söndag, 7 augusti, 2022
söndag, augusti 7, 2022

Den feminina kulturens konsekvenser

Kvinnor blir allt fler på olika makthavande positioner. Trots det saknas det i hög grad analyser av vilka konsekvenser detta får. Det är naivt att tänka sig att kvinnor kommer att agera precis som män i samma situationer.

Ett nytt EU-beslut om att alla länder skall tvingas att kvotera in minst 40 % kvinnor i sina bolagsstyrelser fick relativt begränsad uppmärksamhet i Ukrainakrisens tid. En orsak är möjligen att det för Sveriges del ligger relativt nära de faktiska talen, 34 %.

Det finns dock skäl att fundera över vad denna explosion av kvinnliga styrelseledamöter, och av kvinnor i andra mansdominerande yrken, leder till. På något sätt verkar det finnas en underförstådd föreställning om att kvinnorna övertar männens uppgifter, men att uppgifterna ändå kommer utföras på samma sätt. En sådan utgångspunkt kanske kan vara rimlig om det rör sig om ett begränsat antal kvinnor som plockas ur den del av kvinnosläktet som mest liknar män, och som dessutom tvingas anpassa sig till en manlig kultur. Men om kvinnorna börjar närma sig eller till och med utgör en majoritet, varför skulle de inte vilja sätta sin prägel på verksamheten? Det förefaller minst sagt naivt att föreställa sig att kvinnor skulle bli män bara för att de har traditionellt manliga yrken.

Den inflytelserike nederländske socialpsykologen Geert Hofstede (1928–2020) som ägnade sig åt jämförande studier av olika kulturer skilde mellan ”maskulina kulturer” och ”feminina kulturer”. Den maskulina kulturen präglas av konkurrens och prestation, medan den feminina kulturen präglas av samförstånd och fokus på välbefinnande. Sverige var enligt Hofstede ett typiskt exempel på en feminin kultur, där kvinnors värderingar dominerar över männens.

Inom vissa tidigare helt mansdominerade yrken är kvinnoväldet påtagligt, detta gäller särskilt i offentliga yrken. Inom myndigheter som har en något omvårdande inriktning, som till exempel Barnombudsmannen, är det över 80 % kvinnor på kvalificerade tjänster, men det gäller också flera myndigheter som inte direkt förknippas med kvinnlighet, exempelvis Datainspektionen. Vilka konsekvenser får detta över beslutsfattandet?

Låt oss titta närmare på en central och viktig samhällsfunktion, domstolsväsendet. I åklagarnas krets är hela 70 % kvinnor, så här går det sannerligen att tala om ett matriarkat. Inte heller domarna utgör någon verkligt modererande kraft, då kvinnorna också här en majoritet. Så den som vill få upprättelse för ett brott måste helt enkelt vända sig till kvinnorna.

Vilken påverkan detta har på den juridiska diskussionen torde vara uppenbart. Alltmer diskuteras det, inte vad som faktiskt har hänt i ett rättsfall, utan vilka känslor olika personer har haft. I och med samtyckeslagen efterfrågas inte längre hårda fakta om våld eller tvång, utan sådant har ersatts av en vag och subjektiv kategori som kan tolkas godtyckligt. Vissa juridiska debattörer vill avskaffa beviskraven för våldtäkt praktiskt taget helt.

Inom den politiska sfären är också det kvinnliga inflytandet uppenbart. Hela den politiska diskussionen har fått ett upphetsat och osakligt tonläge, där vädjan till känslor och konsensus till stor del ersatt rationella argument. Annie Lööfs bekanta ord till Jimmie Åkesson, ”Hur uttrycker du dig?”, är ett nästan övertydligt exempel.

Det nutida matriarkatet, tydligast i vissa västeuropeiska länder, men klart urskiljbart också på andra håll, är en fullständig historisk anomali. Det finns inga tidigare exempel på mer utvecklade samhällen som fungerat på detta sätt. Det är ännu högst osäkert om ett samhälle på längre sikt kan äga bestånd under dessa premisser.

Utvecklingen kan tyckas obönhörlig och närmast deterministisk, men jag kan föreställa mig att verkliga krissituationer skulle kunna förändra situationen snabbt. I ett krig, som det i Ukraina, frågar ingen efter jämställdhet.

Senaste