Denna del är något mer beskrivande till sin natur än den förra. Ett försök att fånga vad jag menar med att PK-ismens lögner är ett kulturellt vansinne. Det är inte något självklart eftersom de flesta själva är del av vansinnet i någon grad, även i de fall då det bara är en följd av att man försöker hålla verkligheten i från sig för att inte bryta ihop.
Det är alltså rimligt att tala om PK-ismen som en gigantisk lögn eller som ett nätverk av lögner. Men inte heller det räcker till som beskrivning för det finns något patologisk över tillståndet. Man ljuger inte bara för att få en mening i sitt innehållslösa liv, för att passa in eller för att täcka upp gamla lögner, man ljuger också för att man måste.
När Stefan Löfven blev intervjuad i Agenda i november 2019 om förnedringsrånen och ljög om att man “inte sett det komma” eller att segregationen inte beror på invandringen, så ljög han inte för att lura någon. För ingen tror egentligen på vad Löfven säger. Han ljög för att slippa säga sanningen. Ingen skulle kunna tolerera att han talade sanning och erkände misslyckandet, istället är han tvungen att säga precis vilka vansinnigheter som helst för att komma undan.
Lögnen är alltså inte bara nödvändig för att skydda sin självbild och världsbild och skapa en mening i en tom och meningslös värld, utan lögnen är själva normaltillståndet. Förljugenheten är en ofrånkomlig följd av demokratin: Demokrati är bara en annan form av kapitalism. En marknad där man säljer en ideologi och en identitet genom stenhård marknadsföring.
Det enda som gör att Löfven sticker ut är att han är så fullständigt oduglig på att ljuga trovärdigt, och för att det inte heller tycks störa honom nämnvärt. Han är på sätt och vis ett tecken på hur långt förljugenheten har gått, att det inte ens krävs någon talang längre utan bara en fullständig skamlöshet.
I ett friskt samhälle skulle Löfvens lögner inte accepteras och hela framträdandet skulle tolkas som att statsministern var sinnessjuk. Placera honom i vilken annan tid eller kultur som helst och han skulle betraktas som besatt av onda andar eller galen. Hade intervjun skett 1950 istället för 2019 så skulle reaktionerna och frågorna varit helt annorlunda. Publiken skulle tappa hakan och frågorna skulle ställas med ett verkligt eftertryck. Men vi i vår tid har vant oss vid vansinnet. Journalisten som gjorde intervjun är själv en del av vansinnet för han lever i samma kultur av förnekelser, intellektualiserande och lögner. Hans förväntningar på vad som är normalt är så skeva att han fortsätter ta statsministern på allvar. Han kallar honom inte ens för lögnare, för han saknar verktygen för att ens reagera normalt på statsministerns uttalanden. Det finns inte en kulturell kontext längre för det normala att ta spjärn mot.
Detta är ett exempel på hur vi alla är indragna i vansinnet. Även vi som inte är PK-ister själva befinner oss i ett medberoende och fungerar som ”enablers” för dessa narcissister och patologiska lögnare. Man anpassar sig hellre än tar ställning till situationen utifrån sina egentliga värderingar – för de värderingarna har ersatts av kollektivets värderingar.
Detta beskriver också den dysfunktionella relationen mellan högern och vänstern, där högern anser sig vara tvungna att ta ansvar för vänstern och hålla en “god ton” för att inte hela samhällsdebatten ska rasa samman. Något som förstås utnyttjas av vänster som spårar ur allt mer i infantila utbrott.
Sagofarbrorn Löfven
Men vad är egentligen en lögn om den inte lurar någon längre? Jo, det är en berättelse. Det är sagan om den humanistiska stormakten. Om Sverigebilden. Lika lite som någon tror att Star Wars är en historisk händelse i en galax långt borta, tror någon spontant att Löfvens lögner är sanning. Löfvens roll är att agera sagofarbror. Han erbjuder människor en möjlighet att drömma sig bort till ett fungerande samhälle med ansvarsfulla politiker och ordning och reda. Där allting är “helt normalt, precis som det alltid varit”. Man ges en möjlighet att lura sig själv.
Till skillnad från Star Wars så är dock denna fantasivärld inte bara en stunds förströelse, utan det är den vanföreställning som människor väljer att leva i. Man får känna sig bättre än de som är svaga i tron, och man tillåts leka viktig, förnuftig och på rätt sida historien redan idag. Eftersom det är en saga som dikterar människors självuppfattning och verklighetsuppfattning så är det som en sorts mytologi eller religion som har besjälat ens värld.
