test
söndag, 14 juli, 2024
söndag, juli 14, 2024

Den socialdemokratiska maktpolitiken vid vägs ände

Socialdemokraterna försöker att hålla sig kvar vid makten till varje pris. Frågan är dock om denna strategi i längden inte kostar mer än den smakar.

Vilhelm Moberg sade redan på 50-talet att ”Socialdemokraterna är ett idéparti med två idéer – att ta makten och att behålla den.” Den tidiga socialdemokratin skulle jag beskriva som ett mer sammansatt fenomen. Jämte mer problematiska inslag genomfördes en rad viktiga sociala reformer, vilka lade grunden för S breda folkliga stöd.

Men under efterkrigstiden, när S grundläggande reformer genomförts, har S funnit det allt svårare att motivera sin makt. Att driva det sociala reformprogrammet längre i socialistisk riktning har varit svårt, då det saknats folkligt stöd för en sådan inriktning. Uppmärksamheten har fästs på andra projekt – biståndet, mångkulturen, feminismen. Allting stora misslyckanden.

Till sist har maktviljan blivit själva huvudsaken. Man har velat ha makten för maktens egen skull. Ingen har tydligare representerat denna inriktning än Stefan Löfven. Löfven valde efter valet år 2018 att bli statsminister på ett närmast obefintligt mandat, efter flera månader av förhandlingar, genom att till stor del genomföra motståndarnas politik.

Regeringen har hållits samman av en vag anti-fascistisk förkunnelse, av påstådda hot mot den liberala demokratin. I klartext: av avskyn för SD och oviljan till något slags samhällsförändring som i grunden leder bort från de öppna gränsernas politik. Att det största hotet mot samhället finns hos liberalismen själv, i dess självundergrävande tendenser, vilka kanske kommer som tydligast uttryck i massinvandringen, verkar inte sjunka in.

Inte ens när hans mycket bräckliga regering har fallit väljer Löfven att kasta in handduken. Löfven har i dag aviserat att han avser att fortsätta regera på ett ännu svagare mandat, att genom ett högst ovisst trixande försöka samla ihop de 175 röster som behövs.

Denna lösning har flera osäkerhetsmoment. Det är osäkert om alla dyker upp, det är osäkert hur den vänsterpartistiske vilden röstar, det är osäkert om någon i Centerpartiet byter sida. Framför allt är det oklart hur den sköra regeringen skall få igenom sin budget och vad den skulle kunna åstadkomma.

Men Löfven tycks inte rädas några svårigheter. Han ser på sin uppgift på samma sätt som när han var fackföreningsledare. Ett avtal måste till och han, mästerförhandlaren, skall som han själv brukar säga ”få det på plats”. Ingen prokrustesbädd är för liten.

Men en politiker bör inte bara vara en förhandlare, en politiker bör också vara en visionär, en politiker bör framför allt driva politik. Om han verkligen hade lösningar på Sveriges problem borde han inte rädas väljarnas dom. Han borde tvärtom se ett extra val som en möjlighet, att få det mandat som han tidigare saknade.

För ingenting räds Löfven mer än väljarnas dom. Här saknar han det självförtroende som han har som förhandlare. Löfven vet med sig att han inte kan påräkna folkets förtroende. Alla andra ursäkter till att inte ha extra val bör avfärdas som undanflykter.

Men även om väljarnas dom dröjer, kan den inte förskjutas i en evighet. Och när den väl kommer får vi hoppas att han straffas för sitt tomma maktspel och brist på verkliga idéer för Sveriges framtid.

Senaste