Den store hovmålaren

Den lilla flickan sitter vid det snidade träbordet med den gröna skivan klädd i en silverskimrande klänning med mörk kjol. Hon håller på att åstadkomma ett eget konstverk, men något annat fångar hennes uppmärksamhet för hon har vridit på huvudet och tittar rakt mot betraktaren med ögon som utstrålar undran och nyfikenhet. På detta sätt avbildas den unga Maria Christina av Österrike (1742–98), som var den konstnärligt begåvade dottern till Maria Theresia av Österrike (1717–80) och den tysk-romerske kejsaren Franz I (1708–65), år 1750 av hovets målare, Martin van Meytens den yngre (1695–1770). Vid denna tid hade han varit verksam som hovmålare i Wien i omkring nitton år.

Martin van Meytens den yngres studieresor
I avhandlingen Martin van Meytens d.y. – hans liv och verk noterar Birgitta Lisholm att Meytens d.y. (vars efternamn även stavas Mijtens, Meitens eller Mytens) var av nederländsk konstnärssläkt. Fadern, konstnären Martin van Meytens den äldre (1648–1736), hade anlänt till Sverige 1677, men kommit att överskuggas helt av hovmålaren David Klöcker Ehrenstrahl (1628–98).

I enlighet med familjetraditionen slog även Meytens d.y. in på konstnärsbanan. Han fick sin grundläggande utbildning av fadern och år 1714 påbörjade han sina konstnärliga studieresor. Enligt en uppgift, som Lisholm nämner, skall Meytens d.y. ha tillbringat åren 1712–14 i Nederländerna, men det tycks råda oklarheter kring detta. Vad man vet med säkerhet är att Meytens d.y. påbörjade studieresorna år 1714 och var angelägen om att bege sig till England först. Orsaken till han ville detta var, enligt Lisholm, för att ”detta lands porträttmåleri sedan van Dycks glansfulla vistelse utvecklats på en bred front”. Under Englandsvistelsen intresserade han sig, noterar Lisholm, främst för emaljmåleri, som går ut på att man målar med emalj på antingen glas, metall eller keramik.

Dock tycks han först ha lärt sig denna form av måleri efter att han fortsatt till Paris 1717 där han, enligt Lisholm, mötte emalj- och miniatyrmålaren Charles Boit (1662–1727), som precis som han själv var född i Sverige. Boit blev nämligen hans läromästare och under vistelsen i Paris målade Meytens, enligt Lisholm, en hel del emalj- och miniatyrmålningar. Alla dessa verk tycks dock inte finnas bevarade.

Meytens fortsatte sedan först till Dresden där han mottog beställningar av tsar Peter den store (1672–1725) samt målade av (antingen ensam eller tillsammans med Boit, uppgifterna går isär) August den starke (1670–1733). Inget av Dresdenverken har dock återfunnits.

Studieresan fortsatte till Wien där kejsar Karl VI (1685–1740) blev så imponerad av Meytens porträttmåleri att han ville att den svenskfödde målaren skulle träda i tjänst som hovmålare. Meytens avböjde dock av anledningen att han ännu inte ansåg sig vara redo för ett sådant stort uppdrag. Han begav sig istället till Italien för att fortsätta sina studier.

I Italien målade han av den nyligen valde påven Benedict XIII (1649–1730) och sitt självporträtt, som faktiskt är hans äldsta bevarade verk, samt kung Victor Amadeus II (1666–1732) och, som Lisholm noterar, ”hela den kungliga familjen.” Enligt Lisholm ville Victor Amadeus ”behålla Meytens i sin tjänst”, men den unge konstnären var ”kejserliga hovet i Wien trogen.” Faktum är att han omkring år 1730, när han avslutat sina studieresor, återvände till det kejserliga hovet i Wien innan sitt besök i Sverige.

Hovmålaren
Meytens d.y. mottogs, enligt Lisholm, väl av kejsarparet ”då han efter sina långa studieår i Italien blivit än mera kvalificerad för en ställning som hovmålare.” Han trädde därmed i tjänst som kejserlig hovmålare i Wien. Framåt sensommaren, skriver Lisholm, besökte han dock Sverige för att ”återse sina åldrade föräldrar”, men kort efter att han ankommit till Sverige kallades han till svenska hovet för att måla av Fredrik I (1676–1751) och Ulrika Eleonora d.y. (1688–1741). Han målade dock inte bara av kungaparet under denna Sverigevistelse utan även porträtt av familjerna Grill, Sack, Bielke och Tessin.

Han återvände till hovet i Wien omkring år 1731 och stannade sedan kvar i den staden för resten av sitt liv. Under åren 1731–40 bestod hans uppgifter främst av att avporträttera hovfunktionärer och höga officerare. Lisholm konstaterar att det sannolikt berodde på att kejsarparet ansåg att de ”uppnått en alltför hög ålder för att kunna bli avporträtterade på ett fördelaktigt sätt.”

Det här förändrades dock när Maria Theresia efterträdde sin far år 1740. Hans främsta uppgift blev då att måla av henne och hela hennes växande familj genom åren. En målning som fångar uppmärksamheten är den som föreställer Josef II:s (1741–90) och Isabella av Parmas bröllopsmiddag. Denna målning har nämligen ganska mycket liv i sig, särskilt när man tittar på riktigt nära håll. Man kan riktigt höra musiken spela och ljuden av konverserande röster. Några av bröllopsgästerna på målningen ser även ut att titta åt betraktarens håll.

Han var också verksam som direktör vid Wiens konstakademi från år 1759.

Trots att Meytens inte var katolik lät kejsarinnan honom köpa ett hus i Wien. I detta hus samlade Meytens konst genom åren. Hans måleri blev även, noterar Lisholm, ”tongivande för ett stort antal målare av den yngre generationen. Dels utförde han tillsammans med sina elever verkstadsarbeten och dels fick de egna uppdrag, vid vilkas utförande hovmålarens lärdomar alltid skiner igenom.”

Martin van Meytens d.y. dog den 23 mars 1770 i Wien, men hans verk finns än idag att beskåda på museer.