Nyvänstern på 60-talet ifrågasatte den gamla, borgerliga uppfattningen om tjänstemannen som oväldig och höjd över politiska intressen. Tjänstemän förklarades som alla andra vara präglade av den rådande makthegemonin. Även om också ett sådant synsätt kan drivas för långt och leda till en genomideologisering av allt, innehåller detta synsätt uppenbart ett korn av sanning.
Det vore oerhört naivt att föreställa sig att tjänstemän som skall implementera beslut inte på något sätt skulle påverkas i detta arbete av sina egna värderingar – och framför allt att de inte skulle ha möjlighet att obstruera den politiska viljeinriktningen. Den ledande SD-företrädaren Björn Söder uttryckte denna tanke på sitt karaktäristiskt grovkorniga sätt på Twitter igår: ”Dags att städa upp i Myndighetssverige. Bort med asylaktivister från Verket.”
Mitt allmänna intryck är att denna insikt är vanligare hos Sverigedemokrater än företrädare för övriga partier i högerblocket, men den nyhet som föranledde Söders drapa visar möjligen att det också där finns viss förståelse för problematiken. Det som hade hänt var att Mikael Ribbenvik, generaldirektör för Migrationsverket, inte fick förnyat förordnade, trots att han hade velat fortsätta.
Mikael Ribbenvik har mer än kanske någon annan symboliserat Migrationsverket på senare år, sedan han tillträdde som chef år 2016. Redan av detta skäl kan det finnas anledning för att göra en nystart, att utse en ny generaldirektör som inte kan förknippas med den ansvarslösa migrationspolitik som förts.
Det finns dock mer specifika skäl att vara kritisk mot Ribbenvik. Migrationsverket fungerar uselt. Tidningen Fokus talade nyligen om felaktigt beviljade uppehållstillstånd, oförmåga att verkställa utvisningar, samt bristande bakgrundskontroller av de anställda. Anställda på myndigheten uppger att det finns en vilja att pressa fram uppehållstillstånd på uppenbart otillräckligt underlag.
Som att detta inte varit nog har Ribbenvik yttrat sig på ett sätt i offentligheten som kan tolkas som försök att desavouera regeringens politik. Min personliga gissning är att detta vägt tungt, när regeringen valde att inte ge honom fortsatt förtroende.
Personligen tycker jag att detta är bland det mest förtroendeskapande regeringen hittills gjort. Det är ett sätt att visa att man menar allvar med den utlovade kursomläggningen av invandringspolitiken.
Det är dock inte tillräckligt och denna åtgärd får inte bli till en ursäkt för att inte göra andra saker. Faktum kvarstår att regeringens insats på invandringsområdet är helt otillräcklig och att denna utnämning inte bör skyla över att knappast gjort något hittills för att minska invandringen. Januari månads invandring blev till och med högre än samma månad förra året.
Men det är likväl positivt och det visar dessutom att regeringen har något slags förståelse för statsapparatens ideologisering. Det är inte möjligt att omedelbart avskeda alla tjänstemän som kan tänkas agera politiskt i en riktning som inte är önskvärd, men en enkel åtgärd är att byta ut generaldirektörer på de myndigheter som ansvarar för områden där regeringen vill se en förändring.
Då generaldirektören är den högste chefen på en myndighet har en sådan goda möjligheter att styra upp arbetet och att utsätta icke samarbetsvilliga anställda för repressalier. Därför är det helt rätt nivå att börja på för den regering som vill genomföra verkliga förändringar av samhället.
