torsdag, 26 maj, 2022
torsdag, maj 26, 2022

Den barbariska feminismen

Feminismen säger sig vilja värna kvinnor. Men paradoxalt nog leder dess människosyn ofta till en rå och omänsklig syn på kvinnor. Den verkar exempelvis helt sakna spärr inför att utsätta kvinnor för risken att dö i strid.

Den upphettade diskussionen angående det påstått försämrade säkerhetsläget har gjort att Försvarsmakten och dess potential diskuterats på nytt. Särskilt på Twitter är det möjligt att ta del av alla slags åsikter. En omdiskuterad pressbild på en kvinnlig ”soldat” fångade min uppmärksamhet, ja, berörde mig.   

Kanske var det för att soldatflickan var så stereotypt kvinnlig – håret i fläta, leende, inte fotomodellsvacker, men mån om att bilden skulle vara till hennes fördel. Jag undrar hur den man är funtad som inte inför detta foto känner något slags beskyddarinstinkter, utan tvärtom känner: jag vill se henne i främsta ledet för att möta motståndarens här.

För det är detta som är verkligheten. Den unga kvinnan på bilden är inte inhyrd enbart för att agera omslagsflicka utan skall vara beredd att dö för sitt land i strid. Jag finner det hela fasaväckande.  

Frågan som alla borde ställa sig är: vad är kriget till för? Om det inte är till för att skydda kvinnor och barn. Hur skall ett befäl ställa sig om hans beslut riskerar att utsätta en kvinna för fara? Lagen har ett svar, samvetet ett annat.

Detta görs i något slags feministisk avsikt, i namn av en abstrakt ”jämställdhet”, men kan rimligen inte uppfattas som något annat än barbari. Det gör kvinnan till ett slags förbrukningsvara och gör att hon förlorar sitt värde.

Tidigare i historien associeras inte direkt kvinnliga soldater med en hög grad av civilisation. Herostratiskt ryktbara ”kvinnobataljoner” infördes efter ryska revolutionen, men avskaffades av bolsjevikerna, då till och med de insåg att det inte var något som höjde stridsmoralen.

Jag har svårt att se att de män som försvarar en ordning, där de kan bli tvingade att skicka sin egen fru eller dotter i krig, följer sina egna instinkter. De visar i stället följsamhet till en rådande ideologi, till ett trossystem.

Att kriget ser annorlunda ut i dag än på 1800-talet har ingen betydelse. Principen är densamma – en soldat som inte är beredd att kämpa till sista blodsdroppen är ingen riktig soldat. Att han kanske sitter på ett kontor och styr ett robotsystem, i stället för att slåss ute på fältet förändrar inte de moraliska principer som försvaret bygger på.

En orsak till att detta kan fortgå utan större protester är att många inte uppfattar Försvaret som något som har en verklig funktion. De tänker i sin naiva värld att kriget tillhör historien, att värnplikten är ett slags lek, där flickor som gillar detta slags lekar kan deltaga.

Jag ber dessa att besinna att människans natur, inklusive dess skuggsidor, är och förblir densamma. Den kan inte övervinnas. Inte heller skillnaderna mellan män och kvinnor kommer att försvinna.

Vad som däremot kan och omedelbart bör övervinnas är de ideologiska konstruktioner, vilka gör oss beredda att offra grundläggande mänsklighet.  

Senaste