onsdag, 5 oktober, 2022
onsdag, oktober 5, 2022

Den ständiga utspelscirkusen

Valrörelsen verkar nu äntligen ha kommit i gång. Varje dag ser vi mer eller mindre genomtänkta utspel från olika partier i syfte att vinna marginalväljare. De stora systemfrågorna riskerar dock att drunkna i alla utspel.

Länge kändes valrörelsen mycket avslagen, något som jag hävdat i en tidigare ledare har djupare orsaker än endast sommarvärmen. Den sista skälvande månaden före valet verkar det dock, om än endast på grund av att betalt partifolk måste försvara sina positioner, röra på sig.

Det främsta tecknet för en valrörelse är inte att valstugor rests eller att valaffischer kommit upp, utan att vi möts av konstanta utspel från samtliga partier i syfte att vinna över osäkra väljare. Ett närmast parodiskt exempel på detta var Socialdemokraternas förslag att införa gratis kollektivtrafik för studerande under somrarna, ett förslag som på ett uppenbart sätt närmar sig röstköp.

Det faktum att allting ändå kan behöva offras i förhandlingar, och att de olika regeringsalternativen inte presenterat något gemensamt program, gör att praktiskt taget vad som helst kan påstås. Allting kan hur som helst behöva uppges efter valet, så det som påstås bör snarare uppfattas som ett slags signalering eller marknadsföring.

Utspel i seriösare frågor förekommer förvisso, till exempel har vi sett flera förslag som är tänkta att motverka de de höga elpriserna. Vänsterpartiet har föreslagit att göra Sveriges elmarknad till en nationell marknad, där den inhemska marknaden separeras från exportmarknaden – en god idé, problemet är bara att den också kräver EU-utträde. Moderaterna har, kanske mer seriöst, föreslagit ett tillfälligt högkostnadsskydd, för att skydda elkonsumenter från extrema och oberäkneliga prisstegringar. Att detta utspelsfyrverkeri till sist skulle leda fram till ett hållbart energisystem, som skulle behöva långsiktig planering över blockgränserna, känns dock avlägset.

Också i fråga om kriminalitet får vi ta del av ständiga utspel. Socialdemokraterna har bland mycket annat föreslagit husrannsakan utan konkret brottsmisstanke. Moderaterna har föreslagit att ADHD-testa systematiskt i förorter, antagande att många kriminella invandrare uppvisar tendenser som skulle motivera en sådan. Men var finner vi systemanalysen? Vilka utgångspunkter bör vi ha för vår straffrätt? Det mest systemkritiska som sagts inom detta område var när Jimmie Åkesson föreslog att Kriminalvården skulle byta namn till Straffverket – ett namnbyte, som om det också motsvarade rubriken, faktiskt skulle innebära något kvalitativt nytt.

Den verkligt stora systemfrågan finns dock endast antydd i periferin av olika utspel om stort och smått – nämligen, om Sverige skall vara en nationalstat, vars bas är det svenska folket, eller om Sverige skall bygga på något slags vaga universella idéer, utan bas i någon särskild kultur. Tanken på ett partikulärt svenskt folk som får rå över sig själv har utmanats både av massinvandring och maktöverföring till internationella institutioner och multinationella företag. Denna stora fråga finns endast implicit i valdiskussionen och kommer med all sannolikhet inte diskuteras på ett mer grundligt sätt.

Över huvud taget kommer större visioner och framtidsidéer sannolikt få svårt att komma fram i debatten, särskilt som att ingen politisk ledare kommer ha något mandat för en systemförändring. Politiken kommer till sist avgöras i förhandlingsrum, där ett antal sinsemellan artfrämmande partier skall försöka att vaska fram något som det går att regera på. Partierna har nu några veckor på sig att komma med till intet förpliktigande utspel och hoppas att några väljare sväljer betet.   

Senaste