Ett standardgrepp i kritiken av det mångkulturella samhället är det i sig korrekta påståendet att när riksdagen i mitten av 1970-talet enhälligt bestämde att Sverige skulle bli mångkulturellt, så var landet fortfarande etniskt sett en av Europas mest homogena nationalstater. Vi hade ett antal förhållandevis små och inte särskilt upproriska nationella minoriteter, vi hade en del arbetsinvandrare från främst Finland och södra Europa, men de flyktingar som Sverige tänkte sig att ta emot hade ännu inte anlänt. Vad politikerna alldeles uppenbart inte förstod var att mångfalden inte i sig själv kan utgöra grunden för en nationell identitet. Det är som att säga att vår identitet är att inte ha någon identitet; eller att vi bör vänja oss vid att vi som medborgare i en nation inte har något gemensamt. Jag tror inte det hade blivit något beslut om att Sverige skulle bli mångkulturellt, om riksdagsledamöterna begripit detta.
Går vi tillbaka till demokratins fulla genomslag med den kvinnliga rösträtten i början av 1920-talet, så var Sverige då – om möjligt – ännu mer homogent. Att vara svensk medborgare och etnisk svensk var samma sak, vilket i praktiken betydde att vi självklart var herrar i eget hus. Därvid uppfyllde vi såväl då som 54 år senare de fyra kriterierna för en etniskt grundad nation:
Delad etnicitet
Delat språk
Delad religion
Politisk kontroll över nationen
Det svenska folket ägde en nationalstat, Sverige. I dag är det väl bara ett av dessa kriterier som vi till nöds uppfyller på nationell nivå, nämligen delat språk. Det betyder naturligtvis inte att alla svenska medborgare kan svenska, men för att kunna sköta ett jobb och delta i samhällslivet, så är svenskkunnighet kanske inte ett uttalat krav, men väl en grundförutsättning.
Det svenska folket ägde en nationalstat, Sverige.
Letar vi oss bakåt i historien, så är det si och så med svenskheten, i synnerhet inom kungamakten och den politiska ledningen. En av Sveriges absolut bästa kungar, Karl XIV Johan lärde sig visserligen nödtorftigt att förstå svenska men talade aldrig språket. När han kröntes till kung hoppades många att han skulle ta tillbaka den östra rikshalvan, det vill säga Finland – alltså att vi skulle återupprätta en helt annan geopolitisk enhet, än den som vi i dag ser som självklar. Går vi tillbaka till Gustav III så var hovet visserligen svenskt men så franskbeundrande att i praktiken måste man inom hovet behärska både franska och svenska. Franskan ansågs finare än svenskan, vilket inte hindrade Gustav III från att vara en stark anhängare av det svenska språket. Som bekant instiftade han Svenska Akademin just för att främja det svenska språket och litteraturen. Går vi ytterligare tillbaka i tiden så var Gustav II Adolf tvåspråkig och använde svenska och tyska parallellt. Ser vi till hur den svenska krigsmakten var sammansatt, kan vi med lite god vilja påstå att Stormaktssverige var mångkulturellt.
1420 hade tjugo av Stockholms tjugoen borgmästare och rådmän tyska namn. Ännu längre tillbaka, i mitten av 1300-talet, var tyskan på väg att bli officiellt ämbetsspråk i Stockholm. Hoppar vi därefter fram till vår egen tid talade Gustaf VI Adolf engelska med båda sina hustrur och prinsessan Lilian föredrog engelska när hon intervjuades. I vårt nästan nutida kungahus var engelskan lika viktig som svenskan.
Vad som gällde för kungahusen gällde naturligtvis inte för folket. Men man bör komma ihåg att Sverige före riksradion var uppdelat dialektalt och att dialekterna var så utpräglade att svenskar från olika delar av landet kunde ha mycket svårt att förstå varandra. Går vi tillbaka till medeltiden och Sverige före Gustaf Vasa, så styrde de olika landskapen sig själva efter olika lagar.
Sverige som ett land bebott av svenskar är ingen demokratisk skapelse. På samma sätt förhåller det sig med Tyskland, Frankrike, Storbritannien eller Holland. Som stater är de alla produkter av politisk och oftast våldsam kamp över territorier, under icke-demokratiska regimer. När dessa stater demokratiseras så tas deras territoriella utsträckning och majoritetsfolk för givna.
Detsamma gäller exempelvis för Japan och Sydkorea, som i århundraden var nationer bebodda av suveräna folk, innan de demokratiserades. Jag skriver detta för att påminna om att när ett land blir en demokratiskt styrd nationalstat så har det ofta en lång tillkomsthistoria. Den amerikanske statsvetaren Francis Fukuyama urskiljer i boken ”Identity” fyra grundmodeller för hur nationella identiteter skapas.
Den första vägen är att skicka bosättare till nya territorier, att ”tvångsutveckla” dem som bor i ett visst territorium eller att helt enkelt döda dem – eller alla tre formerna för herravälde, i kombination. Att döda en befolkning kallas i dag för folkmord eller etnisk rensning och tillhör inte enbart historien. I det buddhistiska Myanmar förföljs, dödas eller tvingas muslimska rohingyas bort. Etnisk rensning skedde också i början av 1990-talet under Balkankriget. Tidigare har det praktiserats av många länder, exempelvis nutida demokratier som Australien, Nya Zeeland, Chile och USA, där nybyggare tvingat bort eller dödat befolkningarna i de territorier där de bosatt sig.
