägnat sig åt och därefter fått en motreaktion.
Inte nog med det. Ett år senare kan hon komma på att sexet som ägt rum egentligen skedde utan hennes samtycke och mannen kan bli anmäld för något slags oaktsam våldtäkt. I rätten är det bara henne man lyssnar på därför att hon ”känt” något och så länge det är en kvinna som känner, så är känslorna absolut sanning. Mannen har ingen talan överhuvudtaget och även om han presenterar fakta så behandlas han som paria och det döms till kvinnans fördel. Jag undrar vilka män som vill utsätta sig för sådana risker? Många vill inte det. De har slutat dejta. De är förbittrade, desillusionerade och uppgivna och börjar faktiskt avsky kvinnor.
Beteendet kan liknas vid vänsterns märkliga psykbryt vi ser nu efter valet. Efter att socialisterna förstört hela Sverige kräver de nu att den nya regeringen ska städa upp röran på några korta månader. Ett kvinnligt, känslobaserat beteende där man även fått med sig en bunt kärringar som råkar ha penis med sig på tåget. All logik och sunt förnuft är borta, kvar står en högröd, hysterisk vänster som tuggar fradga och inte går att föra en normal diskussion med. Allt är alla andras fel, de själva är offer, och trots att deras beteende lett till en veritabel samhällskollaps vägrar de ta ansvar. Ansvar kan de för övrigt inte ens stava till. De är som småbarn som saknar all form av logik och konsekvenstänkande. Man blir faktiskt lite mörkrädd när man tänker efter och inser att detta är vuxna människor som beter sig på det här sättet. Inte undra på att Sverige spårat ur, som har den här typen av individer på viktiga beslutande positioner och strategiska myndigheter. Som min pappa brukar fråga mig, ”Katerina, Sverige brukade ju vara ett land som styrdes av kloka människor? vad var det som hände?” Kärringar och batikhäxor och en fullkomligt urspårad feminism hände, pappa, svarar jag. Ett välde av känslosåsande snöflingor hände. Och det traditionellt manliga checkade ut. För sanningen är att så länge riktiga män styrde Sverige så fungerade det mesta. Vi hade en god ekonomi, en bra (i princip fossilfri och miljövänlig) energiförsörjning, vård, skola och äldreomsorg som funkade samt ett starkt militärt försvar. Sen manövrerades männen ut av vänsterns galna furier och allt gick käpprätt åt helvete. Ja, visst, en något förenklad historieskrivning, men i stora drag var det exakt detta som hände. Och kvinnorna har på många sätt fått det sämre. Våldtäkterna slår alla rekord, kvinnorna dubbelarbetar ihjäl sig, och de är inte nöjda med de sillmjölkar till män som knappt vågar sätta på dem av rädsla för att smekningen inte råka vara i samtycke.
Det vi har nu är en grav polarisering och ett fullskaligt krig mellan kvinnor och män där båda könen är förlorare. Men kanske är de största förlorarna ändå kvinnorna själva. För världen är fortfarande en rätt så hård och grym plats och ensamheten jobbig oavsett vem som känner sig ensam. Traditionellt manliga egenskaper lär vi kvinnor oss inte över en natt bara för att våra känslor säger åt oss att så borde vara fallet utifrån ett ”icke-normativt” perspektiv och livet blir många gånger jobbigare när det fylls med hat och ständiga konflikter. Jag undrar vem som tjänar på detta meningslösa könskrig? Kvinnorna gör det absolut inte i alla fall. Inte heller barnen, som matas med budskapet att pappa är något slags överflödig figur som egentligen bara är elak och dum.
Jag tänker på hur det kan bli när de hysteriska radikalfeministerna växer upp och själva får barn. Vissa av dem är nämligen så pass omogna att de själva aldrig lämnat den där sandlådan. De är självupptagna och får en svår chock när de inser att barnet måste sättas i första rummet. En karl kan de jävlas med, absolut, men en liten bebis kommer inte köpa deras dravel. Bebisen skriker, måste ha mat och kommer behöva fostras för att bli en självständig individ. Mannen har de kastat på sophögen i förvirrad tro att hela Tinder kryllar av bättre, hetare, mer inkännande vegan-hens de kan bli ihop med i stället och när de förstår att ingen vill ha dem utbryter fullskalig panik. Den toxiska feminismen surnar och vad finns kvar? Ett rent genushelvete som faktiskt ingen vill ha. Var det verkligen detta feministerna ville? Jag har svårt att tro det.
