Det går att tänka sig en person som är orolig för allt, som oroar sig för corona, vattenbrist, kärnvapenkrig, klimatet, demografin och 5G. I praktiken klarar dock de flesta av att endast fokusera på ett eller några problem i taget – det skulle kunna kallas en ångestekonomi. Inte minst gäller detta media, vilka likt hungriga hyenor kastar sig efter det som är aktuellt och spännande.
De senaste två åren har det varit corona för hela slanten. Ett fullständigt oproportionerligt fokus på en för de flesta relativt harmlös sjukdom har blockerat diskussion i alla viktiga samhällsfrågor. Nu när pandemin börjar ge vika, kanske man skulle kunna tro att den normala politiska debatten återkommer.
Ett viktigt hinder verkar dock nu i stället ha blivit en annan typ av hysteri, den ännu mer verklighetsfrämmande Rysslandshysterin. Överallt, i alla medier, sprids helt okritiskt den amerikanska underrättelsetjänstens propaganda om Rysslands extrema farlighet, ja, Putin beskrivs som Satan själv, en irrationell förstörande kraft, som det är suspekt att ens försöka förstå sig på.
För den som försöker att ta ett steg tillbaka och se på det hela litet opartiskt är det svårt att förstå debatten. Sverige har ingenting med konflikten i Ukraina att göra. Det enda sätt som den skulle kunna hota Sverige är om vi aktivt väljer att lägga oss i konflikten, om vi väljer att göra det till vår konflikt.
För regeringen torde Rysslandshetsen vara välkommen. Det är så mycket enklare att peka på en yttre fiende än att göra något åt Sveriges inre problem. Alla borde förstå att ett ytterligare fokus på denna fråga kommer gynna regeringen.
Några som dock inte verkar förstå är Moderaterna. Ulf Kristersson, och i ännu högre grad deras utrikespolitiske talesman Hans Wallmark, låter närmast mer upphetsade än den amerikanska regeringen. Detta trots att detta, förutom att vara säkerhetspolitiskt vansinne, enligt varje sansad bedömning minskar deras möjlighet att vinna nästa val.
Det oppositionen i stället borde göra är att fokusera på några populära frågor, en plattform för att nå en majoritet för ”det blågula blocket” vid höstens val. Ett förslag vore invandringen, kriminaliteten och energipriserna. På alla dessa områden finns det berättigad folklig vrede, vilket det skulle kunna gå att bygga en framgångsrik valkampanj på. Det innebär inte att det är de enda viktiga frågorna, men de skulle kunna utgöra en bas för en kortsiktig politisk strategi.
Men frågan är om Moderaterna över huvud taget är intresserade av att vinna valet. Ulf Kristersson har inte imponerat som politisk ledare, utan verkar mer intresserad av att framstå som ”respektabel” än att faktiskt få något gjort.
Ansvaret att driva debatten i en konstruktiv riktning blir därför ännu större för SD och partioberoende debattörer. Allt bör handla om Sverige och ingenting bör handla om Ryssland.
