Efter en lång serie av farsartade förvecklingar förefaller det som att Sverige äntligen skall släppas in i Nato. Osvuret är bäst och plötsliga komplikationer kan uppstå, men Turkiet har nu ingått en ny överenskommelse som troligen innebär att Turkiets parlament snart kommer att ratificera Sveriges Nato-ansökan.
Detta har föregåtts av ett minst sagt ovärdigt spel som pågått i över ett år. Sveriges politiska elit som tidigare fördömt Turkiet på alla möjliga sätt uttryckte sig nu hovsamt och ville inte ens använda ordet ”diktatur”. Det tidigare stödet till kurderna förbyttes i en anti-kurdisk linje, där löften gavs om att bättre motverka kurdisk terrorism i Sverige.
Personligen tycker jag inte att det är något stort problem att Sverige har normala diplomatiska relationer med ett land som Turkiet. Tvärtom har den fanatiska liberala aktivismen i utrikesfrågor skadat Sveriges och Västerlandets verkliga intressen. Ej heller bör det beklagas att ett antal kurder utvisas till Turkiet. Oavsett inställning i kurdfrågan ser jag inget skäl till att Sverige skall bli en fristad för en kurdisk motståndsrörelse.
Värre är oförmågan att försvara svensk lag och kultur som kommit i dagen under korandebatten, då den också innebär att regeringen flyttat tillbaka sina positioner i den kulturkonflikt som råder i Sverige. Svenskarna måste känna att regeringen tar deras parti och inte den ordningsstörande invandrarmobbens. Regeringen har i stället fördömt koranbränningarna och till och med sagt att ordningslagen kan komma att ändras.
Den nya uppgörelsen kunde ha varit värre, men innehåller trots allt sådant som är svårsmält. Den som inte torde vara någon svårighet att acceptera är att terrorbekämpningen måste fortsätta och att Turkiet inte skall åläggas vapenembargon.
Mer problematiskt är att uppgörelsen slår fast att Sverige skall verka för turkiskt EU-medlemskap, en mer liberal visumpolitik och förändring av tullunionen. Ett turkiskt medlemskap i EU är förvisso så till den grad utsiktslöst, att denna punkt i hög grad blir teoretisk. EU har nog problem med att motivera varför den inte kan släppa in Ukraina i unionen, trots att landet i den officiella propagandan framställs som himmelriket på jorden. Att i detta läge också börja diskutera Turkiets eventuella inträde är nog det sista man vill.
Att Sverige skall verka för mer liberal visumpolitik skulle dock kunna få klart negativa följder, då ingenting bör göras för att underlätta för fler asylsökande som kommer från Turkiet. Denna frågar rör inte endast etniska turkar, utan också de många som tagit sig till Turkiet från omgivande länder.
Basarhandlaren i Ankara har alltså skäl att vara nöjd. Han har lyckats bryta den isolering som han har befunnit sig i sedan hans hårda agerande gentemot militärkuppen 2016. Om så bara för en tid har det i stället varit världen som uppvaktat honom, som lagt sig för hans fötter. Överenskommelsen innebär att banden till Europa stärks.
Vad Sverige har fått ut av denna förödmjukande föreställning är mera oklart. Ulf Kristersson är säkert mycket nöjd med att äntligen kunna infria ett vallöfte som dessutom gäller en fråga som engagerar många moderater, men frågan är vad vi skall med Nato till. Ett plötsligt anfall från Ryssland känns minst sagt osannolikt. Ett sådant anfall skulle dessutom enligt alla rimliga scenarion vara del av en större konflikt som inkluderar Nato, vilket gör att risken för krig ökar med Nato-anslutning. Dessutom riskerar vi att involveras i alla möjliga tänkbara konflikter i framtiden och ger upp en betydande del av vår suveränitet.
Den turkiska basarmentaliteten förefaller denna gång ha triumferat över den svenska tjänstemannafilosofin.
