fredag, 3 februari, 2023
fredag, februari 3, 2023

Är populismen feltänkt?

Populistiska partier har genom att kanalisera berättigat missnöje med de styrande samlat mycket stöd i Europa. Men är strategin att väcka folkflertalet feltänkt? En ny bok menar att små eliter styr och att politisk förändring aldrig kommer från majoriteten.

Så kallat populistiska partier, partier som på olika sätt kanaliserar missnöje med makten, har fått allt större politisk framgång i Europa. Trots detta har de verkliga politiska förändringarna ofta uteblivit. Själv har jag, som en i långa stycken sympatisk iakttagare, och under en period också praktiskt verksam politiker, försökt att förstå vad detta beror på.

I Sverigedemokraterna har jag ofta mött en mycket enkel teori om makt. Majoriteten, folket, bestämmer och om en knapp majoritet av svenska folket tycker något i en opinionsundersökning måste partiet omedelbart ändra åsikt för att den officiella ståndpunkten skall överensstämma med folkviljan.

Denna enkla bild av folkviljan har jag känt mig skeptisk till, inte minst eftersom folket har en tendens att anpassa sig till den rådande maktens nuvarande ståndpunkt. Homoadoptioner var exempelvis kontroversiella tills riksdagen gav sin välsignelse och nu är det närmast kriminellt att ifrågasätta dem. Folkviljan, vilket mindre metafysiskt kan formuleras som vad majoriteten oreflekterat uppger att de tycker i kommunikation med ett opinionsinstitut, tycks snarare vara något som formas än något som uppstår spontant.

En ny bok av Neema Parvini (The Populist Delusion, Imperium Press 2022) tycks vara helt och hållet inne på denna linje. Författaren som annars, i den mån någon vet vem det är, mest är känd som en Shakespeareforskare, propagerar öppet och utan skygglappar för att det är eliter och inte folket som bestämmer. Han tar hjälp av historiska och i viss mån misskända tänkare som Gaetano Mosca, Vilfredo Pareto och Carl Schmitt, men också nu verksamma teoretiker som Paul Gottfried.

Själva utgångspunkten för boken är att alla påstått folkliga rörelser och initiativ från Medborgarrättsrörelsen till Greta Thunberg måste organiseras och legitimeras av eliter för att få genomslag. Ett oorganiserat försök till uppror utan stöd av några eliter, exempelvis attacken mot Kapitolium 6 januari 2021 kan knappast kallas för lyckat. I anslutning till Robert Michels teori om organisationernas järnlag hävdar Parvini rent av att en organisations själva praktiska struktur, exempelvis mängden specialiserat vetande som varje uppgift kräver, i sig leder till centralisering av makt.

Folkviljan är alltså en chimär. En elit måste alltid ersättas av en elit och kan inte ersättas av någon diffus folkvilja. De flesta har varken makt, kompetens eller vilja att skapa en politisk förändring, utan förändring kommer alltid uppifrån.

De teoretiska insikter som Parvini väl artikulerar får praktiska konsekvenser. Detta gör att det viktigaste som ett politiskt parti kan göra inte kan vara att studera opinionsundersökningar, i tron att politiska beslut om ofta tekniska frågor skulle fattas av folkmajoriteten.

Det gör också att ett politiskt parti inte kan ha som kommunikativ strategi att endast tilltala de i samhället med lägst utbildning, att vinna kvantitet genom att vädja till den lägsta gemensamma nämnaren. Politisk förändring åstadkoms oftare genom att vinna kvalitet, att vinna ett färre antal av sådana som har reell förmåga att omgestalta samhället.

En annan lärdom är att eliterna långt ifrån alltid är folkvalda och att politiska beslut inte är allt.

Senaste