Häromdagen tog min gamle vän och kollega Sven-Olof Sällström sina sista andetag efter en lång och tuff kamp mot cancer. Svenne var en kämpe hela vägen till slutet och fortsatte trots vetskapen om sjukdomens utgång att jobba in i det sista. Förra sommaren anordnade han en stor fest för livet i syfte att samla vänner, familj och kolleger. På festen uppträdde han på scen sjungandes sin avskedssång – med högt huvud och fast blick.
Sådan var han, Sven-Olof Sällström. Rak och tydlig, principfast och ärlig. Vi lärde känna varandra åren innan riksdagsinträdet 2010 – framförallt under den EU-valsturné som Svenne, Jimmie Åkesson och jag var ute på i maj 2009. Vi körde över hela landet, delade rum på vandrarhem och enkla motell och jag tror att vi hann hålla närmre 100 möten varav de flesta på öppna torg – alltid med en klunga supporters på ena sidan som hurrade och viftade med flaggor. Och inte sällan en antidemokratisk vänsterpöbel på andra som stod och skrek ut hot och hat. 2010 äntrade vi båda riksdagen och Svenne blev SD:s tungviktare i arbetsmarknadsutskottet. På slutet var han vice ordförande i försvarsutskottet och ledamot i krigsdelegationen, med sin militära bakgrund i ryggen.
Svenne resonerade långsiktigt och tålmodigt. Han var plikttrogen och brann för blågult – framförallt så klart för Sverige men också för Ukraina som hade en speciell plats i hans hjärta. Han lämnade oss för tidigt men även om han hade mycket kvar att ge så hann han ändå åstadkomma betydligt mer än de flesta som lever avsevärt längre liv. Och för Svenne var det i slutänden handling som räknades.
De senaste dagarna har jag sörjt en vän och en lagmedlem. En kämpe för det som är rätt och riktigt. Jag vill tro att han sitter intill vår stupade vän och kollega William, högt upp och ler nöjt över våra små liv här nere. Och jag tänker på texten i sången “Ballad till minnet av en kamrat” av Dan Berglund, som vi lyssnade på säkert ett par hundra gånger under EU-valturnén:
“Jag tänker på dig medan timmarna far, fast allt är så länge sen […] Tills sjukdomen kom och du slutligen las på en skinande cancerklinik. […] Jag kan höra din röst, din flammande eld. […] Var finns din näve bland sovande hus? Den näve du gav mig, kamrat.”
