Den parlamentariska högern har varit framgångsrik i sitt opinionsbildande kring invandring och kriminalitet, något annat kan inte sägas. Särskilt i den aktuella frågan om gängvåld har det varit svårt för vänstern, att hitta något annat perspektiv som kan övertyga väljarna. Det är svårt att förstå hur en akut brottssituation skulle hanteras med någon annan metod än att de ansvariga för den sätts i fängelse. De flesta inser också att problemet hade varit mindre om de som utgör problemet inte funnits i Sverige.
Vänstern, vilken tillfälligtvis räddats från debatten av pandemin, måste nu hitta någon annan fråga att profilera sig inom, nu när den vanliga diskussionen om brott och invandring återkommer. Den till synes listiga lösningen är att helt enkelt tala om en annan brottskategori: mäns våld mot kvinnor. Denna strategi har underlättats av en slumpmässig statistisk variation – under kort tid har fem kvinnor mördats av sina män.
Från att ha varit en tämligen marginell diskussion på twitter och vissa ledarsidor exploderade detta perspektiv i partiledardebatten häromveckan. Regeringen och dess stödpartier försökte maximalt använda frågan, för att föra fram ett feministiskt narrativ. Här ansåg de sig ha hittat en metod, vilken en gång för alla skulle få upp deras frågor på dagordningen.
Invändningar saknades inte. Ebba Busch Thor och Ulf Kristersson lyfte upp straffskärpningar, medan Jimmie Åkesson betonade gärningsmännens etniska härkomst (4 av 5 av de gärningsmän som var aktuella i denna vända hade utländsk härkomst). Detta kan ses som ett försök att ta över frågan och visa hur de egna förslagen på ett bättre sätt löser problemen.
Jag har inget emot högerblockets synpunkter i denna del, men skulle vidga perspektivet och ifrågasätta problembeskrivningen. 13 kvinnor mördades av sina män under år 2020; hur många av dessa som är invandrare verkar inte finnas publicerat någonstans utan mörkas av Brå. Även om vi får utgå från att några svenskar gömmer sig bland denna tragiska skara, så rör det sig rimligen om tämligen avvikande män. Det torde röra sig om svåra missbrukare och tungt kriminella – inte sådana de flesta träffar på i sin vardag.
För de flesta normala män och kvinnor måste alltså denna diskussion framstå som helt verklighetsfrämmande. De känner ingen som mördats av sin livskamrat, men de känner desto fler som drabbats av invandringsrelaterad kriminalitet.
I de flesta relationer är problemet snarast omvänt. Män har svårt att hävda sin naturliga auktoritet, då de fostrats i feminismens förljugna och felaktiga föreställningar om hur förhållandet mellan män och kvinnor ska se ut. Kvinnor å sin sida behöver ledning och blir frustrerade, när de inte får det.
Att ge en ung man relationsrådet ”misshandla inte din fru till döds” blir därför skäligen meningslöst. Det är ingenting som finns på kartan. En rimligare diskussion vore hur vi kan fostra såväl män som kvinnor till hållbara och stabila relationer, vilket kommer både dem själva och samhället till gagn.