Den verkliga mardrömmen
Men det är inte bara för att få känna sig bättre än vad man är eller för att slippa erkänna vilken lögnare man varit som människor väljer att fortsätta lura sig själva. Jag tror den starkaste drivkraften hos den stora massan handlar om skräcken för att slängas ut ur det progressiva paradiset, ut i verkligheten.
Inte ens de som stämplats som syndare och kastats ut i det egentliga Sverige klarar av att leva helt i den verkligheten, för vansinnet är så outhärdligt att man är tvungen att delvis leva i förnekelse. Det är inte bara det faktum att samhället förfallit kulturellt, ekonomiskt och socialt, utan den mest fasansfulla mardrömskänslan kommer sig just av illusionen av det normala. Där man gång på gång ställs inför det faktum att helt normala situationer utvecklar sig till något fullständigt galet när människor som har allmänhetens respekt och höga positioner i samhället agerar helt irrationellt.
Det är den typen av mardröm där man befinner sig i en till synes trygg miljö omgiven av korrekta och sakliga män i kostymer, men som i ett visst ljus avslöjas som demoner, och den trygga tillvaron förvrängs till ett kaos. Där varje försöka att uppmärksamma andra på vad det är som egentligen händer bemöts med “vi har aldrig varit tryggare”, “var inte så anmälningsbenägen” och “så har det alltid varit.” Alla håller en god ton och uttrycker sig väldigt sakligt och korrekt under resan ner i helvetet.
Man lever i ett skymningstillstånd där ens psyke skyddar en från att ta in vidden av katastrofen, men där man av och till påminns om att de människor som har makt är fullständigt galna och att man själv är helt maktlös. Det går inte att i ord beskriva den känslan av förtvivlan och desperation man drabbas av vid de tillfällen då illusionen rasar. Det går inte heller att vara kvar i den känslan någon längre tid, efter ett tag slår psyket ifrån och man känner och tänker inte längre lika starkt. Man återgår till ett normalläge mitt i kaoset. Vårt eget psyke hindrar oss alltså från att helt ta in verkligheten och från att kunna finna motivation att göra något. Det har helt enkelt gått för långt att medvetenhet bara leder till en annan form av apati.
Historiens slut och den kulturella singulariteten
När man är tillbaka i vardagslunken igen efter en sådan tillfällig ”glitch” i programmeringen så krävs det en ansträngning för att kunna se klart igen. Man måste tvinga sig själv att byta perspektiv för att bryta förtrollningen. Förflytta sig i tanken till en annan tid med normalare värderingar som kan kasta ett ljus över samtiden. För det är som om vi alla, hela kulturen, drabbats av minnesförlust. Själva historien har blivit till ett hot mot PK-ismens lögn och måste gömmas undan. “Så har det alltid varit.”
Det beror på normkritikens eskalerande effekt. De som utnyttjar normkritiken som metod faller själva offer för förskjutningarna av värderingarna, vilket gör deras åsikter än extremare och driver hela kulturen mot allt värre ytterligheter. Det är inte utan anledning som PK-isterna själva kallar sig progressiva och anser sig redan idag stå på rätt sida historien. För den kulturella utvecklingen går i en så rasande fart att det som skedde för bara några år sedan redan anses irrelevant och passé.
Det som vi upplever är historiens slut. Den kulturella singulariteten där kulturens utveckling blir det som driver dess egen utveckling. Tid och rum har upphört att fungera i en kulturell mening. En historielös globalism har tagit över.
Det mest fascinerande är att denna singularitet inte uppstått på grund av en AI som löper amok med den teknologiska utvecklingen, utan en kulturell intelligens som blir självmedveten genom normkritiken och som driver utvecklingen bortom människans kontroll. Jag ska återkomma till detta senare.
Min poäng med utläggningen om hur den egentliga verkligheten ser ut är att visa på hur vansinnet också drivs på av det resultat det skapar i verkligheten. Ungefär som ett missbruk förstärks av den misär och ångest det skapar. PK-isterna är vagt medvetna om denna verklighet och det är idag antagligen den starkaste drivkraften för att krampaktigt hålla fast vid lögnen. Man vill för allt i världen inte falla ner i verklighetens mardröm; och de som gör det är oftast de som går för nära kanten och blir nedknuffad av de andra. De som råkar göra en förbjuden observation eller som använt ett förbjudet ord.
PK-ismen är alltså inte bara en lögn utan också en psykisk störning. En kulturell psykos. Och som jag antytt, även ett mytologiskt tillstånd.
