fredag, 22 november, 2024
fredag, november 22, 2024

Svensk ekonomi går mot ett D-scenario. D som i Dumskalle

Tillhör ni en utdöende generation svenskar, den som byggde Sverige, så är ni säkert bekanta med Lyckoslanten och de båda karaktärerna Spara och Slösa. Förr ansågs det vara en klok strategi att spara och amortera, den sparsamme arbetade hårt, köpte ingenting på kredit, och hade sin sparränta att lägga till den magra folkpensionen. Men med hög inflation och skatt som äter upp vinsten, eller som nu, låga eller rent av negativa räntor, så är detta kontraproduktivt.

Nationalekonomin som jag läste på Handels på 80-talet, berättade om ”the rational man”, hur kloka och rationella individer handlar, men detta är alltmer inaktuellt. Den nya, irrationella ekonomin bygger istället på hur man lurar dumskallarna. Det gäller att få alla att tro att penningmängden saknar betydelse.

Det här har till och med fått ett fint namn, Modern Monetary Theory, och så klart en akronym, MMT, så det är klart att den är på riktigt. Sanningen är också att den tycks beskriva efterkrigstidens ekonomiska utveckling ganska väl, särskilt de senaste två decennierna.

Svenska hushåll hör till de högst skuldsatta i världen. Vid årsskiftet låg siffran enligt BIS på 89 procent av BNP, att jämföra med USA:s som låg på 75 procent och Eurozonens 58 procent. Amerikanerna har minskat sina privata skulder sedan 2008, medan svenska hushåll har fortsatt öka sina, ända sedan slutet på 90-talet, då den som ett resultat av finanskrisen i början på 90-talet hade sjunkit en bit under 50 procent.

Och det svenska näringslivet är ännu värre. Den sammanlagda privata skuldsättningen i Sverige är därmed högst i världen, och uppgick redan före coronakrisen till 256 procent av BNP.

Medan Spara har suttit och surat och pratat om en lömsk Svart Änka som lurar i sin håla – en depression med hög arbetslöshet, konkurser och höjda riskpremier i räntesättningen, så har Slösa kunnat vandra på spindeltråden som om den bestod av tjocka rep.

Varje gång krisen hotat, så har världens stater i panik använt sedelpressen, vilket lett till höjda tillgångspriser på fastigheter och aktier, och därmed ett allt större behov av lån.

MMT har blivit ett självspelande piano. Direktavkastningen (alltså utdelningen på aktier) blir förstås lägre när aktiepriserna stiger, för företagens vinster i den reala, riktiga ekonomin förändras ju inte av att man trycker mer pengar.

Sanningen är också att den svenska tillväxten, när vi räknar den per capita, aldrig har varit lägre än under tiotalet, trots att vi under detta årtionde inte hade någon större kris, som under de föregående båda decennierna, som drog ner siffrorna.

Skrämskottet i våras skapade panik, och paketen haglade. Men den ludna spindeln har blivit en myt som ingen vill tro på längre. Enligt den senaste statistiken har svenskarna faktiskt inte bara ökat sina hushållsskulder, ökningstakten accelererar. Straffet för upplåningshysterin känns återigen avlägset och diffust.

Hur är det ens möjligt? Trots att 20 procent av svenska folket i praktiken blivit arbetslösa? En gissning är att statistiken faktiskt är manipulerad, en annan är att det handlar om en kombination av de riktigt välbeställdas opportunism. Det är ju de som får låna, och de mest sårbara, som mot dyra räntor tvingats gå upp i skuld.

Men visst, jag kan ju ha fel. Det kan vara den genomsnittlige ”dumskallen” som är i farten igen.

Bristen på krisinsikt talar i så fall för att statens propaganda fungerar. Och det gör den inte bara för att vi är dumma. Vi vill bli lurade, för vi är systemets fångar när vi äger aktier och hus, och framförallt om vi lånat till dem.

Somliga är invaggade i den falska föreställningen att krisen är över och löst. Andra inser det lönlösa i att kämpa emot när massan verkar köpa regimens, Riksbankens och medias samfällt meddelade budskap.

I det momentana ögonblicket då efterfrågan möter utbud, så har nämligen marknaden alltid rätt – om den så består av miljoner Einsteins, eller bara av lättlurade dumskallar.

Skillnaden? Jo, Einsteins skulle ju även på längre sikt få rätt; allt annat lika så står sig deras bedömning. Dumskallarnas sammansvärjning leder istället fel. Gemensamt önsketänkande får upp priserna långt över var de borde befinna sig, och framtida rekyler inträffar först när verkligheten gör sig påmind – och bubblan brister.

Om inte staterna ingriper vill säga. Då är den rationella ekonomin helt satt ur spel. Slösa får rätt igen. Spara lider ännu ett nederlag.

Men har vi det då inte fått det allt bättre? Stämmer inte den nya fina teorin? Jo, delvis. Trots rekordlåg tillväxt så har vi kostat på oss, men det är lånade pengar vi lever på, och i allt högre utsträckning. Vi skjuter skulden framför oss och det är kommande generationer som får betala.

Nu säger SEB att det inte finns någon bubbla. Låg inflation och fortsatt digitalisering skulle vara underlag för denna bedömning. Men ursäkta, är detta nyheter? Något som inte fanns 2019? Skulle P/E-talen, alltså priserna på aktier i förhållande till företagens vinst, ha snudd på dubblats – på grund av detta?

