söndag, 7 augusti, 2022
söndag, augusti 7, 2022

Almedalsveckans summa: etablissemanget samlas kring mitten

Almedalsveckan är över. Trots att den inte har riktigt samma dignitet som tidigare ger den, särskilt partiledartalen, en indikation om var den politiska debatten är på väg. Det grundläggande temat för i år var samling kring mitten. Frågan är om det är det väljarna behöver.

Almedalsveckan är över. Rosépimplarna i media, politik och offentlig förvaltning har lämnat mingelborden och återgått till sitt vardagliga liv. Vad blir det bestående intrycket, har veckan över huvud taget någon relevans utanför en snäv etablissemangskrets som tycker om att träffa varandra?

Jag menar att den har det. Inte för att den skulle vara en omistlig del i svensk demokrati eller att det skulle vara en viktig vecka för den genomsnittlige svensken – ett sådant påstående kan inte tas på allvar. Det som är veckans behållning är att det är möjligt att träffa i stort sett vem som helst i det svenska etablissemanget. För den som är intresserad av samhällsfrågor är det av omistligt värde att skaffa sig ett intryck av de med makt och inflytande – också av sådana personer som man starkt ogillar.

För en politisk rörelse eller ett medium som vill nå ut har Almedalsveckan uppfattats som något ofrånkomligt. Till och med Nordiska Motståndsrörelsen, som väl minst av alla kan anklagas för att vilja ställa sig in hos etablissemanget, har tidigare haft en omfattande medverkan på veckan.

Årets vecka var något mera begränsad i omfånget än tidigare år, den utspelade sig 3–7 juli, och antal evenemang hade också minskat i jämförelse med tidigare år. Flera stora tidningsredaktioner, såsom Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter, saknade egen scen. Sverigedemokraterna som tidigare hyrt stora restauranger hade denna gång endast ett mycket litet tält; partiernas medverkan var generellt mycket mer begränsad. Bland partierna utanför riksdagen bojkottade AfS och NMR veckan, medan Medborglig samling och Knapptryckarna satsat stort. Rasmus Paludans enmansparti Stram kurs väckte också uppseende.

Trots detta är det knappast någon annan vecka som det är möjligt att se en lika stor andel aktiva och avdankade politiker, mediefolk och andra hel- eller halvkändisar. Det kan närmast bli parodiskt att ta en promenad på Visbys gator och se det ena efter det andra bekanta ansiktet uppträda.

Det av Almedalsveckan som jag uppfattar som viktigast för allmänheten är utan vidare partiledartalen, särskilt ett valår. Dessa tal sätter tonen för valdebatten och är en stark indikation på hur partierna kommer att profilera sig inför valdebatten.

Efter att ha hört samtliga partiledartal och också skrivit om dem är min slutsats av detta följande: den övergripande bilden är att partierna försöker placera sig i en upplevd mitt. Tanken med detta är att vinna mittenväljare och på så vis säkra regeringsmakten för det egna blocket.

Detta började redan vid det första talet av Magdalena Andersson. Hon försökte att låta nationalistisk, men att fylla denna nationalism med ett socialdemokratiskt innehåll, där Sverige associeras med exempelvis välfärdsstaten och svensk arbetsmarknadslagstiftning. Syftet med detta är förstås att attrahera de klassiskt socialdemokratiska väljare som stöts bort av Socialdemokraternas anti-nationella inställning.

Ulf Kristersson, den mest sannolika alternativa statsministerkandidaten, kritiserade regeringen för att vara för slapphänt i fråga om kriminalitet och att bidra till högre elpriser. Detta budskap blandades sedan upp med starkt liberala åsikter, som att hylla hemabort. Invandringsfrågan nämndes knappast alls. Målet är sannolikt att inte framstå som alltför konservativ, då risken finns att det skulle stöta bort mittenväljare.

Ebba Bush och ännu mer Jimmie Åkesson hade en skarpare ton mot regeringen, men också de höll igen, särskilt i invandringsfrågan. Åkesson tonade ner konflikten mellan svenskar och invandrare, och plockade upp en gammal bild om att konflikten står mellan de som bygger bilar och de som bränner bilar. Tanken är rimligen att tilltala en bredare väljargrupp och att inte äventyra samarbetsmöjligheterna högerut.

Allt detta är begripligt under ett valår. Det blir strid om mittenväljarna för att få en majoritet för ett regeringsunderlag. Men är verkligen vad Sverige och den politiska debatten behöver? Skulle inte Sverige behöva en verklig debatt om de mest avgörande frågorna?

Vidare: finns över huvud taget denne medianväljare? Medianväljaren ur partiernas synpunkt bestäms i allmänhet inte genom något slags vetenskaplig metod, utan genom att diverse spinndoktorer i partierna tar del av media och känner efter litet. I många fall blir anpassningen till en tänkt genomsnittsväljare en ren skuggjakt och något som försvårar möjligheterna till att sätta dagordningen.

Efter att alla Almedalsbesökare vaknar upp efter en vecka med alltför mycket bjudvin hoppas jag att de börjar intressera sig mer för verkligheten och mindre för spinn.   

Senaste