Den andra vägen fram till en nationell identitet är att anpassa gränserna till ett folk med gemensam kultur, historia och språk. Italien och Tyskland bestod av en rad småstater som nationaliserades under 1860- och 70-talet. Det kan också ske genom separation, som när den irländska republiken lämnade Storbritannien 1919, eller när Ukraina 1991 deklarerade sin självständighet från det forna Sovjet.
Den tredje vägen är att assimilera minoritetsbefolkningar in i majoritetens etniska och språkliga gemenskap. Frankrike var en flerspråkig nation för tvåhundra år sedan men med tiden har lokala språk som provensalska, bretonska och flamländska trängts undan av den parisiska franskan. På samma sätt har immigranter till Argentina och USA, i synnerhet deras barn, lärt sig spanska respektive engelska för att passa in i den dominerande kulturen och kunna avancera socialt. Det Kina som vi i dag ser som så homogent och till 90 procent dominerat av Hankineser är produkten av en tretusenårig assimilation av minoritetsbefolkningar.
Den fjärde vägen är att utforma en nationell identitet för att passa till ett redan existerande samhälle, alltså en bakvänd process. Det bästa exemplet är kanske Indien, vars grundare Gandhi och Nehru byggde upp landet kring en ”idé om Indien”, som kunde inkorporera den extremt diversifierade befolkningen. Liknande projekt kan vi urskilja i öriket Indonesien och Tanzania, där tillkomsten av nya nationella språk har som syfte att ena samhällen med många helt olika folkgrupper.
Den politik som är mest effektiv i formandet, upprättandet eller bevarandet av en nationell identitet består av reglerad invandring, lagar för medborgarskap och inte minst de läroplaner som används inom en gemensam skolutbildning.
Den politik som är mest effektiv i formandet, upprättandet eller bevarandet av en nationell identitet består av reglerad invandring, lagar för medborgarskap och inte minst de läroplaner som används inom en gemensam skolutbildning. Också det man i skolan lär sig om nationens historia är viktigt. Landets musiker, poeter, författare och filmmakare drar sina strån till den gemensamma stacken, när de besjunger och hyllar den egna nationen. Det är effektiva instrument för att hos medborgarna skapa gemenskap och en känsla av att höra samman.
Många teoretiker för modern demokrati har hävdat att en passiv acceptans av en demokratisk trosbekännelse inte är tillräckligt för att få ett sådant system att fungera. Demokratier kräver också aktiva insatser från medborgarnas sida. Den briljante franske politiske teoretikern och historikern Alexis de Tocqueville varnade så tidigt som under 1800-talets första hälft för att i synnerhet i demokratiska stater frestas folket att sätta sig på läktaren och överlåta politiken till politikerna, något som vi idag kan konstatera har blivit typiskt för Sverige och svenskarna.
En framgångsrik demokrati kräver enligt honom medborgare som är patriotiska, informerade, aktiva, offentliga och villiga att delta i den politiska debatten. I denna polariseringstidsålder kan man lägga till att de bör vara öppna, toleranta mot andra synpunkter och redo att kompromissa med sina egna åsikter, för att ett land ska kunna upprätthålla sin demokratiska konsensus.
Det som i dag framstår som mest attraktivt för världens liberala demokratier, med sina mångkulturella befolkningar, är en kombination av den tredje och den fjärde vägen. Utgångspunkten är en öppen patriotism, nationalism eller vad man nu vill kalla bejakandet och stoltheten över att tillhöra den egna nationen. Lyckas inte detta så kommer landet att falla sönder och den liberala demokratin att förlora den grund som den står på, nämligen den nationella identiteten.
Detta är ingen lätt uppgift i ett land som Sverige, där överheten vant sig vid att både förakta och politiskt sätta den egna befolkningens intressen i andra hand.
Detta är ingen lätt uppgift i ett land som Sverige, där överheten vant sig vid att både förakta och politiskt sätta den egna befolkningens intressen i andra hand. ”Svenskhet” hanteras i offentligheten som en form av obehaglig extremism. Till detta ska man lägga att det inte är någon hemlighet att EU har som ett av sina viktigaste mål att försvaga de nationella identiteterna och bygga upp en federation med ett postnationellt europeiskt medvetande.
Men även om EU är en demokratiattackerande överstatlig organisation, bör man inte glömma att den haft framgångar som vi alla haft glädje av. Handel och att fritt kunna röra sig och bosätta sig inom medlemsstaternas gränser är mycket värt. Dessutom har man skapat fred mellan Europas båda eviga fiender, om man ser till historien – nämligen Frankrike och Tyskland. Fram växer också ett skikt av unga och välutbildade européer med urbana ideal. De kan tänka sig att bo och arbeta i snart sagt vilken större europeisk stad som helst, liksom att gifta sig och skaffa sig vänner utan att lägga etniciteten som grund.
Även om EU har flera attraktiva drag, för oss som förstått hur nationalism och demokrati hänger samman är det mycket obehagligt att Sveriges regering tillhör en europeisk gemenskap som näst intill anfaller det europeiska land som tydligast bejakar sin egen befolknings intressen, nämligen Ungern under Viktor Orbáns folkligt starkt förankrade politiska ledarskap. Orbán är en ledare av det slag som också tveklöst skulle få det svenska folkets gehör – en kompetent statsledare och folkledare bland en majoritet av rotlösa europeiska politiker, som förlorat sin demokratiska kompass.
Besök gärna Karl-Olov Arnstbergs blogg.