Ännu mer frågande blir man när man ser vad samma analytiker skrev 2019. L5 4 Någon som misstänker att banken har en dold agenda? Att allmänheten till varje pris skall få i sig budskapet att allt är i sin ordning?

Titta på dessa rubriker och begrunda: Dagens industri har ända sedan i mars dagligen haft glada aktietips högst upp på löpet. Cervenkas artiklar, får man däremot leta noga efter, sådana som ger en god ledtråd till hur marknaden har tillåtits pumpa upp techbubblan. Medan blankning och kraftiga börsfall är noga reglerade, så säger Riksbanken inte ett knyst när det omvända sker, det saknas lagar emot sådana manipulationer.

Nej, det är ingen slump. Och Bonniermedias vinklade verklighetsbeskrivning ingen löst grundad konspirationsteori.

Att dumskalle-scenariot inte är att förvånas över beror på att marknaden samarbetar i jobbet att övertyga andra och varandra, för att undvika en alla rekylers onda moder. Man vet ju vad som står på spel.

Så här har man hållit på i tjugo år och de ”upparbetade” konsekvenserna är nu så allvarliga att ingen ens vågar tänka på dem. Ett showdown skulle innebära tabula rasa – rent bord, en enorm risk för alla som just nu har sin plats vid detta bord.

Det är därför som SEB:s analytiker kommer fram till att börsens uppumpade kurser, med P/E-tal som aldrig tidigare skådats, är ”motiverade ändå”. Att alla börskurser som satts tidigare i världshistorien varit felaktiga och alldeles för låga – och att detta tydligen upptäcktes av marknaderna nu plötsligt, alla tillsammans, samtidigt, under våren 2020.

SEB var inte ensamt 2019, det vill säga före coronakrisen, om att se för höga börskurser. Ansedda ekonomer, som nobelpristagaren Robert Schiller, såg bubblor precis överallt. Men när WTO nyligen kom med sin superdystra analys, ett ras i världshandeln som med ens för oss 13 år tillbaka i tiden, då talar rubriken i Affärsvärlden om att ”återhämtningen kan bli L-formad”. Återhämtningen? Det krävs ett särskilt typsnitt för att se någon uppgång överhuvudtaget i ett L, sådana typsnitt som förstås används regelmässigt inom systemmedias affärspress.

En krasch i våras hade blivit hemsk. Men vad staten, marknadsaktörerna och media tillsammans har skapat nu är ett scenario där konsekvenserna av ett framtida showdown kommer bli än mer förskräckligt. Bostadsköparna som ökar sina lån blir tillsammans en spelare som är ”too big to fail”; för många skulle gå i personlig konkurs om de blir arbetslösa ’på riktigt’ eller om räntan stiger, alltså måste man hålla även chanstagare och lycksökare under armarna.

Dumskallarna lär alltså få respit ännu en tid.

Och när Ragnarök kommer så är de visserligen kanonmat, men då kommer man dra med sig i stort sett alla andra i fallet. Den sjuka logiken i detta är att det lönar sig att vara ansvarslös och leva som om denna dag vore den sista.

Är det då någon som fortfarande undrar var Spara tog vägen? Eller varför dagens ungdom är nihilister?

Logiken dras till sin absoluta spets av blancolåntagarna. Det vill säga de som lånar för att konsumera rakt av, till höga räntor, eftersom de saknar säkerheter och ofta inte heller förvärvsarbetar. De stod för hela 250 miljarder av hushållens totala skulder vid årsskiftet, 5 procent av BNP, och dessa lån ökar snabbare än någon annan typ av skuld.

Många av dem är unga och sätter sig på detta sätt i evig skuld, de kommer aldrig kunna betala av räntorna. Men att vår kära skurkregim ser med tyst gillande på det här är inte så konstigt. Den är totalt omoralisk. Och detta ju är vad den faktiskt vill åstadkomma; att vi skall konsumera, precis som förut.

Ingen ställer så helhjärtat upp på den filosofin som den genomsnittlige Lendokunden.

Så har vi då Alex Schulman. Han är väl knappast en sådan. Med årsinkomster på över tre miljoner har han råd att betala cash, när bastun brinner ned. Skulle man kunna tro i alla fall – men icke! Han ringer Lendo! ”För att låna ett par hundra lax”, enligt vad han påstår i sin podd.

Den här typen av produktplacering är vad så kallade influensers som Alex pysslar med. Lurendrejare kallade man dem förr, parasiter som låter sig köpas för vilka ändamål som helst. Cyniskt räknar Alex – och Lendo – med att omnämnandet skall sätta ytterligare några tusen aningslösa i oåterbetalningsbar skuld.

Frågan är dock om Alex den här gången bara fick betalt av kreditgivningsföretaget, eller om Löfven gav honom en liten extra dusör? Som tack för hjälpen med att göra oss alla systemberoende. Alex tjänar orimligt med pengar på sina lättlurade följare, och tillsammans påverkar man levnadsförutsättningarna för oss alla.

I en skurkekonomi är det skurkarna som belönas, och den stora massan dumskallar som sätter dagordningen.

Glöm alla V-, W-, U- och L-scenarion. Vi är alla på väg att dras med i ett ”D-scenario”, där dumskallarna styr. Det betyder att det går upp, så länge det går. Men också att när det går ned, så går det ned med besked.

Senaste