Covid-19 kom liksom från ingenstans. I februari för tre år sedan svepte den över världen. Själv tänkte jag först att det var en tillfällig hysteri som snart skulle lägga sig.
Jag fick dock helt fel i detta. Det blev ständigt värre och frågan kom att konsumera i stort sett hela samhällsdebatten och mediebevakningen.
Jag blev snabbt kritisk till detta. Detta inte för att jag var någon epidemiologisk expert, utan helt enkelt för att jag är van att tänka samhällsfilosofiskt och kritiskt. Grundläggande frågor om vilka principer som vägledde åtgärderna besvarades inte och det gjordes inte ens något försök till detta.
En grundläggande fråga var: hur farligt måste corona vara, för att det skall vara värt att stänga ned hela samhället? Några särskilt omfattande åtgärder görs inte mot den mildare, men också i många fall dödliga säsongsinfluensan. Skulle samhället stängas ned om influensan ett år uppvisade en dödlighet som var på coronans nivå? Det finns en rad andra risker i samhället – alltifrån bilolyckor till cancer. Varför skulle hela samhället stängas ned just på grund av denna risk?
Vidare: vad visste vi egentligen om träffsäkerheten i åtgärderna? Hur mycket kunde de antas minska smittan och, framför allt, hur mycket skulle hälsoläget försämras i övrigt? Vad skulle de ekonomiska, sociala och hälsomässiga effekterna bli av att företag förlorade sina intäkter, av att människor isolerades och att de rörde mindre på sig?
Med tanke på att inga konkreta svar levererades började jag ifrågasätta hysterin i sociala medier, i en intervju på Det goda samhället, efter att jag blev chefredaktör 2021 i ledarartiklar i Insikt24 (till exempel här).
Jag förnekade förstås inte att corona var farligt för riskgrupper och att det var en allvarlig sjukdom, men jag ifrågasatte proportionerna och lösningarna. Jag såg också att det blev till ett politiskt instrument. På de flesta håll i världen ställdes detta instrument i det politiska etablissemangets tjänst, men i länder som i Sverige och USA, där corona-repressionen var något mindre omfattande, kom också oppositionen att försöka dra nytta av situationen, genom att hävda att regeringen inte gör tillräckligt, att människor lämnas att dö.
Kommer vi någonsin få ett facit över covid-19-åtgärderna? Jag tror inte att vi någonsin kommer komma till en punkt, där alla meningsskiljaktigheter biläggs. Det rör sig inte om ett avgränsat laboratorieexperiment, utan om komplexa statistiska samband som är öppna för olika slags tolkningar och bedömningar. Det är också alltför många som har investerat sin prestige i detta, för att de omedelbart skall byta åsikt.
Något som närmar sig ett facit får man dock i en aktuell undersökning från SCB som Svenska Dagbladet beställt. Undersökningen visar att Sverige har lägst överdödlighet i Europa, trots att Sverige hade en av liberalaste corona-regimerna. Även om andra faktorer kan ha spelat roll, så blir det svårt för dem som hävdar att det skulle röra sig om ett medvetet massmord. Statistiken tycks tala i en helt annan riktning, ja, får en att ifrågasätta om inte också Sverige gick för långt i sin corona-repression.
Statistiken ställer också frågor om hur den politiska makten, massmedier och den allmänna opinionen fungerar. Baseras politiska beslut på välinformerade överläggningar eller på mediedriven hysteri? Denna fråga är särskilt intressant med tanke på den hysteriska krigshetsen som nu verkar ha ersatt coronan som det alltigenom dominerande medienarrativet.
